tisdag 29 december 2009

Ribbor

Hade en diskussion med maken häromdagen om ribbor i hemmet. Var de ligger när det gäller ordning och reda alltså. Förr om åren var min ribba tämligen hög, mycket högre än makens. Jag tillbringade mycket tid med att plocka undan och plocka undan. Och plocka undan igen. Värst var det när vi skulle ha gäster. Då skulle huset vara kliniskt rent! Alla pinaler skulle vara undanstoppade och kuddarna i soffan skulle vara perfekt placerade för bästa estetiska effekt. Jag jagade runt den stackars maken och barnen för att få dem att inse hur viktigt det var att allt var perfekt. Eftersom allt som serverades dessutom skulle vara hemlagat eller hembakt så var varje kaffekalas eller middagsbjudning något av en pina. När gästerna väl anlände var jag så slut att jag knappt orkade umgås. Under själva bjudningen rantade jag dessutom runt som en osalig ande hela tiden för att förvissa mig om att allt flöt perfekt. Det var så tröttande att jag fick gå ut på toaletten ibland för att vila. Efter att gästerna hade gått trillade jag omkull på soffan, så slut att det värkte i benen och ringde i öronen. Varför, undrar jag nu? För att folk inte skulle misstänka att vi är normala människor? Som har det stökigt ibland och som inte alltid hinner med att plocka undan? Och varför vore det en katastrof om någon gäst fick servera sig sitt kaffe själv?

Nu för tiden har jag sänkt min ribba betydligt. Det kanske är åldern som gör det, det är inte längre så viktigt vad andra tycker. Eller så blev jag bara så utmattad på det hela att jag inte orkade bry mig längre. Skönt är det i alla fall. Nu röjer vi lite i vardagsrummet innan gästerna kommer, kollar så att gästtoan är någorlunda fräsch och resten får vara. När någon gäst ber om mera kaffe så kan jag till och med säga; ”kannan står i köket, help yourself” utan att falla död till marken. Den tid som jag förr lade på att plocka undan lägger jag nu på sköna promenader längs havet eller att läsa en bra bok.

Det intressanta är att maken ribba nu har höjts. Eller så kanske den ligger kvar i samma läge men eftersom min har sänks så drastiskt så är det numera han som plockar och plockar medan jag ligger mitt i röran med en bok. Det gäller inte så mycket festerna som i vardagen. Han mår dåligt om det är rörigt hemma medan jag ofta inte ens märker det. Han vill att alla ska sätta in sin disk i diskmaskinen varje gång man har tagit sig en macka, medan jag och barnen glatt ställer grejorna på diskbänken och går därifrån, tänkandes att den som är diskansvarig efter middagen kommer att ta det sedan. Detta väcker onekligen en del intressanta tankar om anpassning och hänsyn. Vem ska anpassa sig till vem? Är det han som ska slappna av lite och bli bättre på att njuta av livet eller är det jag som ska skärpa mig och ta mer hänsyn? Förmodligen lite av båda. Jag är i alla fall ganska säker på att när vi ligger på vår dödsbädd och tänker tillbaka på våra liv så kommer vi knappast att tänka: ”Varför städade jag inte mer!”

måndag 28 december 2009

Lättja och frosseri

Nu är julen över och vi pustar ut i soffan. Som vanligt blev det en förskräcklig massa klappar, främst till barnen förstås. I min släkt har vi fattat beslutet att inte ge julklappar utanför den egna lilla familjen, vilket känns väldigt skönt. Vartannat år firar vi med dem och då köper maken och jag bara julklappar till barnen och till varandra. Detta år var det dock makens släkt som infann sig på julafton och de har inte anammat samma tänkande. Alla ska ha klappar från alla! Släkten som firar jul med oss är dock väldigt liten sedan kusinfamiljen knoppat av till ett eget firande och svärmor gått bort. Maken sköter dessutom de flesta inköpen eftersom det är hans släkt, så för min del blir det inte så betungande. Skönt!

Maken sköter även de flesta inköpen till barnen numera eftersom de mestadels önskar sig saker som jag inte ens begriper vad det är! Olika tekniska gadgets som har med datorer och musikinstrument att göra. (Ibland frågar jag vad det är och vad det ska användas till och låtsas att jag förstår svaret) Jag brukar handla kläder och böcker, det är mitt område. Lite otacksamt dock, eftersom det sällan eller aldrig finns på önskelistorna och inte resulterar i några extatiska reaktioner direkt. Jag framhärdar dock, speciellt med böckerna eftersom ungarna annars bara skulle läsa Manga. Jag får dock säga till deras försvar att de gärna läser böckerna jag ger dem om de är hyfsat spännande; med en bokmal till mor så måste man väl bli LITE intresserad av böcker i alla fall.

I år hade jag, i enlighet med mina regler för det prylfria året, bara önskat mig upplevelser. På min önskelista stod det saker som massage, biobiljetter, konsertbiljetter, nerladdning av skivor m.m. Ett undantag gjorde jag för badskum och liknande; tyckte att det kunde gå under förbrukningsartiklar och det skulle ge barnen en möjlighet att köpa något till mig som de kunde ha råd med och som kan packas in i ett paket. Mycket trevliga klappar blev det: badskum med olika härliga dofter, bio, konsert (Björn Skifs på Cirkus i Stockholm, vilken nostalgitripp!), ett USB-minne med en älskad komediserie på som jag kan ha med på tjänsteresor eller se i lägenheten (vilken bra idé!), en marsipangris (måste räknas som livsmedel!), osv, osv. Jag är helnöjd!

Det bästa med julen kommer efter själva julen tycker jag. Det börjar på julaftonskvällen när gästerna gått. Då sjunker vi ner i soffan med julgodiset framdukat och tittar på en bra deckare och bara myser. På juldagen klär vi inte ens på oss utan hasar runt i pyjamas hela dagen, äter resterna av julmaten, ligger i sängen och läser, badar (med mycket badskum!), tittar på TV. En av årets bästa dagar helt klart! Förfallet fortsätter sedan i samma stil under hela julledigheten. En och annan promenad blir det men annars gör vi inte mycket nytta. Min diet har gått helt åt skogen, jag äter inte bara julmat utan stoppar i mig mängder av julgodis. Speciellt goda är mina egenrullade mandelmassebollar i fin, mörk choklad. Mums! Nästan lika gott är sonens corn-flakes-crisp i mjölkchoklad. Det känns helt OK dock, efter nyår ska det bli skärpning. Till dess säger jag som modellerna i sminkreklamen; ”För det är jag värd!”

tisdag 22 december 2009

Dubbla bon

Nu har jag handlat för mitt presentkort jag fick av kollegorna. Det blev en jättegosig morgonrock! Varje gång jag tar på mig den så känns det som om jag hade svept in mig i en moln! Inte ett regndito utan snarare ett ulligt sommarmoln. Underbart!

Jag har berättat tidigare att maken och jag har fattat beslutet att leva var för sig ett tag. Det var inget roligt beslut men nödvändigt just då. Det har haft det goda med sig att vi kommit till insikt om att vi saknar varandra och inte är redo att ge upp vårt förhållande. För att inte hamna i samma sits en gång till ska vi nu prova att bo ihop igen på deltid och att regelbundet träffa ett proffs som kan hjälpa oss att få en bättre kommunikation sinsemellan. Det känns bra att ha kommit dithän och det medför att vi kommer att fira jul tillsammans och förhoppningsvis ha en riktigt god sådan! Barnen är glada och tindrar som barn ska så här års, och tomten är förhoppningsvis också nöjd! Hurra!

Rent praktiskt innebär detta att jag kommer att ha dubbla boenden, i alla fall ett tag framöver. Tidigare bodde jag två nätter i veckan i lägenheten och packade då en övernattningsväska varje gång som jag bar fram och tillbaka. Nu kommer jag att tillbringa mer tid i lägenheten den närmsta tiden, vilket gör att det förfarandet blir lite bökigt. Funderar nu på vad som är mest praktiskt. Ska jag fortsätta som innan, fast med en större väska? Eller ska jag göra det ”på andra hållet”, dvs. ha basen i lägenheten och packa en väska när jag ska till huset? Eller ska jag ha två likvärdiga boenden, med kläder på båda ställena och också tvätta på båda ställena? Tål att tänka på. Jag får väl testa mig fram och se vad som känns bäst och vad som funkar bäst rent praktiskt.

För att återgå till morgonrocken så kan man ju undra vad jag skulle med en sådan till. Jag hade ju redan en mysig fleece-rock. Jo, saken är den att morgonrocken tog en sådan väldig plats i övernattningsväskan. Morgontofflorna kan man kånka omkring på, de tar inte så stor plats och väger just ingenting. Men en hellång fleece-rock är stor som ett hus, även i ihoprullat skick. Den fick alltså inte följa med till lägenheten. Och utan en riktigt mullig morgonrock kan man ju inte leva!

lördag 12 december 2009

House warming

Nu var det länge sedan jag bloggade, jag får skylla på tjänsteresor igen samt besök från en utländsk delegation som tagit all min vakna tid. Häromveckan lyckades jag i alla fall spränga in en inflyttningsfest bland resorna! Det handlade om att kollegorna, på mer eller mindre finkänsliga sätt, hade hintat om att man borde ha ett litet house-warming party när man skaffar ny bostad. Denna utmaning måste naturligtvis tas på allvar och kvällens tema var: Hur många miljömuppar kan man trycka in i en liten etta? Det visade sig att det förmodligen är fler än man tror. Jag vågade, på grund av platsbrist, bara bjuda folk från min egen avdelning och sexton glada medarbetare hade hörsammat inbjudan. Det var med viss bävan jag ledde karavanen från arbetsplatsen till lägenheten men det var ingen fara alls. Med 29 kvadratmeter blev det riktigt gott om plats! Nästan två kvadratmeter per man! De flesta fick ståplats förstås men de verkade inte ta illa upp. För säkerhets skull hade jag bokat bord på puben tvärs över gatan, så efter en stunds minglande (!) och vinpimplande så ramlade vi ner för trapporna och tog plats. Det visade sig att puben nog inte var van vid att så många skulle äta på en och samma gång för det tog en EVIGHET innan alla hade fått mat. Några fick dessutom kall mat och fick skicka ut den i köket igen. Ingen succé alltså, men vi hade ganska trevligt ändå. I en sån här situation känner man sig en smula kluven; ska jag känna mig ansvarig och få dåligt samvete? Det var ju jag som bjudit in och var alltså värdinna? Fast det var ju restaurangen som gjorde ett dåligt jobb, inte jag. Hmm. Till mina kollegors heder ska sägas att de tog det hela med fattning och gott humör. Tack för det!

Kollegorna hade också hittat ett finurligt sätt att ge mig en inflyttningspresent. De gav mig ett presentkort! De rara människorna hade läst på min blogg om mitt besök på Åhléns och min vånda över en mössa och en pläd som jag så gärna ville ha men inte kunde köpa. Alltså fick jag ett presentkort på Åhléns! Man skulle nog kunna tycka att jag inte får handla för det men jag valde att gå på mina kollegors önskan och använda det. Fattas bara annat! Den fina mössan pryder alltså numera min skalle och den fula fleecemössan har förpassats till skamvrån. Pläden fanns tyvärr inte längre kvar men det visade sig att julklappen till medarbetarna på jobbet i år var just en pläd så det löste sig på ett elegant sätt! Det ger mig ungefär 200 kronor kvar på presentkortet som jag ska använda till något som jag gärna vill ha. När man har köpstopp så kan man njuta länge av en situation som tidigare gick en spårlöst förbi. Förr skyndade jag bara in på Åhléns eller var som helst och handlade snabbt, utan urskillning eller eftertanke. Nu stryker jag långsamt omkring i butiken och funderar länge och njutningsfullt på vad jag allra helst skulle vilja ha. Det är nästan den bästa biten!

söndag 29 november 2009

Inbrott!

Det har varit inbrott i vår sommarstuga! Jag var där häromveckan för att ta en promenad i skogen, leta svamp och fundera över min livssituation. Det var en fin dag, vindstilla och med den där klara höstluften som jag gillar så mycket. Jag vet inte varför folk tycker illa om hösten, den är fantastisk! Hur som helst så strövade jag ett varv runt den lilla sjön i sakta mak och spanade efter svamp. Det brukar kunna gå att hitta trattkantareller och efter tio år i trakten vet jag var jag ska titta. Denna gången var det emellertid som förgjort, inte en svampusling i sikte! Tre fattiga små svampar blev resultatet efter en dryg timmes promenad. Inte mycket till svampmacka, inte. Nå, jag bestämde mig för att inte hänga läpp för det utan ta mig bort till vår stuga och inta min lilla matsäck på verandan som jag planerat. Där kan man sitta länge och titta ut över sjön. När jag klev upp på verandan noterade jag genast att det saknades en liten glasruta i ytterdörren. ”Ånej, inte igen” tänkte jag, för vi hade inbrott för ett halvår sedan, då någon gick in och la beslag på vår motorsåg. Jag trodde dock inte att det var någon större fara, vi har ju inga värdesaker i stugan, inte ens en TV. När jag kom in såg jag att denna gången hade de inte varit ute efter att stjäla, denna gången hade de haft fest! Alla våra grejor låg utspridda på golvet, de hade hällt ut coca-cola på golvet, de hade tänt ett stort stearinljus och sedan eldat upp taklampan över det och, värst av allt, de hade gått loss på väggarna med en yxa! Jag gick runt i stugan och tittade på allt, konstigt nog utan att känna någon ting alls mer än ”jaha”. Tror det blev för mycket för mitt redan överfulla huvud, jag tog liksom inte in det. Funderade på att städa upp men det kändes inte lönt, kanske skulle de komma tillbaka redan samma kväll och festa loss igen? Efter ett tafatt försök att ringa polisen (”ni är nu nummer 17 i kön”) pluggade jag igen hålet i dörren med en trasa och åkte därifrån, som bedövad. Helgen efter åkte maken dit och städade undan och spikade igen dörren med en skiva.

Såna här händelser får en verkligen att fundera på både det ena och det andra. För det första undrar man ju vad för slags människor som gör sånt här. Vad tänker de när det håller på? Förstår de inte att det är någon annans älskade stuga som de förstör? Eller var de för fulla för att kunna tänka? (Makens whisky var urdrucken också). Hur mår de nu efteråt? Har de vett att skämmas? Jag hoppas det!

För de andra känns det som ett sådant otroligt intrång, även personligt. Att tänka sig främmande människor som rotar runt bland våra saker! Vi hade som sagt inga särskilda saker där, men det var VÅRA inga särskilda saker! Blotta tanken på att de kan komma tillbaka när som helst och göra om det får en att känna sig totalt maktlös. Vad kan vi göra åt det, 10 mil därifrån? Och är det ens lönt att renovera? Vem kan säga att de inte kommer tillbaka om några månader igen, med en ny skojig fest i sikte? För mig känns det lite grand som att stugan inte längre är min, den har tagits över av andra. Tänk om de kunde ha fattat det, de där oinbjudna festprissarna!

torsdag 26 november 2009

Uppkopplad

Jag är ett tekniskt geni! Jag har installerat ett mobilt bredband och har nu alltså Internet i min lägenhet! För den mer tekniskt begåvade är detta förmodligen inget märkvärdigt men för mig! Efter uppmuntran från snälla kollegor travade jag iväg till Telia-butiken och tecknade ett sorts abonnemang för bredband. Med mig fick jag en mojäng som ser ut som ett något tjockare USB-minne. Väl hemma pluggade jag in mojängen i datorn, följde den mycket enkla manualen och vips var jag ute på nätet. Jag som trodde att detta skulle vara jättekomplicerat och inget jag skulle kunna klara av själv. Ikväll ska jag surfa på alla sidor man kan tänka sig och bara njuta av att äntligen vara uppkopplad.

Min Stockholmsresa är alltså avslutad och jag är hemma igen. På grund av köpstoppet och min flytt till egen lägenhet känns vistelserna i Stockholm nu helt annorlunda jämfört med förut. Innan har jag haft två huvudfokus vid sidan av jobbet när jag varit i huvudstaden. Det ena har varit shopping och det andra har varit att ha myskväll på hotellrummet med TV och godis. Då har jag verkligen njutit av min ensamma tid och av att kunna titta på TV helt själv utan att någon annan har lagt sig i programvalen eller haft synpunkter på godispåsen och dess innehåll. Nu kan jag inte shoppa och ensamma myskvällar kan jag ha när som helst. Vad ska man då göra på sin lediga tid? Promenad på Djurgården? Bio? Båda lät ganska bra men kyla och kvällströtthet satte stopp. Det blev tyvärr ett besök på Åhléns när jag hade en timme att slå ihjäl mellan två möten och det höll på att bli mitt fall! I flera år har jag letat efter en snygg mössa att ha på mig utan att lyckas hitta något jag gillat. Alltså traskar jag runt i en ganska missklädsam men skön och varm fleece-mössa. Naturligtvis hittade jag nu en mössa på Åhléns som såg snygg ut och kunde inte låta bli att prova den. Den var jättefin! Hur jag än vände och vred på huvudet så kvarstod faktum; den var hur snygg som helst! Precis en sådan jag letat efter. Det blev en svår stund. Riktigt svår. Jag överlade med mig själv och hittade minst 18 anledningar till varför jag skulle köpa mössan trots köpstoppet. Lyckligtvis sansade jag mig efter en stund, satte på mig den fula fleecemössan igen och lämnade affären, svärandes över mitt idiotiska köpstopp. Aldrig mera ska jag gå in i en affär för att fördriva tiden, hellre fryser jag ändan av mig ute på gatan!

tisdag 24 november 2009

Nätbrist

En sak som jag verkligen saknar i min lägenhet är internet! Det finns helt enkelt inte vilken känns som rena stenåldern. Först tänkte jag att det var onödigt, jag har ju tillgång till internet hela dagarna på jobbet och om det krisar när jag är ledig kan jag cykla bort till biblioteket. Men jag har upptäckt att jag saknar det där slösurfandet. Ni vet när man bara sitter och leker lite, kollar mejlen, lyssnar på en favoritlåt på Spotify, kollar en kul grej på Youtube, googlar på något man vill veta mer om. Inte nödvändigt alls men trevligt! Dessutom går detta internet-vacuum ut över mitt bloggande som nu sker mer sällan än innan. Det blir väl till att skaffa ett mobilt bredband eller vad det heter. Nästa vecka är det årsmöte i min bostadsrättsförening, jag ska gå dit först och fråga om det möjligtvis är någon gemensam internetlösning på gång, annars får jag väl kavla upp armarna och fixa det. Bra kvinna reder sig själv, liksom (men hur sjutton vet man vad man ska ha?). Nyttigt för mig som i nästan 20 år haft en helpdesk därhemma i form av maken. Dags att bli vuxen?

Just nu befinner jag mig på tjänstresa/semester i Stockholm. Möte om internationella kommunala partnerskap hela dagen igår och idag är jag kompledig. Ska träffa olika kollegor/goda vänner för en fika och sedan på middag ikväll. Det ska bli trevligt! Det är trevliga människor från andra städer än Malmö som först har varit kollegor i internationella projekt och med tiden blivit goda vänner. (Jag har en hemsk känsla av att jag är en patetisk figur, jag umgås nästan bara med folk som jag träffat i jobbet.) Det blir nog både jobbsnack och en hel del skitsnackande skulle jag gissa. Jag älskar att träffa folk på det viset; ute på stan, på fik eller restaurang. Ingen har behövt fixa mat, ingen ska diska (ingen av oss alltså). Man bara sitter och hänger och snackar och tittar på folk, underbart! Jag börjar tro att det är det som är meningen med livet; att hänga med sina vänner!

tisdag 17 november 2009

Dammråttor

Igår gav jag upp tanken att hitta en begagnad sopborste och köpte en ny. Trots ett antal rundor på Myrorna och liknande ställen har ingen begagnad borste synts till. Kände att dammråttorna höll på att ta över min lilla lya; det var helt enkelt dags att slå tillbaka. Annars kunde jag ju gjort som den där killen på Blocket som sålde sina dammråttor; ”20 kronor styck, tre för 50” eller hur det var. Skitkul! När jag ändå var igång så slog jag till på en gummiskrapa till duschen också. Vilken skillnad det blev, både i duschen och på golvet! Jag får väl kanske inse att det är mycket begärt att inreda en hel lägenhet, om än liten, med 100% begagnat.

Jag har stött på ett litet belysningsproblem. Mina fina gamla lampor som jag köpt i små loppisaffärer i kvarteren gick inte att koppla in. Ojordade stickproppar mötte jordade urtag och kärlek uppstod inte! Jag fick leva i mörker ett tag medan jag grubblade över en lösning. Till sist ryckte Åsa in. Igen! Under hennes tålmodiga vägledning (avbruten av lite mindre tålmodiga utrop typ: ”Du är ju kass på riktigt!”) lyckades jag byta ut stickpropparna mot nya, jordade, och nu lyser det så hemtrevligt i vrårna. Det bästa är att jag kan läsa i sängen! Tänk att man kan bli så glad för en läslampa!

I helgen gjorde jag min första insats som helgmamma. Insåg att det är en dyr verksamhet. Om man bor i ett hål i väggen som jag gör kan man ju inte bara sitta där och knö med tre barn + en flickvän. Man måste göra något! Och allt som barnen tycker är kul kostar pengar. Således gick vi först på bio med tíllhörande popcorn och läsk. Sedan skulle vi äta och eftersom jag vägrade att gå på Mc Donalds för 314:e gången så hamnade vi på TGIF (Thank God It’s Friday). Det ser billigt ut men är det inte! Sedan tog vi en tur till godisaffären, det var ju faktiskt lördag. Efter detta frossande åkte de stora barnen hem, medan den minste åkte med mig till lägenheten för att sova över. Vi hade en mysig kväll i min sköna soffa med godis och Körslaget på TV. På söndagen stack han och jag iväg igen, denna gång till bowlinghallen. Där kunde jag konstatera att bowling är populärt bland helgföräldrar; vart jag tittade såg jag ensamma pappor med barn (Var är mammorna? Är det de som har ungarna i veckorna?) Som tur var hade jag några fribiljetter till bion, annars hade detta lilla helgäventyr kostat ca 1700 spänn! Nu blev det något billigare. Några helger till så går jag i konkurs! Tur i alla fall att upplevelser är OK på mitt köpfria år!

tisdag 10 november 2009

Flyttlass

Maken och jag har tyvärr fattat det nödvändiga beslutet att ta en paus från vår relation och separera på prov ett tag. Av hänsyn till min familj kommer jag inte att gå närmare in på detta här utan nöja mig med att kommentera saken ur ett köpstoppsperspektiv. Det kan komma att innebära att jag framstår som helt känslolös. Naturligtvis är detta ledsamt för alla parter, även för mig. Jag tar dock risken att framstå som ett monster, jag vill inte hänga ut maken eller barnen på en blogg till allas beskådande.

Rent praktiskt innebär det att jag kommer att bo i min lägenhet på heltid ett tag framöver. Ett heltidsboende kan, i jämförelse med ett deltidsdito, innebära ökade krav på bekvämlighet, vilket i sin tur kan innebära behov av fler inköp. Jag har bara hunnit vara heltidsboende i lägenheten ett par dagar och kan konstatera att det största problemet egentligen är förvaring. Heltidsboende kräver helt enkelt mycket mer attiraljer än ett par nätters övernattning i veckan. Här blir det alltså nya utmaningar; att förvara saker på ett smart sätt förstås men kanske först och främst att försöka använda mindre grejor i min vardag! Mindre kläder, mindre husgeråd osv. För att inte tala om att jag hela tiden måste rensa och plocka undan, annars drunknar jag! Barnen kommer förstås att hälsa på mig i lägenheten och i alla fall den minste kommer att sova över på helgerna, vilket ökar på röran, men det känns naturligtvis inte viktigt i sammanhanget. Ju mer jag får vara med barnen, desto bättre! Jag får väl åka till Myrorna igen och spana efter någon mer byrå.

lördag 7 november 2009

IKEA-feber

Idag har jag varit på IKEA. Nej, jag köpte inget till mig själv eller lägenheten men det var frestande. Jag var där av två anledningar, dels att köpa påslakan till mellansonen som behövde nya och dels för att kolla in det nya varuhuset som lär vara ett av Sveriges största. Efter flytten ligger IKEA dessutom väldigt nära där vi bor, vilket förstås är bekvämt. Dumt nog hade jag glömt hur det är att besöka IKEA en lördagseftermiddag. Kaos är vad det är! Folk överallt och alla rör sig i slow-motion så det är helt omöjligt att ta sig fram. Långa köer och gallskrikande barn (varför tar folk med sig barnen på IKEA överhuvudtaget? Låt dem slippa!). Efter ett tag är man svettig och illamående och nära nog apatisk. Innan apatin slog till så hann jag dock förälska mig i en mjuk röd pläd som hade passat perfekt i lägenheten. Tänk så skönt att breda den över mig när jag sjunkit ner i den mjuka soffan! Och vilken fin mörkröd färg! (Jag är rödoman, gillar allt som är rött. Spelar ingen roll om det är en visp eller en brevlåda, har det den rätta djupröda färgen vill jag ha det!). Jag stod och strök med handen en stund över pläden och sökte i min hjärna efter anledningar att frångå mitt köpstopp. Efter ett tag fick jag dock inse att det fanns ingen vettig anledning alls och skiljas från min pläd. Snyft! Kanske finns den kvar i vår när köpstoppet upphör. I så fall är jag förlorad när vi möts igen.

Besöket på IKEA fick mig att fundera över det renoverings- och uppiffningsraseri som tycks råda för tillfället. Alla man känner håller på och fixar med sina hus och lägenheter. Jag kan inte minnas att jag hört någon säga att de är nöjda med hur det ser ut hemma. Varför detta maniska behov av att ständigt förändra och fräscha upp? För inte är det väl så att vi verkligen behöver hålla på så här? Alla jag känner har väldigt trevliga hem, som i mitt tycke duger utmärkt som de är. Är det en tävling där man måste hävda sin position? Eller gör man det för sin egen skull? Försöker vi rentav fylla något inre hål som vi inte klarar av att fylla på något annat sätt? Något skaver på insidan och det enda man kan göra är att sätta upp en fondtapet. Det är ju inte ovanligt att folk kastar ut inredning och möblemang som hade funkar fint i många år till. Bara för att de ”känner för något annat”. Det funkar ett tag och sedan börjar något skava igen. Då byter man ut köksinredningen och det känns genast bättre! Tills det är dags igen. Kanske receptet för mindre resursslöseri är gratis terapi åt folket?

onsdag 4 november 2009

Köpfeber

Ironiskt nog präglas mina dagar just nu av shopping. Det handlar om att hitta nödvändiga saker till lägenheten. Min idé om att allting ska vara begagnat har funkat riktigt bra, hittills har inga nya prylar kommit över tröskeln med undantag av en handdukshängare till badrummet (det blev för opraktiskt att ha handdukarna liggande på golvet och jag hittade ingen begagnad som funkade utan att borra hål i det nya fina kaklet). Nu har jag hittat det mesta jag behöver för att kunna leva ett drägligt liv och allt som är inköpt har fyndats på Blocket eller på lokala loppisar. Det har blivit en soffa, ett soffbord, en säng, ett matbord, en byrå, några lampor och lite husgeråd. Några stolar och en gammal fåtölj har jag tagit med hemifrån. Mer behövs i stort sett inte för att klara det dagliga. Det som är kvar nu är mest sådant som är lite svårt att hitta begagnat, men jag ger mig inte, förr eller senare dyker det upp. Jag tänker då på en dörrmatta (att torka av skorna på när man kommer in), en sopborste med skyffel (dammsugare verkar onödigt till 29 kvadratmeter) och en gummiskrapa till duschen. Jag har s.k. stockholmsdusch, vilket innebär att hela badrummet är totalt översvämmat varje gång jag duschat. Än så länge funkar mina fötter som gummiskrapa, jag känner mig lite som Pippi Långstrump när hon skurar köksgolvet.

Sängen inköptes på Blocket för ett par dagar sedan. Äntligen slipper jag ligga på en madrass på golvet, det var inte så bekvämt. När det var dags att åka och hämta den så ställde min vän och kollega Åsa upp som bärhjälp och moraliskt stöd. Jag insåg ganska snart att sängen var både större och tyngre än jag trodde men med hjälp av säljaren och hans fru lyckades vi baxa upp den på taket till den medhavda bilen. På vägen in till stan uttryckte jag mina tvivel på att vi två fruntimmer skulle lyckas få upp den för fyra trappor utan hiss men Åsa var kolugn och tyckte att det grejar sig. Väl framme vid lägenheten förstod jag varför. Jag upprepade mitt mantra: ”det går inte”, men Åsa kvittrade bara: ”Vänta lite; det här fixar jag”, och försvann in på puben tvärs över gatan. Två sekunder senare (kanske lite längre, men inte mycket!) kom hon ut igen med en snygg kille i släptåg. Innan jag hann blinka hade hon och killen fått ner sängen från bilen och burit den fyra trappor upp. Efter kom jag, släpandes på bäddmadrassen (med stort besvär, pinsamt nog). Det enda Åsa sade efteråt var att hon var lite besviken på killarna på puben, hon hade tänkt sig att ragga upp två stycken så att hon slapp bära själv, men de andra barhängarna hade varit mesiga och skyllt på ryggont. Typiskt Åsa, hon kan fixa vad som helst! Den snälle killen försvann in på puben igen med ett lyckligt smil (Åsa har den effekten på killar) efter att ha blivit lovad en öl lite senare. Tack Åsa, vad skulle jag göra utan dig!

Anskaffandet av lägenhet och grejor till den har lärt mig något om vad man egentligen behöver för att kunna leva ett gott liv. I min gamla tillvaro hade jag åkt ut till IKEA och köpt en förskräcklig massa saker, alla nya och en del onödiga. Nu har jag istället rotat runt på loppisar och surfat på Blocket och valt ut några få godbitar. Jag har förstått att man behöver mindre än man tror för att klara det dagliga. Jag har också insett charmen och skönheten hos gamla grejor. Ta min golvlampa till exempel, som jag köpte av en dam på en lokal loppis för 200 kronor. Varje gång jag kommer in i lägenheten så är det den jag ser först och jag bli lika glad varje gång. Den är så fin! Dessutom vet jag att den har en historia; den har lyst i många år innan den kom till mig, hos någon annan som säkert också tyckte den var fin. Nu får den åldras med behag hemma hos mig, jag släpper den aldrig!

lördag 31 oktober 2009

Halvvägs!

Häromdagen konstaterade jag att jag faktiskt nått halva vägen på mitt köpstopp, rent tidsmässigt alltså. Kanske dags för en liten halvtidsavstämning. Hur har det gått? Hur känns det? Har jag blivit en ny människa?

Ja, jag får nog säga att jag tycker att det har gått ganska bra. Visst har det blivit några avsteg under vägen, men inte många och inte utan en god anledning enligt min mening. Det jag köpte mest av före köpstoppet var kläder, smycken, böcker och tidningar. Med undantag för de kläder jag var tvungen att köpa när jag blev av med bagaget på senaste tjänsteresan så har jag inte köpt några kläder alls. Detsamma gäller smycken och böcker. Precis i början av köpstoppet köpte jag några grejor till kajaken (den inköptes någon månad före köpstoppet och hade inte kommit i vattnet än) som jag upptäckte att jag behövde ha för att kunna paddla. Alternativet hade varit att låta kajaken ligga oanvänd ett helt år och det kunde jag bara inte förmå mig till. Sedan har jag köpt grejor till min nya lägenhet men bara husgeråd och möbler som varit absolut nödvändiga och inget nytt, bara begagnat. Undantaget var förstås fotona som jag köpte i Shanghai, aja baja (De sitter nu på väggen i lägenheten och är jättevackra!). De får nog sägas vara min enda riktiga ”synd”, trots att snälla vänner hävdar att de är en konstupplevelse och ingen pryl. Annars har jag klarat mig bra och jag är nöjd och ganska stolt över mig själv. Tidningar får jag köpa och det gör jag fortfarande i ganska stor mängd, men min ambition var att rensa ut de ytligaste mode- och skönhetsblaskorna och köpa tidningar som fokuserar mer på hälsa och relationer. Det har jag gjort, t.ex. Femina och Damernas värld har åkt ut och PS! och Leva har kommit in. Kvar finns sedan innan Tara, Topphälsa och Kattis & Co. De sistnämnda är inte helt befriade från ytliga inslag, men de innehåller en hel del bra grejor tycker jag.

Det har överlag gått lättare än jag trodde, jag har inte ens varit nära att fuska utan det har känts OK att avstå. I början var jag livrädd att så mycket som titta i ett skyltfönster för att inte tala om att gå in i en affär, trodde att jag inte skulle kunna stå emot suget. Nu traskar jag glatt in på t.ex. Åhléns för att köpa schampo och kan till och med ta en sväng runt i affären och bara titta. Jag noterar att jag ser fina saker som hade varit roliga att ha men det är liksom inte aktuellt, det gäller inte mig. Har jag blivit ”avprogrammerad”? Har köpsuget verkligen försvunnit eller i alla fall dämpats betydligt? Ja, det känns så, men sanningens minut kommer egentligen inte förrän köpstoppet är slut och det är fritt fram igen. Hur kommer jag att bete mig då? Förhoppningsvis kommer jag att shoppa med måttlighet och på ett mer planerat och medvetet sätt. Inte så mycket onödigheter bara för att det är kul och inte så mycket nya prylar utan mer begagnat.

Det här halvåret har fått mig att inse skillnaden mellan det faktiska behov som uppstår i en särskilt situation i vardagen där jag saknar något och det inbillade behov som uppstår när jag ser något fint i en affär och ”vill ha”, trots att jag aldrig saknat det förut. Ett faktiskt behov kan vara när jag upptäcker att något jag använder har gått sönder och inte kan lagas eller när jag packar inför en tjänsteresa och kommer på att jag faktiskt saknar ett klädesplagg som hade behövts i en specifik situation. Den sortens behov kommer jag att tillfredställa i framtiden när köpstoppet har upphört. Dock kommer jag förhoppningsvis välja att köpa begagnat eller miljöanpassat om möjligheten finns/ekonomin tillåter. Det är det inbillade behovet jag hoppas att jag blivit av med eller i alla fall dämpat när det här året är slut. Att det försvunnit helt är nog orealistiskt att tro men jag ska verkligen försöka att inte ge efter för det så ofta. Jag har ju märkt en viktig sak under det gångna halvåret och det är att saker som jag förr köpte för att jag absolut ”måste” ha dem, har jag nu glömt bort några dagar efter att jag sett dem. De var alltså inte viktigare än så. Det ska jag försöka komma ihåg!

söndag 25 oktober 2009

Shopping med förhinder

Fortsättning från gårdagens inlägg kommer här:

När jag landade på Dalamans flygplats i Turkiet blev jag stoppad av en tjänsteman som ville ha tag på alla som kommit från Johannesburg. Vårt bagage skulle levereras i en annan terminal. Jag försökte säga att mitt bagage var borttappat, men hon påstod envist att de hade mitt bagage och att jag nu skulle få det. Då tändes ett litet hopp; kanske hade hon rätt, kanske hade de lastat om mitt bagage i Istanbul i alla fall och det var därför det inte dök upp på bandet. Jag följde med tjänstemannen och några andra resenärer som rest från Johannesburg till utrikesterminalen för en ny väntan vid bagagebandet. Allas bagage dök upp, utom mitt, naturligtvis. Det blev till att fylla i blanketter igen! Sedan började nästa projekt: att hitta min utlovade skjuts! Frågan var ju nu om chauffören fanns vid inrikes- eller utrikesterminalen. Strängt taget var detta en inrikesflight, men jag kom ju från utlandet från början; hur hade chauffören tänkt? Och hade han/hon orkat vänta medan jag krånglade med bagaget? Efter letande vid båda terminalerna fick jag inse att ingen chaufför fanns någonstans. Några bussar fanns inte heller, så det blev till att ta taxi. Ca 700 spänn kostade det, vilket kan tyckas dyrt, men å andra sidan var det en resa på ungefär 1,5 timme så det kändes rätt OK.

Väl framme visade det sig att hotellet var a) tämligen sunkigt och b) låg i ett industriområde i utkanten av stan. Inte så kul! Dock låg det granne med en outlet dit jag genast styrde kosan för att fixa lite kläder och toalettartiklar (känns detta bekant?). Vid det här laget hade jag alltså varit på resande fot i ett dygn och var inte på topp. Kände mig snurrig av sömnbrist och synnerligen ofräsch. Det enda jag ville var att ta en lång dusch och sedan sova en stund före middagen. Hade inga större förhoppningar om att få tag på något vettigt i klkädväg men lyckades faktiskt hitta en topp jag kunde ha till middagen och en klänning att ha på konferensen nästa dag. Dock hade de varken underkläder eller toalettartiklar. Jag återvände till hotellet med mina fynd och gjorde mig redo för en tur med taxi (igen) in till den lilla stadskärnan, som låg kanske 10 minuter bort med bil. Då drabbades jag av den turkiska hjälpsamheten! Jag tror att jag har berättat om den innan, den är charmerande men ställer ofta till besvär och den är svår, för att inte säga omöjlig, att värja sig mot.

Det började med att jag helt oskyldigt frågade i receptionen om de kunde ringa efter en taxi eftersom jag ville åka in till staden. Personalen i receptionen kunde ingen engelska (inget ovanligt på hotell på landsbygden eller i mindre städer) men ordet taxi uppfattades i alla fall. Dock ringde de ingen taxi utan istället den engelsktalande värden för konferensen som bodde på samma hotell. Han kom då genast nedstörtande i receptionen och ville hjälpa till. Jag förklarade igen att jag bara ville ha en taxi för att åka in och handla eftersom jag blivit av med mitt bagage. Han ringde då inte heller till taxi utan till min kontakt på kommunen och bad henne om hjälp. Hon meddelade att hon gärna skulle komma om en timme och köra mig in till stan och ”hjälpa mig” med shoppingen. Detta var det sista jag ville så jag tackade så mycket men sa att jag inte ville vänta utan ville åka nu och att jag gärna tog en taxi. Nytt konfererande mellan mina hjälpare och sedan kom ett nytt besked: en chaufför från kommunen skulle komma inom kort och köra mig. Jag orkade inte protestera utan satte mig snällt ner för att vänta. Efter en halvtimme (!) kom det en bil och hämtade mig. Chauffören som inte heller kunde ett ord engelska fick instruktioner från konferensvärden och sedan bar det iväg. Jag hade sagt till värden att jag bara ville bli avsatt i stan och sedan ta en taxi hem, men så lätt skulle jag inte komma undan! Nu blev jag körd till en affär med damunderkläder (tantdito!) där jag blev insläpad av chauffören som själv följde med in för att se att jag fick det jag behövde. Efter en del fnissande från personalen lyckades de gräva fram ett par gigantiska vita tanttrosor som de stolt höll fram för beskådande. Jag nickade trött och köpte två stycken, mest för att komma ut därifrån. Mäkta belåten lotsade chauffören ut mig igen. Jag tackade så mycket och försökte ta mig loss för att göra resten av inköpen själv innan jag tog en taxi hem igen men min hjälte ville inte höra på det örat. Han viftade in mg i bilen igen och satte fart. På väg till en ny affär tänkte jag smått apatiskt men icke, efter en stund märkte jag att vi var på väg tillbaka till hotellet. Men jag hade ju inte handlat färdigt! Jag försökte protestera men det var lönlöst. Jag skrek förtvivlat: ”not hotell, city centre!” men han nickade bara glatt och ökade farten. Efter 10 minuters färd var jag tillbaka på hotellet, fortfarande utan toalettsaker, men ännu tröttare än innan. Chauffören var mycket nöjd med att ha utfört sitt uppdrag och hjälpt den utländske gästen att handla. Själv var jag nära ett sammanbrott. Rasande stegade jag fram till receptionen och röt ”TAXI” så att den lille mannen bakom disken hoppade högt. Inom två minuter var taxin där och jag började om igen. Denna gång fick jag dock göra på mitt eget vis. Jag köpte mina toalettsaker, strosade lite och satt mig slutligen på ett café och tog en glass i solen. Sedan tog jag en taxi tillbaka till hotellet och tog en dusch. Iförd rena nya kläder skred jag sedan ner i receptionen för att gå ut och äta middag med de andra konferensdeltagarna. Fortfarande väldigt trött men ren, fräsch och LUGN!

lördag 24 oktober 2009

Med lätt bagage

Efter två veckors tjänsteresa är jag nu hemma igen. Fast det egentligen går alldeles utmärkt att blogga även på tjänsteresor så blir det liksom bara inte av. Den tid jag har ”ledigt” (oftast 1-2 timmar mellan dagens program och middagen) går åt till att kolla mejlen och försöka stöka undan det viktigaste så att man inte ska ha berg av jobb som väntar när man kommer hem. Jag har ju två andra projekt som inte får försummas bara för att jag är bortrest + diverse annat småplock som hela tiden dyker upp. Bloggandet får alltså vänta tills jag kommer hem. Denna gång har två tjänsteresor flutit samman till en och jag har dessutom passat på att ta lite ledigt emellan så det blev två hela veckor i sträck, ovanligt länge alltså, för det mesta brukar det bli en vecka + någon helgdag.

Den första veckan tillbringades på projektmöte i Namibia, vilket sedan följdes av en tre dagars ledighet med safari i Etosha, nationalparken i norra Namibia. Sedan åkte jag direkt till Turkiet för att delta på en konferens om miljöteknik. Det som var lite speciellt med denna resan, förutom att den blev så lång, var att jag lyckades bli av med mitt bagage. Två gånger! De är kända för att göra av med bagage i Johannesburg, där vi mellanlandar, och den här gången var siktet tydligen inställt på min väska. Jag landade alltså i Namibia utan bagage. Det blev till att bryta köpstoppet och gå ut och shoppa, kläder och toalettsaker. Jag shoppade för en dag i taget, i hopp om att bagaget skulle uppenbara sig och si, på tredje dagen kom det! När jag öppnade väskan kunde jag konstatera att det inte bara är jag som gillar dyr, mörk choklad, för någon hade lagt beslag på de chokladkakor jag hade packat ner! (Jag har alltid med mig choklad när jag reser så att jag kan belöna mig med några bitar på kvällen; det smakar mums och håller mig borta från smågodis). Annars var allting intakt och jag fick uppleva den sanna anspråkslösa glädjen över saker som rena underkläder och en hårborste, sådant som man ju inte funderar så mycket på annars.

På vägen till Turkiet var det dags igen! Jag hade fått besked redan vid incheckningen att jag skulle hämta ut bagaget vid mellanlandningen i Istanbul och sedan checka in både mig och väskan igen. Detta bekymrade mig en smula eftersom jag hade väldigt tajt med tid mellan flighterna. I Istanbul skyndade jag mig alltså av planet och genom passkontrollen för att sedan återigen stå där vid bagagebandet och glo som en idiot: ingen väska! Sedan följde en frustrerad halvtimme där jag skickades mellan flygbolag som skyllde på varandra medan minuterna tickade iväg. Jag blev argare och argare och pekade på klockan och försökte förklara att jag hade ett flyg att passa. När det var 20 minuter kvar tills mitt plan skulle gå hade jag gett upp. Då tittade en turkiskt tjänsteman på mig och sa: men ska du flyga NU? Du kommer att missa ditt plan! Jag nickade trött och sedan blev det fart. Hon rev blanketten som jag just fyllt i och sa åt mig att jag kunde fixa det vid slutdestinationen istället. Jag slet åt mig mitt handbagage och sprang genom hela inrikesterminalen, sedan genom hela tunneln mellan terminalerna och in på utrikes. Väl där flåsade jag fram till incheckningen (där de förnumstigt påpekade att man ska checka in senast 45 minuter innan avgång, det enda som hindrade mig att ge damen bakom disken en snyting var tidsbrist), trängde mig sedan i kön till säkerhetskontrollen och kastade mig ut till gaten som redan var stängd. Där stod dock en stressad man som tog emot mitt boardingkort och släppte på mig på bussen. Ca 2 sekunder efter att jag kastat mig in körde bussen ut till planet. Där satt jag sedan i min stol, genomsvettig, arg och trött och visste att jag än en gång skulle anlända utan bagage. Denna gången i en liten håla i Turkiet med begränsade möjligheter att hitta något snyggt att ta på mig!

Fortsättning följer…

torsdag 8 oktober 2009

Att sjunka ner

Jakten på begagnade, nödvändiga prylar till lägenheten går vidare. Nu har jag köpt en soffa på Blocket! Efter en tids letande hittade jag soffan med stort S. En snygg grå sak som såg mjuk och gosig ut. När det visade sig att ägaren bara bodde ett stenkast från lägenheten så var det så mycket bättre. Fick med mig den tålmodige maken och en muttrande tonårsson som bärhjälp. Och som de bar! Det visade sig att ägaren till soffan bodde fem trappor upp utan hiss! Med hjälp av den stackars ägaren, en glad dansk som förmodligen ångrade vad han gett sig in på, bars soffan fem trappor ner, tvärs över den stora brusande Amiralsgatan (till tonåringens stora förtret, det var PINSAMT att bära omkring en soffa så att alla såg) och sedan fyra trappor upp utan hiss. De hjältemodiga bärarna huffade och puffade men kämpade på. Sist kom jag och tioåringen med soffkuddar och soffben. De sistnämnda fick vi skruva av för att överhuvudtaget få ut soffan från det lilla vindskyffe den kom ifrån. Snacka om att jag var nervös för att vi inte skulle få in soffeländet genom dörren till min lägenhet, men det gick som en dans, turligt nog. Annars tror jag mina bärare hade lämnat den där i trapphuset för evigt, som ett monument över mitt habegär och min dåliga planering.

Nu står soffan på plats och den är underbar. Fast värdelös! Den är alldeles för skön! Den inte bara ser gosig ut, den är otroligt mjuk och skön. Utan tvekan den skönaste soffa jag haft. Två kvällar har jag spenderat i den med målsättningen att se på TV. Omöjligt! Jag sjunker ner i soffan, somnar omedelbart och missar varenda program! Sedan vaknar jag mitt i natten och undrar vad som hände.

Nu återstår bara att hitta en lika skön säng så att jag slipper madrassen på golvet. Sedan kommer jag att tillbringa min tid i lägenheten i total medvetslöshet!

lördag 3 oktober 2009

Som snutet ur näsan

Eftersom jag har köpstopp blev det ju lite problematiskt med att införskaffa nödvändiga grejor till den nya lägenheten. Hur ogärna jag än vill bryta mot mina egna regler så måste jag ju ändå ha saker som lite husgeråd, en säng, ett bord, lampa osv. Jag bestämde mig för att bryta köpstoppet men bara köpa det nödvändigaste och så mycket som möjligt begagnat (helst allt!). Bara grejor till lägenheten såklart, jag ska inte börja fuska och handla massa annat!

Sagt och gjort, jag började med att besöka en liten affär inne i stan i närheten av jobbet. Den hette något i stil med ”Antikt och kuriosa”. Det var helt fel upptäckte jag snabbt. De hade otroligt fina grejor, gamla kultserviser från 50-talet, fina kristallkronor osv. Men vilka priser! Det var säkert prisvärt men alldeles för mycket för min magra budget. Jag fastnade för en servis som var otroligt charmig men när det visade sig att tallrikarna kostade 150 kronor styck så lade jag ner den. Snyft! Jag bestämde mig för att hitta de mer renodlade loppisarna, där priserna passar min plånbok bättre.

Första anhalten var Myrorna där jag hittade en hel del. Det blev Myrorna gånger två faktiskt eftersom det finns två butiker ganska nära varandra inne i stan. Resultatet var inte alls dumt! Vispar och slevar, skålar, assietter, kastruller m.m. samt ett fint litet soffbord. Alltsammans för bara ett par hundra! Dagen efter, dvs idag, rände jag iväg till en annan loppis där folk kan hyra bord och stå och sälja sina egna prylar. Där hittade jag jättefina bestick för 1 krona styck! Dessutom stötte jag på en likadan gammal golvlampa som mina föräldrar har och som jag tycker så mycket om. 200 kronor! Jag prutade en femtilapp men borde nog ha prutat mer för det gick alldeles för lätt. Jag har en del att lära innan jag kan kalla mig loppisräv, det är tydligt.

Jag har alltså upptäckt en ny värld! Loppisvärlden! På bara två dagar har jag blivit en inbiten loppisentusiast, ständigt på jakt efter fynd. Eftersom utbudet hela tiden förändras på en loppis så tar det roliga aldrig slut, varje gång man går dit kan man hitta nya fina saker. Jag får nog hålla hårt i mig själv för att inte glömma bort löftet om ”bara det allra nödvändigaste”. Lyckligtvis återstår det dock några saker som tillhör den kategorin så jag kan fortsätta mitt sakletande ett tag till. Jag har t.ex. fortfarande inga stora mattallrikar, inga glas, ingen stekpanna och inget litet slagbord att äta mina måltider på (och som kan fällas ut när jag får gäster). Jag har inte heller någon säng eller soffa, bara en madrass och en fåtölj. Jakten går vidare!

torsdag 1 oktober 2009

Inflyttad

Nu har jag fått min lägenhet och sovit första natten där! Igår fick jag nycklarna och var naturligtvis tvungen att genast ”flytta in”. Det var med en viss bävan som jag låste upp dörren för första gången, tänk om jag mindes fel och lägenheten inte var så fin som jag kom ihåg den. Kanske hade jag skönmålat den i min längtan efter ett eget bo? Men nej, när jag klev in såg jag med en gång att den var precis så fin som jag kom ihåg. Designmöblerna från pimparfirman var borta men det spelade ingen roll. Den är gammal men varsamt renoverad på ett charmigt vis. Den är liten och mysig men ändå ljus. Perfekt! Vita väggar och ett gråmålat brädgolv. Litet kök men jättefräscht. Jag släpade in en madrass, lite sängkläder och några stolar för att återvända på kvällen med några väninnor som skulle hjälpa mig att släpa upp en större fåtölj.

När jag återvände med vännerna insåg jag att jag glömt en viktig sak. Ljus! Jag hade inte tagit med någon lampa! Och jag som skulle visa min fina lägenhet. Vi såg inte ett smack! Efter en stund insåg vi att det faktiskt fanns ljus på toaletten och i garderoben så att vi i alla fall fick ledljus. Efter att kompisarna prisat lägenheten i alla tonarter (såklart, detta är riktiga VÄNNER!) så satte vi oss på varsin stol i det tomma, halvmörka rummet och knaprade i oss lite snacks som jag köpt på vägen. Mitt första partaj! Mina första gäster!

När gästerna hade gått kröp jag ner under mitt täcke på madrassen och låg där och bara tittade. Eftersom lägenheten ligger så högt upp så såg jag bara himmel och träd genom fönstret. Gatljuset sken in och bildade mönster på det gamla brädgolvet. Jag var så larvigt lycklig att jag nästan bölade. Min egen vrå! Äntligen!

söndag 27 september 2009

I köptagen

Nu har jag gjort det! Köpt en lägenhet alltså! Efter att ha förlorat budgivningen på drömlägenheten och efter att ha insett att jag inte har obegränsade resurser att klara läget när räntorna höjs igen så beslöt jag mig för att tänka om. Istället för att bo i Slottstaden, den fina (och dyra!) stadsdelen nära havet och parkerna där jag haft fyra lägenheter under min ungflickstid, så har jag valt att ha mitt delsbo på Möllan, mitt i stan. Där är det billigare att bo och också mera utmanande. Nu får jag chansen att lära känna en ny del av stan och dessutom en av de mest spännande delarna. De som känner till Möllan vet att området tidigare var ansett som ett område med stora sociala problem, men på senare år har detta börjat förändras. Idag är Möllan ett område där de små invandrarbutikerna trängs med mysiga caféer och musik-klubbar. På torget blomstrar torghandeln, här kan man köpa fräscha grönsaker och frukt och bär för en spottstyver. De som bor på Möllan nuförtiden är till stor del ungdomar, många av dem med ett stort kultur- och miljöintresse. En del spår att nästa steg för Möllan är att lyxrenoveringen tar vid och att det blir ytterligare ett strömlinjeformat område för den övre medelklassen. Jag hoppas de har fel!

Min lägenhet är pytteliten men ändå ljus och riktigt fräsch. Den ligger fyra trappor upp med fönster mot gården så det är lugnt och fridfullt. När jag tittade på den så var den pimpad av någon inredningsfirma och jättefin. Det blir väl inte riktigt den looken när jag flyttar in med mina loppisfynd men det får duga. Redan på onsdag får jag den och vill naturligtvis genast provbo. Lite spartanskt lär det bli i början, jag har inte ens en tallrik att äta på!

När jag skriver detta är jag nyss hemkommen från en tjänsteresa till Shangahi. Tror att jag har nämnt att Malmö stad ska vara med på världsutställningen där nästa år. Jag och en kollega har fått förtroendet att arbeta med Malmös deltagande i det s.k. UBPA, Urban Best Practise Area, där städer från hela världen ska visa upp sitt arbete med hållbar stadsutveckling. Därför har vi nu tillbringat en vecka där borta, i ständiga möten med alla från den kinesiska utställningsorganisationen till det svenska exportrådet. Det är min kollega som är projektledare, jag är denna gång endast bollplank och stöd, vilket känns ganska skönt emellanåt när jag ser vad som ska åstadkommas!

Shanghai är en spännande stad som innehåller allt. Skyskrapor och neon blandas med gamla små kinesiska hus. Det är lyx och fattigdom om vartannat. Och vilket myller av människor! Vädret var ganska kass, grått och regnigt, men det var varmt ändå, ungefär 27 grader. På sommaren lär det vara ungefär 40, med hög luftfuktighet, vilket fick mig att bäva en smula med tanke på att vi nog kommer att tillbringa en del tid i Shanghai då. Jag är INTE bra på värme!

Vi beslöt att skippa den svindyra hotellfrukosten och äta frukost på stan. Varje morgon gick vi därför till vårt lilla frukosthak där vi käkade nudelsoppa med sisådär 50 kineser. Den kostade ca 5 spänn (!) och gav tillfälle till intressanta inblickar i det kinesiska vardagslivet. På vägen tillbaka stannade vi och tittade på morgongymnastiken på torget. Olika grupper utförde de mest skilda sorters motion; det var någon sorts tai chi med svärd, det var damer med små bollar som närmast påminde om Malmöflickorna, det var solfjädersdanser och helt vanlig badminton. Allt ackompanjerat av kinesisk musik ur små högtalare. Fascinerande!

Någon av alla människor vi hade möte med tipsade om ett väldigt trevligt område med konstgallerier så en ledig kväll styrde vi kosan dit. Det skulle vi aldrig ha gjort! Vi hamnade på ett galleri med foton och förlorade genast besinningen. Det var några av de vackraste foton jag sett och jag kunde inte behärska mig utan köpte flera stycken att hänga på väggen min nya lägenhet. Min vånda efteråt (jag hade ju shoppat!) lindrades något av att min snälla kollega hävdade att det inte någon pryl jag hade köpt utan en konstupplevelse. Jag vet inte om jag kan hålla med om det, men det fick mig att känna mig något mindre misslyckad. Och fotona kommer att se underbara ut på väggen i mitt lilla bo!

måndag 14 september 2009

Jag, en fastighetshaj

Nu är jag på köpjakt och hetsen har brutit ut på allvar. Ingen pryl, dock, utan en liten lägenhet. Idag var jag inblandad i min första budgivning och jag kan bara konstatera att det är tur att Leif, min bankman, har gett mig ett tak att hålla mig under. Jag drabbades av svår tävlingsinstinkt och kände mig som världens finanshaj! Till slut var jag och min motståndare inbegripna i en sms-duell där buden haglade så det rök om knapparna! Till slut var jag dock tvungen att ge mig, till min stora sorg, för jag tyckte verkligen om lägenheten. Nu återstår det två-tre stycken därute som är helt OK, t.o.m. bra, men ska jag nöja mig med ”bra” när jag har fått korn på drömlägenheten? Problemet är att det kan dröja månader innan nästa drömlägenhet dyker upp och så kanske någon annan bjuder över mig igen. Suck! Jag kanske får inse att jag i detta läge inte har råd med drömlägenheten och sänka mina krav något. Detta tillstånd med en nästan obefintlig ränta kommer ju inte heller att vara för evigt, och då kan det bli otrevligt om man har lånat för mycket pengar. Hmm!

Ett problem som definitivt kommer att uppstå om jag hittar en lägenhet är hur jag ska kunna möblera den. Jag har ju köpstopp! Vissa saker måste man ju bara ha för att kunna leva drägligt, som t.ex. något att sova på, något att sitta i, något att äta ur osv. Min tanke är att jag tyvärr måste tulla på köpstoppet men att jag inte ska köpa något nytt alls utan ska låna, få (folk har säkert gamla saker de har tröttnat på) eller köpa begagnat. Det kan bli en kul grej, att dra runt på loppisar och se vad man kan rota fram. Det får dock INTE bli några grejor som inte är absolut nödvändiga!

Ett annat köpbehov uppstod idag när jag skulle laga middag. Jag hade hittat ett recept i min LCHF-kokbok på rårakor gjorda på rivna grönsaker, ägg, riven ost och keso. Dessa skulle stekas i mycket smör och serveras med stekt fläsk och lingon. Lät smaskens tyckte jag och det såg verkligen gott ut på bilden. Alltså satte jag igång att riva grönsaker på rivjärnet för glatta livet, det var jobbigt, tog lång tid och jag rev mig på knogarna flera gånger, stackars mig. Sedan skulle detta joxas ihop med övriga ingredienser och slutligen skulle man hälla i stekflottet från fläskstekningen. Rårakorna skulle stekas i sista stund för att vara riktigt goda så jag började stekningen medan barnen förväntansfullt (nåja) placerade sig vid bordet. Efter en stund insåg jag att det inte gick helt bra. De fastnade! Vår gamla teflonpanna är inte så bra längre och saker har börjat fastna så smått. Det här var dock det värsta jag sett, det gick inte att få till något som tillnärmelsevis liknade de frasiga skapelser jag sett på bild i kokboken. För lite smör tänkte jag och började på ny kula med säkert 50 gram smör i pannan (ja, jag går ju på LCHF har jag sagt, vi bangar minsann inte för lite smör). Till slut fick jag ge upp, erkänna för den undrande publiken (barnen) att det blir minsann inga rårakor, de var säkert inte särskilt goda i alla fall, det blir istället lite delikat skivad gurka till fläsket. Maken var inte hemma så han slapp se eländet.

Summa summarum, vi behöver en ny stekpanna! Den är slut, finito, har gjort sitt jobb! Jag längtar nu efter en hederlig gammal instekt gjutjärnspanna, en sån som mamma och pappa hade när jag var liten. Den som man absolut inte fick diska med diskmedel utan helst bara skulle torka av försiktigt med hushållspapper för att inte ”förstöra stekytan”. Sådana saker som stekyta var viktiga på den tiden. Varför har vi glömt bort det? Vi kan ju inte ens steka rårakor! Nästa gång jag kommer hem till föräldrahemmet ska jag smyga ner i matkällaren och titta; kanske står det någon gammal panna kvar som inte används?

måndag 7 september 2009

Eget rum

Jag har tidigare skrivit om mitt behov av en egen vrå och att jag under ett år hyrde en övernattningslägenhet inne i stan. Det blev min alldeles egna oas där jag kunde vara i fred och tänka mina egna tankar till slut utan att bli avbruten. En dag i veckan bodde jag i min lilla lägenhet och det var något jag såg fram emot varje vecka. Att slippa ränna hem efter jobbet med andan i halsen för att fixa mat, förhöra läxor och vika tvätt var underbart i sig. Istället lodade jag runt lite på stan, fikade, gick på bibblan och njöt av lugnet. Sedan handlade jag lite godsaker och cyklade till lägenheten där jag tillbringade kvällen i sängen tittandes på TV eller läsandes en bok. På morgonen steg jag upp i total tystnad och åt min lilla frukost för mig själv efter en lång härlig promenad längs med Limhamnsfältet. Varje gång kände jag mig stärkt och samtidigt lugn och harmonisk efteråt. Jag älskar att vara ensam och rå mig själv! Naturligtvis bottnar denna känsla i att jag vet att det finns en familj därhemma som jag kan återvända till efter min lilla utflykt; att vara ensam alltid hade jag nog inte uppskattat.

Nå, lägenheten har jag inte längre kvar, den finansierades av ”extra” pengar som jag fått av min snälle far. Efter ett år sade jag upp den och gick tillbaka till min gamla tillvaro. Detta har utlöst någon sorts kris i mitt inre; jag saknar det! Jag saknar det så det gör ont! Det blir mer och mer uppenbart att lägenheten inte bara var en kul grej, en lyx. Den var ett svar på ett djupt känt behov som legat latent under småbarnsåren men som nu pockar på starkare och starkare. Jag behöver en egen vrå och ett eget liv! Jag är ingen 7 dagar i veckan familjemänniska! Jag älskar att vara med min familj men om jag inte får ha mitt eget liv också så blir jag olycklig.

Denna min kris resulterade i att maken och jag kom fram till två saker. Nummer ett är att vi ska införa delad ekonomi. Under alla år har vi haft gemensam ekonomi eftersom vi tyckt att det var mest praktiskt så. Alla pengar går ju åt (ofta mer än så!) så varför krångla till det? Eftersom maken fick ansvaret för att sköta alla transaktioner så har detta resulterat i att jag inte haft någon som helst insyn i våra ekonomiska villkor. Detta är helt mitt eget fel, jag har varit bekväm och tyckt att det var skönt att slippa. Nu inser jag att det inte varit bra för någon av oss, det har bland annat medfört att min känsla av att inte ha något eget liv har förstärkts. Dessutom har jag på något vis hamnat i en beroendeställning gentemot maken; jag har fått fråga honom varje gång jag har velat ha loss pengar som varit lite utöver det vanliga. Maken har tilldelats den otacksamma rollen av att vara tråkmånsen som säger nej och försöker hålla igen. Men nu ska det bli ändring! I helgen hade vi en stor genomgång och gick igenom vår ekonomi ordentligt. Från och med nu ska jag föra över en summa varje månad till vårt gemensamma konto som ska gå till alla gemensamma utgifter som t.ex. hus och mat, resten disponerar jag själv! Jag blev otroligt förvånad när jag såg hur mycket jag faktiskt har kvar som är mitt. Inte för att jag inbillar mig att jag är rik helt plötsligt, det mesta går nog åt som vanligt, men det känns härligt att ha kontroll! Förut köpte jag allt möjligt utan att känna att det spelade någon roll, det blev liksom ingen skillnad, nu finns det plötsligt en anledning för mig att hålla koll på pengarna. Jag har blivit vuxen!

När jag nu har fått denna kontroll så ser jag ännu en viktig sak; jag har faktiskt råd att köpa en egen liten lägenhet! Ingen lyx men en liten, liten övernattningslägenhet. Hurra! Jag hoppas bara att min bank håller med mig om att jag har råd. Jag har haft diskussioner förr med banker som tycker att jag behöver mer pengar än jag gör för att klara mig. Idag ska jag prata med banken och sedan ska jag ringa mäklaren om den där lägenheten jag såg på nätet igår kväll. Den är pytteliten och har varken riktigt kök eller badkar. Men den ligger högst upp under takåsarna, nära havet. Där kommer jag att trivas!

tisdag 1 september 2009

Vi bildar en sekt!

Många människor omkring mig har uppmärksammat att jag gått ner mycket i vikt på sistone och jag får många gratulationer. Det är naturligtvis glädjande men jag har fullt sjå att be folk att inte ropa hej; det är ju nu det svåra börjar. Jag har gått ner 14 kilo nu och därmed uppnått mitt mål vilket jag är helnöjd med. Jag känner pigg, smal och naturligtvis skitsnygg! Jag har ju dock gjort den här resan förut och vet att så länge man går ner så är det kul och spännande, men när man är ”färdig” börjar vardagen. Då gäller det att inte falla av och gå tillbaka till de gamla vanorna. Jag har lätt för att gå ner i vikt när jag väl har bestämt mig men det går väldigt långsamt upp igen. Det borde jag kanske glädja mig åt men jag vet precis hur det funkar. Att ostraffat kunna mumsa i sig både det ena och det andra utan att det syns på vågen leder lätt till övermod. Och ett halvkilo hit eller dit spelar ju ingen roll. Alltså går jag låångsamt upp i vikt igen tills jag efter något år gått tillbaka till mitt gamla runda jag igen. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det denna gången, jag hoppas bara att jag lärt mig något sedan sist så att jag är mera på min vakt!

Vad som är glädjande är att min viktnedgång gjort många människor i min närhet nyfikna på lågkolhydrat-tänkandet och LCHF. Som ”nyfrälst” vill jag ju naturligtvis omvända alla mina vänner till den rätta läran och jag funderar nu på att bilda en sekt. Vi kanske kan träffas på mystiska ställen nattetid och bränna kolhydrater på bål under rituella former, iförda munkkåpor. Senast igår kom en kollega fram och ville hoppa på tåget och undrade hur hon skulle bära sig åt. Jag och kollegan Åsa, som började resan före mig, försökte ge henne en del tips om litteratur och hemsidor men, som jag sa till henne, det är egentligen inte så konstigt. Skippa de fem ”farliga” – socker, bröd, pasta, ris och potatis, och ös på med fett istället, konstigare än så är det egentligen inte. Jag får dock erkänna att jag bara några timmar senare bröt mot denna enkla regel genom att inta den underbara desserten ”Chokladtapas” på restaurang Mello Yello på Lilla torg. Det ångrar jag inte alls. Det var kanske inte så nyttigt men det innehöll många ”själsliga vitaminer” som min kollega Karin uttrycker det. Man måste unna sig en guldkant emellanåt och att choklad är bra för kvinnor, det vet ju alla!

söndag 30 augusti 2009

Sommaren slut?

Nu känns det verkligen som att sommaren är över. Det blåser och regnar och när solen någon gång tittar fram så är det ändå kyligt. Satt i trädgården en stund idag men fick ha tjock tröja på för att det skulle bli behagligt. Idag är det söndag och tempot har varit lågt. Har tvättat lite, fnulat med datorn och läst. Kändes som om jag hade förtjänat det på något vis eftersom det var full rulle hela dagen igår utan någon vila alls.

Hade i ett svagt ögonblick lovat min chef att följa med en guidad busstur och berätta om Malmös klimatsatsningar fast det var lördag. Det är nämligen arkitekturdagar i Malmö i helgen, i år med klimattema. På grund av att Sydsvenskans tryckeri bröt samman under natten kom dock inga tidningar ut, vilket innebar att ingen heller såg de annonser som skulle berätta om eventet. Det innebar att 7 (!) personer som läst om saken på webben stod och väntade på den stoora bussen. Dessutom kom bussen en kvart för sent eftersom busschauffören ”blev tvungen att fylla på diesel”. (Kollar man inte sånt innan när det är en kund som beställt en buss till ett visst klockslag? Shame on you, Veolia!) Vi var alltså två guider och sju passagerare som slutligen rullade iväg i en jättebuss. Det är väl sådant som brukar kallas ”overkill”? Nåja, de sju passagerarna var glada och trevliga och lyssnade intresserat till vad vi hade att berätta. Jag hade dessutom turen att få bli avsläppt nära mitt hem i slutet av turen.

Endast lite försenad rusade jag sedan in med familjen på min fars födelsekalas, fortfarande med ”Arkitekturdagar i Malmö”-t-shirten på mig. Efter gratulationer och tårta och en stunds prat bar det hemåt igen och sedan var det dags för nästa event – årets kräftskiva. Det var en trevlig tillställning men redan vid 22-snåret var jag så trött att jag var rädd att somna med näsan i tårta nummer två. Vid 22.30 ursäktade jag mig, mumlandes något om att jag måste ”hem och titta till barnen” och lämnade den kvällspigge maken kvar att rädda familjeanseendet. Väl hemma konstaterade jag att barnen naturligtvis inte alls behövde tittas till. De mumsade chips och tittade på TV och jag lämnade dem åt sitt öde och ramlade i säng. Det är skönt med stora barn!

tisdag 25 augusti 2009

Full fart!

Nu är jag tillbaks i grottekvarnen och det är full fart igen! I år blev det en otroligt rivstart på jobbet förmodligen på grund av att jag började jobba en och en halv vecka senare än vanligt. Ingen bra idé känns det som. Dagarna är redan fulla med möten, folk drar i mig som tokiga och min to do-lista är överfull. Det går inte ens att göra en ordentlig prioritering för allt skulle varit klart igår. Hjälp! Jag som brukar kunna ta det lite lugnt första veckan. Idag smet jag dock lite tidigare med en kollega och vi satte oss på ett fik och pratade strunt en stund innan det var dags att ila hem till ”markservicen”. Vädret var fantastiskt och vi satt och mös på en uteservering och kände att än finns det sommar kvar att njuta av. Härligt!

Igår var jag hos min massageterapeut (tillika PT och kostrådgivare) Johan. Han ska hjälpa mig med att kunna springa igen efter åratal av höftsmärtor. Som jag tidigare berättat tror han att mina problem ligger i att min inre bålmuskulatur är för svag, den kan inte stabilisera kroppen när jag springer och då får jag ont. Nu började vi så nätt med att jag ska lära mig att hitta de nedre magmusklerna och spänna dem. Det låter lätt men det var det inte! Jag fick flera olika övningar där jag ska andas med buken och sedan spänna rätt muskler. Ett bra sätt att hitta sin bukandning är att ligga på mage med en bok på naveln. Varje gång man andas så ska boken lyftas upp! Detta skulle jag göra i två minuter. Sedan började nästa övning med två bukandningar följt av att spänna rätt muskler i tio sekunder. Detta skulle göras tio gånger. Jag hade svårt att hitta musklerna tills Johan sa: Tänk dig att du ska dra upp blixtlåset på ett par trånga byxor. Då gick det upp ett ljus! Alla tjejer som var med under Gul & Blå-jeansens tid minns hur det var att ligga på rygg på morgonen och kämpa som ett djur för att kunna få igen blixtlåset på de supertajta byxorna. Sedan gick det fin-fint, fast det var jobbigt. De musklerna har ju sovit i åratal! Nu ska jag göra mina övningar hemma minst tre gånger i veckan i en månad. Sedan ska jag träffa Johan igen och få lite svårare övningar. Det ska bli spännande att se vart detta leder.

När det gäller shoppingen så går det fortfarande bra att inte handla. Idag var jag inne på Åhléns och köpte schampo och det var inga problem att traska rakt förbi klädavdelningen och de söta grejorna på heminredningsavdelningen. Jag noterar i ögonvrån att det finns fina saker där men det angår liksom inte mig. Det ska bli spännande att de hur det blir om åtta månader när prylfria året är slut. Kommer det att kännas likadant då eller kommer jag att falla tillbaka i gamla shoppingmönster?

måndag 17 augusti 2009

Festival-yra

Malmö-festivalen har börjat och hela stan är upp och ner i en vecka! De första dagarna är det jättekul; musik, fest, god mat, mycket folk. Efter några dagar mattas entusiasmen och de sista dagarna vill man bara att eländet ska ta slut så att man kan få sin lugna trevliga stad tillbaka. Det som i början upplevdes som en gemytlig och kontinental gemenskap blir i slutet på veckan helt enkelt en sabla trängsel. De ljuvliga dofter som svävar över centrum förvandlas så småningom till ett irriterande os. Nu är vi på fjärde dagen och än så länge känns det helt OK. Jag tog en liten tur genom vimlet idag och kollade läget. Jag får ju inte köpa något så jag håller mig ifrån bodarna med hantverk, men det finns ju massor med mat från hela världen att smaka på. Dessutom är jag barnsligt svag för nyfriterade minimunkar med florsocker på, det får nog bli några sådana innan de försvinner igen, trots att de inte är precis nyttiga. Det är ju bara festival en gång om året!

I övermorgon börjar jag jobba igen, efter drygt fem veckors ledighet. Jag tjuvstartade idag med en jobblunch efter en förfrågan från en kollega. Vi hade en trevlig lunch/möte; ett bra sätt att väcka hjärnan lite försiktigt. Kanske slipper jag då den totala chocken jag brukar drabbas av första dagen efter semestern. Jag sätter mig vid skrivbordet och undrar lite förskrämt vad jag egentligen brukar göra där. Sedan upptäcker jag att jag inte kan logga in på datorn, lösenordet är som bortblåst! Jag försöker tyda de anteckningar jag gjorde före sommaren men jag känner inte igen min egen handstil och förstår inte vad de betyder. ”Ring Nisse W om GHU”, vad betyder det? Vem är Nisse W? Och vad är GHU? Så där håller det på några dagar, sedan gnisslar hjärnan igång och efter en vecka är det full fart igen. Jag har lärt mig nu att det brukar vara så och att det alltid går över. Inget att få panik över alltså, snarare ett tecken på att jag kopplat av ordentligt. I år känns det dock inte så förvirrat att börja jobba, jag minns mitt lösenord och har god koll på vad jag ska sätta igång med. Är det bra eller dåligt? Det skulle kunna vara ett tecken på att jag inte har kopplat av så bra under semestern men jag känner mig faktiskt riktigt pigg! Är det månne min kostomläggning som gör att hjärnan funkar bättre i år?

Jag och lunchkollegan hade spännande saker att prata om: Vi ska jobba tillsammans med Malmös deltagande på världsutställningen i Shanghai nästa år, en ny uppgift som dykt upp och som jag naturligtvis glatt hoppade på. Ytterligare en tjej var medbjuden, hon har jobbat en hel del i Kina och kunde förbereda oss på vad som väntar. Det verkar inte bli helt lätt men det hade jag inte väntat mig heller. Jag har bara varit i Kina en gång tidigare, i samband med vårt deltagande på World Urban Forum i Nanjing förra året, så det ska bli roligt att komma dit igen. Den här gången lär det nog bli flera veckor eller t.o.m. en månad på plats, världsutställningen varar i 6 månader! Första turen går nästa månad, då ska vi kolla in utställningsområdet och träffa samarbetspartners. Malmö stad har blivit speciellt inbjuden att vara med som utställare på ”Urban Best Practice Area”, där vi får över 300 kvadratmeter till vårt förfogande. Vi är den enda staden i norra Europa som är med så det känns som en stor ära. Och en viss press på oss att göra något riktigt bra… Budgeten är dock inte den största så det blir till att trolla med knäna som vanligt!

fredag 14 augusti 2009

Hönsig mamma

Igår började min äldste son gymnasiet. För att vara snäll (och för att jag aldrig någonsin kommer att bli säker på att han verkligen klarar sig utan sin mor ute i stora världen) så körde jag in honom till stan för uppropet. (För dem som nu har, fullt berättigade, åsikter om att jag körde bil istället för att ta bussen så finns det en kommentarsfunktion. Ös på bara!) Tänkte att jag kunde kanske slinka in och vara med på ett hörn. I våras missade jag skolans informationsdag pga. en tjänsteresa så jag hade aldrig satt min fot på skolan ifråga. (Maken var där förstås, och kollade läget.) Det är en liten friskola som etablerat sig mitt i centrala Malmö och jag var naturligtvis nyfiken på den organisation och de personer som ska ta hand om mitt barn på dagtid de närmaste tre åren. Jag frågade sonen om det var OK att jag var med eller om han tyckte det var pinsamt, men han har aldrig skämts för att visa sig i sällskap med sin mor (hittills) så han sa att det kvittar. När vi kom in i skolans lokaler fick jag dock inse att jag var helt fel ute. Inte en vuxen människa så långt ögat nådde. Alla andra föräldrar hade förstås insett det löjliga i att följa sina sextonåringar till skolan som om de vore sju bast. I korridorerna hängde tonåringar med uttråkad uppsyn och glodde trött på mig och jag insåg att det bara var att drypa av. Fort!

Medan uppropet pågick gick jag istället till närmaste köpcenter för att köpa en silversked till vårt fadderbarn som snart fyller år. Expediten slog in skeden i ett fint liten paket och kvittrade: fyrahundratjugonio kronor tack! Jag stirrade chockat på henne och undrade i mitt stilla sinne när det blev så här dyrt med en liten skedusling. Brukar vi verkligen betala så här mycket? Vi kanske ska ompröva de här faddergåvorna. Inte för att ungen inte är värd pengarna, men vi har ju egentligen ingen aning om ifall han någonsin kommer att vilja använda de förbaskade skedarna. Det finns ingenting som hindrar att han smälter ner dem och gjuter om dem till kaststjärnor eller nåt. Inte för att han har visat några sådana tendenser, det är en trevlig unge, men man vet ju aldrig. När han var en söt liten baby kändes silverskedar passande men nu när han är tonåring? Och hur många kan man egentligen använda? När jag tänker på saken så är vi ju nu över dussinet. Kanske dags att börja samla på något annat? Knogjärn?

När jag ändå hade tid att slå ihjäl passade jag också på att besöka biblioteket. Nej, jag lånade ingenting, fast det var MYCKET frestande. Flera av de böckerna som står på min beställningslista (och som det är LÅÅNG kö på) hade dykt upp på snabblåns-hyllan. Det är alltså nya böcker som man får låna i 14 dagar, utan möjlighet till omlån. Jag var genast framme och ryckte i dem, men besinnade mig och insåg att jag redan har 4 snabblånsböcker hemma och att jag aldrig skulle hinna läsa dem. Jag satte mig istället lugnt ner och läste tidningar. Sådana tidningar som jag annars hade känt mig frestad att köpa, för dyra pengar. När jag gick därifrån kände jag mig mycket nöjd med mig själv. Jag hade ju faktiskt suttit där på bibblan och ägnat mig åt en stunds icke-shopping!

onsdag 12 augusti 2009

Boktokig!

Jag har läst mycket i sommar! Jag brukar läsa mycket men på semestern blir det ännu mer, särskilt om vädret är dåligt, vilket har varit fallet i år. När jag startade mitt prylfria år bestämde jag mig för att inte köpa några böcker heller. Inte för att jag anser att det på något vis är negativt att köpa böcker, snarare tvärtom, men jag hade köpt för mycket böcker på sistone, så många att jag inte hann läsa dem. Därför tog jag beslutet att inte köpa böcker under mitt prylfria år, endast låna. Tanken var ju att jag skulle läsa dem jag hade hemma och att kombinera detta med boklån på biblioteket. Det har gått ganska dåligt får jag nog säga.

Sanningen är att jag under sommaren bara har läst en av de böcker jag hade hemma (Björn Kumms Che Guevara-biografi, mycket bra!) och att jag istället har lånat böcker som en tok! När jag väl kom in i systemet med att beställa böcker från biblioteket på nätet så bröt vansinnet ut. Det är bara att öppna datorn så ligger världens alla böcker framför ens fötter! Vilket paradis för en boktok! Man får max ha 15 beställningar samtidigt och jag ligger hela tiden på max. Varje dag går jag in och kollar på mitt bibliotekskonto och ser hur jag ligger till. Har jag månne gått upp till första plats på någon bok eller har någon till och med fått statusen ”På väg”? Det betyder att jag inom någon dag får ett mejl om att dyrgripen har kommit och att jag kan hämta den på mitt bibliotek. Då rusar jag iväg för att genast lägga vantarna på den. Väl på biblioteket går jag en runda och kollar läget, vilket ofelbart resulterar i ytterligare ett par böcker. Just nu har jag 14 låneböcker hemma som väntar på att läsas. Tur att jag har semester en vecka till! Och att man kan låna om!

Den bok jag just har avslutat heter ”Till matens försvar” och är skriven av Michael Pollan. Eftersom jag har snöat in på kost för närvarande så läste jag den med stort intresse. Jag gillar hans sätt att sammanfatta sina kostråd: ”Ät mat. Inte för mycket. Huvudsakligen från växtriket.” Så mycket krångligare behöver man väl inte göra det, eller? Naturligtvis bygger han på sitt resonemang i boken. Han vänder sig mycket starkt emot dagens processade livsmedel. Med ”Ät mat” menar han att man ska äta riktig mat från naturliga råvaror, helst ekologiskt odlade. Inga halvfabrikat alltså. Han tipsar om att man ska låtsas att man har sin mormorsmor med sig i affären när man handlar. Det hon inte känner igen eller godkänner som ”mat” kan man skippa. Han tycker att man också ska vara ytterst skeptisk mot allt som har ingredienser som man inte känner igen eller inte kan uttala. Och allt som har fler än fem ingredienser. Rådet ”Inte för mycket” handlar om att lära sig att känna när man är mätt, att äta långsamt, lägga upp lagom portioner, inte ta om och sluta i tid (innan man är mätt, mättnaden kommer först efter en stund). ”Huvudsakligen från växtriket” handlar förstås om att äta mer frukt och grönt.

Som praktiserande LCHF:are köper jag inte det där med frukt riktigt, tror att det kan vara dumt att äta för mycket frukt (äter själv ca 1 frukt om dagen), men grönsakerna är jag helt med på. Och bär! Funderar på att bli ”flexitarian”, dvs deltidsvegatarian. Ett sätt kan vara att bara äta ekologiskt kött, när inte det finns till hands så äter man vegetariskt. Eller fisk, jag borde verkligen äta mer fisk, är urdålig på det. Detta anknyter till ytterligare en klokskap ur boken, nämligen att inte glömma bort att den du äter också har ätit något. Kor t.ex. åt förr gröna växter men de biffar du köper i snabbköpet kommer för det mesta från kor fötts upp snabbt, på spannmål. Vad gör det med köttets kvalitet? Och med alla näringsämnen? Då känns det bättre att köpa naturbeteskött tycker jag.

När det gäller LCHF (Low carb, hight fat) så har jag gått över till det nästan helt på försök under sommaren och än så länge känns det mycket bra. Jag känner mig pigg och frisk och har behållit min nya vikt på -12 kilo (trots lite syndande med fikabullar och glass, det är ju ett måste på semestern!). Äter fantastiskt god mat hela tiden och saknar sällan bröd, pasta, ris och potatis. Grönsaker är en mer än fullgod ersättning! (Till skillnad från en del mera ”hard core” LCHF:are äter jag mycket grönsaker). Och vad härligt att kunna kötta på med riktigt smör och grädde! Mums!


Men som sagt, att skaffa sig en ny vana är ingen konst. Det svåra är att behålla den!

söndag 9 augusti 2009

Jag finns!

Under sommaren har jag funderat mycket på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag befinner mig i en sits på jobbet som jag har varit i många gånger förr och aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera. Jag har ett fantastiskt jobb där jag får utvecklas och arbeta självständigt. Jag får resa och träffa intressanta människor och jag befinner mig i ett arbetslag som känns som min andra familj. Många skulle såga av sin ena fot för ett jobb som detta. Om jag inte har vett att uppskatta det förtjänar jag det inte. Det är jag väl medveten om. Ändå är det något som skaver och har gjort så ett bra tag nu. Jag har vänt ut och in på jobbet och mig själv för att försöka komma på vad det är. Jag har tjatat och gnatat på min omgivning för att få input (TACK till maken och Åsa som orkat med mig!). Flera möjliga orsaker har till slut utkristalliserat sig.

Det första handlar egentligen inte om mig som person utan om sättet jag/vi jobbar på. När jag tänker på mitt jobb, känner jag mig som en sån där cirkusartist som har ett stort antal tallrikar balanserande uppe på smala pinnar. Hans jobb är att hålla tallrikarna i ständig rotation uppe på pinnarna, annars trillar de ner. För att klara detta springer han runt, runt och sätter fart på pinnarna som håller tallrikarna i rörelse. Springer han inte fort nog så stannar tallrikarna och trillar ner. Vad jag vill ha sagt är att jag driver och driver och driver för att hålla mina projekt igång. Så fort jag slutar driva stannar allting upp (”trillar ner”). Det är otroligt energikrävande och jag känner att jag börjar tappa energi. Ett misstag vi gör ibland på min avdelning är att vi då och då startar projekt som sedan visar sig kräva inblandning från andra förvaltningar i kommunen och/eller andra organisationer. Dessa har kanske inte tid eller ork och då börjar jagandet och tjatandet. Detta är fallet i båda mina projekt. Dessa är dessutom internationella projekt vilket också innebär kulturskillnader (på gott och ont) och ibland språkförbistringar. Vi är också s.k. ”lead partner”, vilket innebär att vi har ansvaret för projektet och vi (=jag) är de som blir hängda om inte alla partners gör vad de ska. Man måste ofta vara otroligt tydlig, på gränsen till tjatig och man når ändå inte fram ibland och det ”bidde bara en tumme”. I mitt fall jobbar jag dessutom ensam som projektledare, utan någon egentlig exekutiv projektgrupp, och har ont om partners på hemmaplan att bolla med. Upplagt för energidränering alltså!

Det andra handlar om min personlighet. Jag har hamnat i flera ganska långa projekt, för närvarande ett 3-årigt och ett 4-årigt. Det kräver en viss uthållighet, vilket inte är min starka sida. Jag är en typisk uppstartare, gillar att dra igång saker, är bra på att kläcka idéer och hitta lösningar, att dra upp strategier och planer, att nätverka och vara social. För att överhuvudtaget få luft just nu tar jag på mig små sidoprojekt som piggar upp mig, viket innebär att a) jag löper risk att jobba ihjäl mig och b) jag lätt försummar mina egentliga projekt en smula. (hoppas inte mina chefer läser detta J )

Jag har varit i den här situationen innan som sagt; när jobbet skaver och den mentala energin tryter. Det brukar sluta med att jag, efter en lång tids vånda för att jag ”sviker”, säger upp mig för att göra något helt annat. Jag har således haft en ganska krokig karriär och provat många sorters jobb. Den typen av människa som jag är kallas ganska ofta för hoppjerkor, lite föraktfullt sådär. Vi anses vara svajiga och opålitliga, kanske bortskämda. Definitivt ingenting som en arbetsgivare skulle vilja anställa. Det anses av någon anledning bättre att hålla sig till samma jobb i decennier. Man ska bita ihop, stanna på sin post och helst avancera uppåt så småningom. Måste vara något arv från Luther

Döm om min glädje när jag läste senaste numret av PS! häromdagen. Där hade de en artikel om olika sätt att göra karriär på. Dels finns det den s.k. experten, som är mycket duktigt på ett begränsat område och gärna stannar där. Dels har vi den linjära, som klättrar uppåt i strävan att göra en traditionell karriär. Dels har vi utvidgaren som stannar inom samma område men som vidgar sitt arbetsområde efter hand för att utveckla sig. Sådana reportage brukar stanna där. Då konstaterar jag att jag måste vara den s.k. utvidgaren men att jag ändå inte är nöjd. Efter några år på samma arbete känns det som om jag håller på att kvävas. Det måste alltså vara något fel på mig. Eller på jobbet. Varför kan jag inte hitta rätt?

I reportaget i PS! fanns det dock ett kategori till: EPISODIKERN! Det är jag! Jag finns! Det är inget fel på mig! Eller på de jobb jag haft! Episodikerns drivkrafter är omväxling och oberoende. Han eller hon behöver inte bara byta jobb utan också helst inriktning minst vartannat år för att må riktigt bra. Vi lär oss snabbt, är rörliga och har lätt för att anpassa oss till nya situationer. Vi vill hela tiden möta nya människor, vi stimuleras av tillfälliga projektgrupper och är duktiga på att nätverka. Dessutom: det är inte bara så att vi finns, enligt artikeln är vi också en tillgång! I dagens föränderliga värld är det vi som är bäst på att hantera förändringar och anpassa oss! Hurra!

Jag har alltsedan jag läste artikeln gått omkring med ett fånigt flin i ansiktet och tänkt: ”jag är episodiker, jag finns!” Det känns som en stor lättnad, som om jag fått ett nytt existensberättigande. Frågan är bara vad jag ska göra med denna nya insikt. Jag VILL inte sluta på mitt jobb, jag trivs med mina kollegor och mina chefer och jag gillar vår organisation. Dessutom känns frågan om hållbar utveckling som den mest meningsfulla man kan tänka sig att jobba med. Kanske kan jag stanna kvar men jobba på ett annat sätt? Ett sätt där mina talanger som igångsättare och nätverkare bättre kan utnyttjas? Hmm, nu vet jag i alla fall vad mitt nästa medarbetarsamtal med chefen ska handla om. Ifall jag får bestämma alltså!

lördag 8 augusti 2009

Åter i stan

Nu är vi hemma igen efter två veckor i Bohuslän + några dagar i stugan. Tyvärr har vi haft dåligt väder i stort sett hela tiden, vilket är anledningen till att vi återvände till stan tidigt i år. Annars brukar jag vägra att tillbringa mer än några få semesterdagar i stan. Så fort man kommer hem så börjar nämligen hetsen; då ska det fixas! Allt som blivit liggande under året som att spika lister, röja i tvättstugan, städa garderober och annat själsdödande ska av någon anledning göras innan man börjar jobba igen. I år strejkar jag! Vägrar! Vill inte! Jag struntar i listerna. Hoppar av karusellen. Vill NJUTA! Väldigt själviskt jag vet, särskilt som maken mår väldigt dåligt av att det inte blir gjort. Alltså ligger jag i en vilstol på altanen och läser medan han röjer. Otroligt taskigt. Jag dövar mitt dåligt samvete med att när det nu äntligen blivit fint väder så kan man ju inte vara inomhus. Dessutom är jag ledig nästa vecka också medan maken jobbar och då ska det bli dåligt väder så då ska jag…


Och jag ligger ju inte BARA på altanen. Jag åker och handlar varje dag, lagar goda middagar (igår blev det hämtmat…) och fixar smarriga fikor till min kära familj. Igår gjorde jag en morotskaka (mix, tack Kungsörnen!) och idag har jag gjort en cheesecake som ligger i frysen och väntar. Det måste väl också räknas?


När det gäller köpstoppet så har jag klarat mig bra under semestern. Den enda tveksamheten är en liten sats med insexnycklar (heter det så? insektsnycklar kan det ju inte heta!) som jag köpte för att kunna justera roderpedalerna på min kajak. När jag äntligen skulle ut och paddla på Gullmarsfjorden upptäckte jag att pedalerna satt helt åt h-e och måste flyttas. Jag letade igenom hela sommarhuset i Bohuslän och frågade alla släktingar jag stötte på om de hade några men inget napp. Jag visste att vi hade hemma i Malmö men de befann sig 45 mil bort. Under ilsket muttrande körde jag till järnaffären och handlade (50 kr). Det fåniga var att så fort jag hade köpt dem så fick jag ett sms från min kära syssling Loppan att hon hade hittat insexnycklar i sin stuga som jag kunde låna. Dessutom visade det sig att jag inte behövde dem, det gick att justera rodret utan, vilket jag min klant inte hade fattat! Det slutade med att jag donerade kitet till sommarhusets verktygslåda; någon annan kanske får användning för dem.


Annars inga inköp förutom mat. Jag hade ett svårt ögonblick när svärdottern släpade runt mig i butikerna i Smögen. Ingen av karlarna i familjen var intresserad av att följa med henne så jag fick ställa upp. I en butik hängde det en klänning som det stod Johanna på med stora bokstäver. Jo, jag lovar, den var sydd enkom för mig och den var så FIN! Jag stod och nöp i den en lång stund men sedan måste jag slita mig; det var med sorg i hjärtat jag gick därifrån, jag hörde hur den ropade på mig hela vägen längs bryggan…


måndag 13 juli 2009

Semester!

Lyckligt och väl tillbaka från Namibia; nu börjar min semester. Jag lyckades klara mig en hel vecka i Namibia utan att köpa något, trots alla vackra hantverksgrejor och kläder. Jag fick dock köpa några små presenter till familjen och det var ju kul det också. Men visst var det frestande! Min tröst är att vi precis påbörjat ett projekt som varar i tre år så det bli fler tillfällen att köpa något fint till mig själv, efter köpstoppet.

Idag packar jag för fullt för snart går resan till Bohuslän. Äntligen! För en stund sedan gjorde jag faktiskt ett inköp! När jag skulle packa ner sängkläder upptäckte jag att vi sedan förra året slitit ut inte mindre än tre lakan! Vi brukar se till att det finns ett extra lakan till alla i familjen men nu fanns det bara två. Eftersom jag normalt tvättar sängkläder två och två (det är vad som ryms i maskinen och på klädstrecket) så har jag inte tänkt på att det saknas tre stycken. Nå, nu uppstod en akut kris som jag faktiskt löste med ett inköp. Vanliga vita lakan känns inte som en "pryl till mig själv" så det kändes faktiskt OK. Dessutom körde jag till Coop och la ut en förmögenhet på svanen-märkta lakan.

Nu tar bloggen också semester, i ungefär en månad. Ha en skön sommar!

lördag 4 juli 2009

Resdags igen

Nu är det dags att packa igen, om några timmar går flyget till södra Afrika, närmare bestämt Namibia. Resor kommer ofta i flock av någon anledning, nu blev det bara en dag hemma innan det var dags igen. Denna gång reser jag ensam vilket kan vara ganska skönt. Missförstå mig rätt här, jag gillar mina kollegor och reser gärna med dem, men om man reser så mycket som jag gör så skaffar man sig vanor och rutiner. Då kan det ibland vara skönt att få hänge sig åt dem utan att behöva kolla med andra hur de vill göra. När vi ni vara på flygplatsen, när vill ni äta, vad vill ni äta, vill ni ta en taxi till hotellet eller ska vi ta buss osv. Nu bestämmer jag allting rakt av vilket kan vara befriande. Dessutom kan jag försvinna in i mina böcker under flygresan utan att känna att jag borde underhålla någon stackare som inte fått med sig något att läsa (det är ganska vanligt; hur är det möjligt att resa utan reselektyr undrar jag).

Det är svårt att packa av flera orsaker. Dels är det vinter i Namibia nu vilket innebär att vädret kan vara väldigt oförutsägbart. Det kan vara 10 grader och mulet eller 25 grader och sol. Det gäller alltså att packa enligt lager-på-lager-principen så att kläderna kan skalas av och på. Dels är det vad man kan kalla en halvofficiell resa. Jag ska vara vanlig deltagare på en konferens, dvs. jag ska inte hålla någon föreläsning eller liknande. Jag ska också ha ett avslappnat möte med några projektpartners som jag känner ganska väl vid det här laget och göra några studiebesök. Det betyder normalt att man inte behöver klä upp sig till tänderna. Det KAN dock hända att borgmästaren vill bjuda mig på middag eller vill presentera mig för en hög med politiker när jag ändå är där. Då måste jag ha representativa kläder. Det blir den stora resväskan alltså, och en hel hög med om-utifall-att-kläder.

Det blir förstås en lång resa denna gången vilket är ganska tröttande. Först flyg till Frankfurt, sedan byte och flyg hela natten till Johannesburg. Efter en sömnlös natt i en sardinburk (kallas även Economy class) blir det ett nytt byte av flyg för att komma till Windhoek, Namibias huvudstad. Slutligen blir jag hämtad med bil på flygplatsen som kör mig till centrala Windhoek där jag får sitta på torget och vegetera några timmar tills ”The townhopper”, bussen, kommer och kör mig till Swakopmund, min slutdestination. Bussresan tar ca 4 timmar. Summa summarum ca 24 timmar innan jag är framme. Sedan följer 4,5 dagar med möten, studiebesök och en konferens innan jag styr kosan hem igen. Förhoppningsvis landar jag på Kastrup på lördag morgon 9.30 för några timmar senare ska jag infinna mig på makens systers bröllop. Jag blir kanske inte den piggaste gästen på festen, men jag ska i alla fall vara där! Och när jag vaknar på söndagen efter bröllopet har jag semester! Äntligen! Bohuslän here I come!

fredag 3 juli 2009

Det turkiska kynnet

Jag har just kommit hem från en tjänstresa i Turkiet. Om det är varmt hemma så var det ännu varmare där, nästan 40 grader! Större delen av dagarna tillbringades dock inomhus på möten och i workshops, i luftkonditionerade lokaler, så hettan var uthärdlig. Vi gjorde även några studiebesök, delvis utomhus, och då undrar man hur folk står ut med denna värme, särskilt som våra värdar sa att det blir ännu varmare i juli.

Man ska ju som bekant inte generalisera men turkar är en gästfritt och omtänksamt folk! I alla fall alla de turkar jag har stött på, och det är ganska många efter 2,5 års projektarbete med tre turkiska städer som partners. De överöser oss med god mat och presenter och vet inte hur väl de vill oss. Ibland blir det för bra och det är svårt att värja sig. Det är t.ex. brukligt att man ger presenter till nya projektpartners de första gångerna man möts men sedan brukar man tycka att det räcker. Inte turkarna inte! När jag efter de första mötena försiktigt föreslog att vi skulle upphöra med presentgivandet så sa de: ”Sure, ok”, men nästa gång vi träffades så kom de med presenter likafullt. När jag lika försiktigt påpekade vad vi sagt sist så tittade de på mig med stora ögon och sa: ”We are turks, we give!” och så var det bra med det. Nu har vi i alla fall kommit ifrån de fina presenterna (mattor, sjalar, tavlor) och ner till de mindre som nötter och godis (turkish delight är obligatoriskt).

Vår medföljande tolk är också turk från början men bor numera i Sverige. Den turkiska omtänksamheten och generositeten sitter dock kvar hos henne. När jag klagade över att jag inte fått med min baddräkt (jag har slutat ta med den på tjänstresor eftersom man aldrig hinner bada) och att jag gärna ville försöka ta ett snabbt dopp i poolen för att svalka av mig, så erbjöd hon genast sin egen nya baddräkt som hon aldrig använt. Hon försäkrade att hon inte tänkte använda den själv. När jag tackade henne efter doppet och sa att baddräkten var väldigt fin ( det var den!) så ville hon genast ge den till mig! Jag protesterade förstås, men hon gav sig inte utan hävdade att hon gått upp så mycket i vikt sedan hon köpt den att hon inte trodde att hon kunde ha den. Jag kunde inte motstå detta generösa erbjudande, särskilt inte som min egen gamla baddräkt sitter otroligt sladdrigt efter min viktnedgång. Jag hade grämt mig över att mitt köpstopp hindrade mig från att köpa en ny. Nu har jag alltså en ny fin baddräkt i sommar!

Jag har numera lärt mig att uttrycka mig på turkiskt sätt vilket är otroligt artigt och lite krusidulligt. När man har hållit en föreläsning t.ex. och de vill ställa en fråga så frågar de inte rakt ut som jag brukar göra. Först tackar de för en intressant föreläsning och beskriver vad som var intressant och vad de lärt sig. Därefter undrar de om de möjligtvis kan få ställa en fråga om denna högst intressanta föreläsning, sedan ställer de frågan och avslutar med att själv föreslå olika svarsalternativ, som för att hjälpa till. Helt oemotståndligt! Detta har fått till följd att när jag blir inbjuden till borgmästaren (det blir jag varje gång) och får sitta i den fina lädersoffan och dricka te under Atatürks porträtt (likadant hos alla borgmästare) så inleder jag numera med att tacka för den stora gästfriheten och berömma hans stad i alla tonarter innan jag börjar konversera. Vilken positiv atmosfär det blir när man börjar ett samtal på det sättet. Vi svenskar har onekligen ett och annat att lära!

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt föreslå att de skulle släppa oss ett par timmar någon kväll så att vi kan upptäcka staden på egen hand. Vi kan ju köpa oss något att äta på stan och så kan de ju få en ledig kväll och slippa ta hand om oss varje kväll i en hel vecka. (Det skulle vi ärligt talat tycka vara ganska skönt men det säger jag förstås inte) Det är helt uteslutet! Däremot uppbådar de gärna alla tjänstemän i staden för att köra runt oss vart vi vill. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag reser jorden runt i mitt jobb, ofta ensam, och att jag klarar mig alldeles utmärkt och så gör även mina medföljande kollegor. Skulle en turk inte ta hand om sina gäster? Inför en sådan omtanke måste man ju bara kapitulera. Det blir alltså inga lediga kvällar.

Denna vecka har vi, liksom vid alla besök, blivit gullade med på alla sätt och fått fantastisk mat. Den turkiska maten, ja, den är ett kapitel för sig. Jag älskar kebab! Inte den flottiga geggan man får i Sverige utan riktigt turkisk kebab som man ”bygger” själv av kött och grönsaker i lövtunna bröd. Mmmm! Och det grillade köttet! Mört, saftigt och med krispig yta. Och yoghurten! Varje region har sin egen yoghurt, någon är lös och någon så fast att man skär upp den med kniv. Till detta det ugnsvarma brödet och alla grönsaksrörorna…Min diet gick fullständigt åt skogen och jag åt alldeles för mycket. När jag kom hem igår kväll hade jag gått upp ett kilo. Det var det värt!