tisdag 29 december 2009
Ribbor
Nu för tiden har jag sänkt min ribba betydligt. Det kanske är åldern som gör det, det är inte längre så viktigt vad andra tycker. Eller så blev jag bara så utmattad på det hela att jag inte orkade bry mig längre. Skönt är det i alla fall. Nu röjer vi lite i vardagsrummet innan gästerna kommer, kollar så att gästtoan är någorlunda fräsch och resten får vara. När någon gäst ber om mera kaffe så kan jag till och med säga; ”kannan står i köket, help yourself” utan att falla död till marken. Den tid som jag förr lade på att plocka undan lägger jag nu på sköna promenader längs havet eller att läsa en bra bok.
Det intressanta är att maken ribba nu har höjts. Eller så kanske den ligger kvar i samma läge men eftersom min har sänks så drastiskt så är det numera han som plockar och plockar medan jag ligger mitt i röran med en bok. Det gäller inte så mycket festerna som i vardagen. Han mår dåligt om det är rörigt hemma medan jag ofta inte ens märker det. Han vill att alla ska sätta in sin disk i diskmaskinen varje gång man har tagit sig en macka, medan jag och barnen glatt ställer grejorna på diskbänken och går därifrån, tänkandes att den som är diskansvarig efter middagen kommer att ta det sedan. Detta väcker onekligen en del intressanta tankar om anpassning och hänsyn. Vem ska anpassa sig till vem? Är det han som ska slappna av lite och bli bättre på att njuta av livet eller är det jag som ska skärpa mig och ta mer hänsyn? Förmodligen lite av båda. Jag är i alla fall ganska säker på att när vi ligger på vår dödsbädd och tänker tillbaka på våra liv så kommer vi knappast att tänka: ”Varför städade jag inte mer!”
måndag 28 december 2009
Lättja och frosseri
Maken sköter även de flesta inköpen till barnen numera eftersom de mestadels önskar sig saker som jag inte ens begriper vad det är! Olika tekniska gadgets som har med datorer och musikinstrument att göra. (Ibland frågar jag vad det är och vad det ska användas till och låtsas att jag förstår svaret) Jag brukar handla kläder och böcker, det är mitt område. Lite otacksamt dock, eftersom det sällan eller aldrig finns på önskelistorna och inte resulterar i några extatiska reaktioner direkt. Jag framhärdar dock, speciellt med böckerna eftersom ungarna annars bara skulle läsa Manga. Jag får dock säga till deras försvar att de gärna läser böckerna jag ger dem om de är hyfsat spännande; med en bokmal till mor så måste man väl bli LITE intresserad av böcker i alla fall.
I år hade jag, i enlighet med mina regler för det prylfria året, bara önskat mig upplevelser. På min önskelista stod det saker som massage, biobiljetter, konsertbiljetter, nerladdning av skivor m.m. Ett undantag gjorde jag för badskum och liknande; tyckte att det kunde gå under förbrukningsartiklar och det skulle ge barnen en möjlighet att köpa något till mig som de kunde ha råd med och som kan packas in i ett paket. Mycket trevliga klappar blev det: badskum med olika härliga dofter, bio, konsert (Björn Skifs på Cirkus i Stockholm, vilken nostalgitripp!), ett USB-minne med en älskad komediserie på som jag kan ha med på tjänsteresor eller se i lägenheten (vilken bra idé!), en marsipangris (måste räknas som livsmedel!), osv, osv. Jag är helnöjd!
Det bästa med julen kommer efter själva julen tycker jag. Det börjar på julaftonskvällen när gästerna gått. Då sjunker vi ner i soffan med julgodiset framdukat och tittar på en bra deckare och bara myser. På juldagen klär vi inte ens på oss utan hasar runt i pyjamas hela dagen, äter resterna av julmaten, ligger i sängen och läser, badar (med mycket badskum!), tittar på TV. En av årets bästa dagar helt klart! Förfallet fortsätter sedan i samma stil under hela julledigheten. En och annan promenad blir det men annars gör vi inte mycket nytta. Min diet har gått helt åt skogen, jag äter inte bara julmat utan stoppar i mig mängder av julgodis. Speciellt goda är mina egenrullade mandelmassebollar i fin, mörk choklad. Mums! Nästan lika gott är sonens corn-flakes-crisp i mjölkchoklad. Det känns helt OK dock, efter nyår ska det bli skärpning. Till dess säger jag som modellerna i sminkreklamen; ”För det är jag värd!”
tisdag 22 december 2009
Dubbla bon
Jag har berättat tidigare att maken och jag har fattat beslutet att leva var för sig ett tag. Det var inget roligt beslut men nödvändigt just då. Det har haft det goda med sig att vi kommit till insikt om att vi saknar varandra och inte är redo att ge upp vårt förhållande. För att inte hamna i samma sits en gång till ska vi nu prova att bo ihop igen på deltid och att regelbundet träffa ett proffs som kan hjälpa oss att få en bättre kommunikation sinsemellan. Det känns bra att ha kommit dithän och det medför att vi kommer att fira jul tillsammans och förhoppningsvis ha en riktigt god sådan! Barnen är glada och tindrar som barn ska så här års, och tomten är förhoppningsvis också nöjd! Hurra!
Rent praktiskt innebär detta att jag kommer att ha dubbla boenden, i alla fall ett tag framöver. Tidigare bodde jag två nätter i veckan i lägenheten och packade då en övernattningsväska varje gång som jag bar fram och tillbaka. Nu kommer jag att tillbringa mer tid i lägenheten den närmsta tiden, vilket gör att det förfarandet blir lite bökigt. Funderar nu på vad som är mest praktiskt. Ska jag fortsätta som innan, fast med en större väska? Eller ska jag göra det ”på andra hållet”, dvs. ha basen i lägenheten och packa en väska när jag ska till huset? Eller ska jag ha två likvärdiga boenden, med kläder på båda ställena och också tvätta på båda ställena? Tål att tänka på. Jag får väl testa mig fram och se vad som känns bäst och vad som funkar bäst rent praktiskt.
För att återgå till morgonrocken så kan man ju undra vad jag skulle med en sådan till. Jag hade ju redan en mysig fleece-rock. Jo, saken är den att morgonrocken tog en sådan väldig plats i övernattningsväskan. Morgontofflorna kan man kånka omkring på, de tar inte så stor plats och väger just ingenting. Men en hellång fleece-rock är stor som ett hus, även i ihoprullat skick. Den fick alltså inte följa med till lägenheten. Och utan en riktigt mullig morgonrock kan man ju inte leva!
lördag 12 december 2009
House warming
Kollegorna hade också hittat ett finurligt sätt att ge mig en inflyttningspresent. De gav mig ett presentkort! De rara människorna hade läst på min blogg om mitt besök på Åhléns och min vånda över en mössa och en pläd som jag så gärna ville ha men inte kunde köpa. Alltså fick jag ett presentkort på Åhléns! Man skulle nog kunna tycka att jag inte får handla för det men jag valde att gå på mina kollegors önskan och använda det. Fattas bara annat! Den fina mössan pryder alltså numera min skalle och den fula fleecemössan har förpassats till skamvrån. Pläden fanns tyvärr inte längre kvar men det visade sig att julklappen till medarbetarna på jobbet i år var just en pläd så det löste sig på ett elegant sätt! Det ger mig ungefär 200 kronor kvar på presentkortet som jag ska använda till något som jag gärna vill ha. När man har köpstopp så kan man njuta länge av en situation som tidigare gick en spårlöst förbi. Förr skyndade jag bara in på Åhléns eller var som helst och handlade snabbt, utan urskillning eller eftertanke. Nu stryker jag långsamt omkring i butiken och funderar länge och njutningsfullt på vad jag allra helst skulle vilja ha. Det är nästan den bästa biten!
söndag 29 november 2009
Inbrott!
Såna här händelser får en verkligen att fundera på både det ena och det andra. För det första undrar man ju vad för slags människor som gör sånt här. Vad tänker de när det håller på? Förstår de inte att det är någon annans älskade stuga som de förstör? Eller var de för fulla för att kunna tänka? (Makens whisky var urdrucken också). Hur mår de nu efteråt? Har de vett att skämmas? Jag hoppas det!
För de andra känns det som ett sådant otroligt intrång, även personligt. Att tänka sig främmande människor som rotar runt bland våra saker! Vi hade som sagt inga särskilda saker där, men det var VÅRA inga särskilda saker! Blotta tanken på att de kan komma tillbaka när som helst och göra om det får en att känna sig totalt maktlös. Vad kan vi göra åt det, 10 mil därifrån? Och är det ens lönt att renovera? Vem kan säga att de inte kommer tillbaka om några månader igen, med en ny skojig fest i sikte? För mig känns det lite grand som att stugan inte längre är min, den har tagits över av andra. Tänk om de kunde ha fattat det, de där oinbjudna festprissarna!
torsdag 26 november 2009
Uppkopplad
Min Stockholmsresa är alltså avslutad och jag är hemma igen. På grund av köpstoppet och min flytt till egen lägenhet känns vistelserna i Stockholm nu helt annorlunda jämfört med förut. Innan har jag haft två huvudfokus vid sidan av jobbet när jag varit i huvudstaden. Det ena har varit shopping och det andra har varit att ha myskväll på hotellrummet med TV och godis. Då har jag verkligen njutit av min ensamma tid och av att kunna titta på TV helt själv utan att någon annan har lagt sig i programvalen eller haft synpunkter på godispåsen och dess innehåll. Nu kan jag inte shoppa och ensamma myskvällar kan jag ha när som helst. Vad ska man då göra på sin lediga tid? Promenad på Djurgården? Bio? Båda lät ganska bra men kyla och kvällströtthet satte stopp. Det blev tyvärr ett besök på Åhléns när jag hade en timme att slå ihjäl mellan två möten och det höll på att bli mitt fall! I flera år har jag letat efter en snygg mössa att ha på mig utan att lyckas hitta något jag gillat. Alltså traskar jag runt i en ganska missklädsam men skön och varm fleece-mössa. Naturligtvis hittade jag nu en mössa på Åhléns som såg snygg ut och kunde inte låta bli att prova den. Den var jättefin! Hur jag än vände och vred på huvudet så kvarstod faktum; den var hur snygg som helst! Precis en sådan jag letat efter. Det blev en svår stund. Riktigt svår. Jag överlade med mig själv och hittade minst 18 anledningar till varför jag skulle köpa mössan trots köpstoppet. Lyckligtvis sansade jag mig efter en stund, satte på mig den fula fleecemössan igen och lämnade affären, svärandes över mitt idiotiska köpstopp. Aldrig mera ska jag gå in i en affär för att fördriva tiden, hellre fryser jag ändan av mig ute på gatan!
tisdag 24 november 2009
Nätbrist
Just nu befinner jag mig på tjänstresa/semester i Stockholm. Möte om internationella kommunala partnerskap hela dagen igår och idag är jag kompledig. Ska träffa olika kollegor/goda vänner för en fika och sedan på middag ikväll. Det ska bli trevligt! Det är trevliga människor från andra städer än Malmö som först har varit kollegor i internationella projekt och med tiden blivit goda vänner. (Jag har en hemsk känsla av att jag är en patetisk figur, jag umgås nästan bara med folk som jag träffat i jobbet.) Det blir nog både jobbsnack och en hel del skitsnackande skulle jag gissa. Jag älskar att träffa folk på det viset; ute på stan, på fik eller restaurang. Ingen har behövt fixa mat, ingen ska diska (ingen av oss alltså). Man bara sitter och hänger och snackar och tittar på folk, underbart! Jag börjar tro att det är det som är meningen med livet; att hänga med sina vänner!
tisdag 17 november 2009
Dammråttor
Jag har stött på ett litet belysningsproblem. Mina fina gamla lampor som jag köpt i små loppisaffärer i kvarteren gick inte att koppla in. Ojordade stickproppar mötte jordade urtag och kärlek uppstod inte! Jag fick leva i mörker ett tag medan jag grubblade över en lösning. Till sist ryckte Åsa in. Igen! Under hennes tålmodiga vägledning (avbruten av lite mindre tålmodiga utrop typ: ”Du är ju kass på riktigt!”) lyckades jag byta ut stickpropparna mot nya, jordade, och nu lyser det så hemtrevligt i vrårna. Det bästa är att jag kan läsa i sängen! Tänk att man kan bli så glad för en läslampa!
I helgen gjorde jag min första insats som helgmamma. Insåg att det är en dyr verksamhet. Om man bor i ett hål i väggen som jag gör kan man ju inte bara sitta där och knö med tre barn + en flickvän. Man måste göra något! Och allt som barnen tycker är kul kostar pengar. Således gick vi först på bio med tíllhörande popcorn och läsk. Sedan skulle vi äta och eftersom jag vägrade att gå på Mc Donalds för 314:e gången så hamnade vi på TGIF (Thank God It’s Friday). Det ser billigt ut men är det inte! Sedan tog vi en tur till godisaffären, det var ju faktiskt lördag. Efter detta frossande åkte de stora barnen hem, medan den minste åkte med mig till lägenheten för att sova över. Vi hade en mysig kväll i min sköna soffa med godis och Körslaget på TV. På söndagen stack han och jag iväg igen, denna gång till bowlinghallen. Där kunde jag konstatera att bowling är populärt bland helgföräldrar; vart jag tittade såg jag ensamma pappor med barn (Var är mammorna? Är det de som har ungarna i veckorna?) Som tur var hade jag några fribiljetter till bion, annars hade detta lilla helgäventyr kostat ca 1700 spänn! Nu blev det något billigare. Några helger till så går jag i konkurs! Tur i alla fall att upplevelser är OK på mitt köpfria år!
tisdag 10 november 2009
Flyttlass
Rent praktiskt innebär det att jag kommer att bo i min lägenhet på heltid ett tag framöver. Ett heltidsboende kan, i jämförelse med ett deltidsdito, innebära ökade krav på bekvämlighet, vilket i sin tur kan innebära behov av fler inköp. Jag har bara hunnit vara heltidsboende i lägenheten ett par dagar och kan konstatera att det största problemet egentligen är förvaring. Heltidsboende kräver helt enkelt mycket mer attiraljer än ett par nätters övernattning i veckan. Här blir det alltså nya utmaningar; att förvara saker på ett smart sätt förstås men kanske först och främst att försöka använda mindre grejor i min vardag! Mindre kläder, mindre husgeråd osv. För att inte tala om att jag hela tiden måste rensa och plocka undan, annars drunknar jag! Barnen kommer förstås att hälsa på mig i lägenheten och i alla fall den minste kommer att sova över på helgerna, vilket ökar på röran, men det känns naturligtvis inte viktigt i sammanhanget. Ju mer jag får vara med barnen, desto bättre! Jag får väl åka till Myrorna igen och spana efter någon mer byrå.
lördag 7 november 2009
IKEA-feber
Besöket på IKEA fick mig att fundera över det renoverings- och uppiffningsraseri som tycks råda för tillfället. Alla man känner håller på och fixar med sina hus och lägenheter. Jag kan inte minnas att jag hört någon säga att de är nöjda med hur det ser ut hemma. Varför detta maniska behov av att ständigt förändra och fräscha upp? För inte är det väl så att vi verkligen behöver hålla på så här? Alla jag känner har väldigt trevliga hem, som i mitt tycke duger utmärkt som de är. Är det en tävling där man måste hävda sin position? Eller gör man det för sin egen skull? Försöker vi rentav fylla något inre hål som vi inte klarar av att fylla på något annat sätt? Något skaver på insidan och det enda man kan göra är att sätta upp en fondtapet. Det är ju inte ovanligt att folk kastar ut inredning och möblemang som hade funkar fint i många år till. Bara för att de ”känner för något annat”. Det funkar ett tag och sedan börjar något skava igen. Då byter man ut köksinredningen och det känns genast bättre! Tills det är dags igen. Kanske receptet för mindre resursslöseri är gratis terapi åt folket?
onsdag 4 november 2009
Köpfeber
Sängen inköptes på Blocket för ett par dagar sedan. Äntligen slipper jag ligga på en madrass på golvet, det var inte så bekvämt. När det var dags att åka och hämta den så ställde min vän och kollega Åsa upp som bärhjälp och moraliskt stöd. Jag insåg ganska snart att sängen var både större och tyngre än jag trodde men med hjälp av säljaren och hans fru lyckades vi baxa upp den på taket till den medhavda bilen. På vägen in till stan uttryckte jag mina tvivel på att vi två fruntimmer skulle lyckas få upp den för fyra trappor utan hiss men Åsa var kolugn och tyckte att det grejar sig. Väl framme vid lägenheten förstod jag varför. Jag upprepade mitt mantra: ”det går inte”, men Åsa kvittrade bara: ”Vänta lite; det här fixar jag”, och försvann in på puben tvärs över gatan. Två sekunder senare (kanske lite längre, men inte mycket!) kom hon ut igen med en snygg kille i släptåg. Innan jag hann blinka hade hon och killen fått ner sängen från bilen och burit den fyra trappor upp. Efter kom jag, släpandes på bäddmadrassen (med stort besvär, pinsamt nog). Det enda Åsa sade efteråt var att hon var lite besviken på killarna på puben, hon hade tänkt sig att ragga upp två stycken så att hon slapp bära själv, men de andra barhängarna hade varit mesiga och skyllt på ryggont. Typiskt Åsa, hon kan fixa vad som helst! Den snälle killen försvann in på puben igen med ett lyckligt smil (Åsa har den effekten på killar) efter att ha blivit lovad en öl lite senare. Tack Åsa, vad skulle jag göra utan dig!
Anskaffandet av lägenhet och grejor till den har lärt mig något om vad man egentligen behöver för att kunna leva ett gott liv. I min gamla tillvaro hade jag åkt ut till IKEA och köpt en förskräcklig massa saker, alla nya och en del onödiga. Nu har jag istället rotat runt på loppisar och surfat på Blocket och valt ut några få godbitar. Jag har förstått att man behöver mindre än man tror för att klara det dagliga. Jag har också insett charmen och skönheten hos gamla grejor. Ta min golvlampa till exempel, som jag köpte av en dam på en lokal loppis för 200 kronor. Varje gång jag kommer in i lägenheten så är det den jag ser först och jag bli lika glad varje gång. Den är så fin! Dessutom vet jag att den har en historia; den har lyst i många år innan den kom till mig, hos någon annan som säkert också tyckte den var fin. Nu får den åldras med behag hemma hos mig, jag släpper den aldrig!
lördag 31 oktober 2009
Halvvägs!
Ja, jag får nog säga att jag tycker att det har gått ganska bra. Visst har det blivit några avsteg under vägen, men inte många och inte utan en god anledning enligt min mening. Det jag köpte mest av före köpstoppet var kläder, smycken, böcker och tidningar. Med undantag för de kläder jag var tvungen att köpa när jag blev av med bagaget på senaste tjänsteresan så har jag inte köpt några kläder alls. Detsamma gäller smycken och böcker. Precis i början av köpstoppet köpte jag några grejor till kajaken (den inköptes någon månad före köpstoppet och hade inte kommit i vattnet än) som jag upptäckte att jag behövde ha för att kunna paddla. Alternativet hade varit att låta kajaken ligga oanvänd ett helt år och det kunde jag bara inte förmå mig till. Sedan har jag köpt grejor till min nya lägenhet men bara husgeråd och möbler som varit absolut nödvändiga och inget nytt, bara begagnat. Undantaget var förstås fotona som jag köpte i Shanghai, aja baja (De sitter nu på väggen i lägenheten och är jättevackra!). De får nog sägas vara min enda riktiga ”synd”, trots att snälla vänner hävdar att de är en konstupplevelse och ingen pryl. Annars har jag klarat mig bra och jag är nöjd och ganska stolt över mig själv. Tidningar får jag köpa och det gör jag fortfarande i ganska stor mängd, men min ambition var att rensa ut de ytligaste mode- och skönhetsblaskorna och köpa tidningar som fokuserar mer på hälsa och relationer. Det har jag gjort, t.ex. Femina och Damernas värld har åkt ut och PS! och Leva har kommit in. Kvar finns sedan innan Tara, Topphälsa och Kattis & Co. De sistnämnda är inte helt befriade från ytliga inslag, men de innehåller en hel del bra grejor tycker jag.
Det har överlag gått lättare än jag trodde, jag har inte ens varit nära att fuska utan det har känts OK att avstå. I början var jag livrädd att så mycket som titta i ett skyltfönster för att inte tala om att gå in i en affär, trodde att jag inte skulle kunna stå emot suget. Nu traskar jag glatt in på t.ex. Åhléns för att köpa schampo och kan till och med ta en sväng runt i affären och bara titta. Jag noterar att jag ser fina saker som hade varit roliga att ha men det är liksom inte aktuellt, det gäller inte mig. Har jag blivit ”avprogrammerad”? Har köpsuget verkligen försvunnit eller i alla fall dämpats betydligt? Ja, det känns så, men sanningens minut kommer egentligen inte förrän köpstoppet är slut och det är fritt fram igen. Hur kommer jag att bete mig då? Förhoppningsvis kommer jag att shoppa med måttlighet och på ett mer planerat och medvetet sätt. Inte så mycket onödigheter bara för att det är kul och inte så mycket nya prylar utan mer begagnat.
Det här halvåret har fått mig att inse skillnaden mellan det faktiska behov som uppstår i en särskilt situation i vardagen där jag saknar något och det inbillade behov som uppstår när jag ser något fint i en affär och ”vill ha”, trots att jag aldrig saknat det förut. Ett faktiskt behov kan vara när jag upptäcker att något jag använder har gått sönder och inte kan lagas eller när jag packar inför en tjänsteresa och kommer på att jag faktiskt saknar ett klädesplagg som hade behövts i en specifik situation. Den sortens behov kommer jag att tillfredställa i framtiden när köpstoppet har upphört. Dock kommer jag förhoppningsvis välja att köpa begagnat eller miljöanpassat om möjligheten finns/ekonomin tillåter. Det är det inbillade behovet jag hoppas att jag blivit av med eller i alla fall dämpat när det här året är slut. Att det försvunnit helt är nog orealistiskt att tro men jag ska verkligen försöka att inte ge efter för det så ofta. Jag har ju märkt en viktig sak under det gångna halvåret och det är att saker som jag förr köpte för att jag absolut ”måste” ha dem, har jag nu glömt bort några dagar efter att jag sett dem. De var alltså inte viktigare än så. Det ska jag försöka komma ihåg!
söndag 25 oktober 2009
Shopping med förhinder
När jag landade på Dalamans flygplats i Turkiet blev jag stoppad av en tjänsteman som ville ha tag på alla som kommit från Johannesburg. Vårt bagage skulle levereras i en annan terminal. Jag försökte säga att mitt bagage var borttappat, men hon påstod envist att de hade mitt bagage och att jag nu skulle få det. Då tändes ett litet hopp; kanske hade hon rätt, kanske hade de lastat om mitt bagage i Istanbul i alla fall och det var därför det inte dök upp på bandet. Jag följde med tjänstemannen och några andra resenärer som rest från Johannesburg till utrikesterminalen för en ny väntan vid bagagebandet. Allas bagage dök upp, utom mitt, naturligtvis. Det blev till att fylla i blanketter igen! Sedan började nästa projekt: att hitta min utlovade skjuts! Frågan var ju nu om chauffören fanns vid inrikes- eller utrikesterminalen. Strängt taget var detta en inrikesflight, men jag kom ju från utlandet från början; hur hade chauffören tänkt? Och hade han/hon orkat vänta medan jag krånglade med bagaget? Efter letande vid båda terminalerna fick jag inse att ingen chaufför fanns någonstans. Några bussar fanns inte heller, så det blev till att ta taxi. Ca 700 spänn kostade det, vilket kan tyckas dyrt, men å andra sidan var det en resa på ungefär 1,5 timme så det kändes rätt OK.
Väl framme visade det sig att hotellet var a) tämligen sunkigt och b) låg i ett industriområde i utkanten av stan. Inte så kul! Dock låg det granne med en outlet dit jag genast styrde kosan för att fixa lite kläder och toalettartiklar (känns detta bekant?). Vid det här laget hade jag alltså varit på resande fot i ett dygn och var inte på topp. Kände mig snurrig av sömnbrist och synnerligen ofräsch. Det enda jag ville var att ta en lång dusch och sedan sova en stund före middagen. Hade inga större förhoppningar om att få tag på något vettigt i klkädväg men lyckades faktiskt hitta en topp jag kunde ha till middagen och en klänning att ha på konferensen nästa dag. Dock hade de varken underkläder eller toalettartiklar. Jag återvände till hotellet med mina fynd och gjorde mig redo för en tur med taxi (igen) in till den lilla stadskärnan, som låg kanske 10 minuter bort med bil. Då drabbades jag av den turkiska hjälpsamheten! Jag tror att jag har berättat om den innan, den är charmerande men ställer ofta till besvär och den är svår, för att inte säga omöjlig, att värja sig mot.
Det började med att jag helt oskyldigt frågade i receptionen om de kunde ringa efter en taxi eftersom jag ville åka in till staden. Personalen i receptionen kunde ingen engelska (inget ovanligt på hotell på landsbygden eller i mindre städer) men ordet taxi uppfattades i alla fall. Dock ringde de ingen taxi utan istället den engelsktalande värden för konferensen som bodde på samma hotell. Han kom då genast nedstörtande i receptionen och ville hjälpa till. Jag förklarade igen att jag bara ville ha en taxi för att åka in och handla eftersom jag blivit av med mitt bagage. Han ringde då inte heller till taxi utan till min kontakt på kommunen och bad henne om hjälp. Hon meddelade att hon gärna skulle komma om en timme och köra mig in till stan och ”hjälpa mig” med shoppingen. Detta var det sista jag ville så jag tackade så mycket men sa att jag inte ville vänta utan ville åka nu och att jag gärna tog en taxi. Nytt konfererande mellan mina hjälpare och sedan kom ett nytt besked: en chaufför från kommunen skulle komma inom kort och köra mig. Jag orkade inte protestera utan satte mig snällt ner för att vänta. Efter en halvtimme (!) kom det en bil och hämtade mig. Chauffören som inte heller kunde ett ord engelska fick instruktioner från konferensvärden och sedan bar det iväg. Jag hade sagt till värden att jag bara ville bli avsatt i stan och sedan ta en taxi hem, men så lätt skulle jag inte komma undan! Nu blev jag körd till en affär med damunderkläder (tantdito!) där jag blev insläpad av chauffören som själv följde med in för att se att jag fick det jag behövde. Efter en del fnissande från personalen lyckades de gräva fram ett par gigantiska vita tanttrosor som de stolt höll fram för beskådande. Jag nickade trött och köpte två stycken, mest för att komma ut därifrån. Mäkta belåten lotsade chauffören ut mig igen. Jag tackade så mycket och försökte ta mig loss för att göra resten av inköpen själv innan jag tog en taxi hem igen men min hjälte ville inte höra på det örat. Han viftade in mg i bilen igen och satte fart. På väg till en ny affär tänkte jag smått apatiskt men icke, efter en stund märkte jag att vi var på väg tillbaka till hotellet. Men jag hade ju inte handlat färdigt! Jag försökte protestera men det var lönlöst. Jag skrek förtvivlat: ”not hotell, city centre!” men han nickade bara glatt och ökade farten. Efter 10 minuters färd var jag tillbaka på hotellet, fortfarande utan toalettsaker, men ännu tröttare än innan. Chauffören var mycket nöjd med att ha utfört sitt uppdrag och hjälpt den utländske gästen att handla. Själv var jag nära ett sammanbrott. Rasande stegade jag fram till receptionen och röt ”TAXI” så att den lille mannen bakom disken hoppade högt. Inom två minuter var taxin där och jag började om igen. Denna gång fick jag dock göra på mitt eget vis. Jag köpte mina toalettsaker, strosade lite och satt mig slutligen på ett café och tog en glass i solen. Sedan tog jag en taxi tillbaka till hotellet och tog en dusch. Iförd rena nya kläder skred jag sedan ner i receptionen för att gå ut och äta middag med de andra konferensdeltagarna. Fortfarande väldigt trött men ren, fräsch och LUGN!
lördag 24 oktober 2009
Med lätt bagage
Den första veckan tillbringades på projektmöte i Namibia, vilket sedan följdes av en tre dagars ledighet med safari i Etosha, nationalparken i norra Namibia. Sedan åkte jag direkt till Turkiet för att delta på en konferens om miljöteknik. Det som var lite speciellt med denna resan, förutom att den blev så lång, var att jag lyckades bli av med mitt bagage. Två gånger! De är kända för att göra av med bagage i Johannesburg, där vi mellanlandar, och den här gången var siktet tydligen inställt på min väska. Jag landade alltså i Namibia utan bagage. Det blev till att bryta köpstoppet och gå ut och shoppa, kläder och toalettsaker. Jag shoppade för en dag i taget, i hopp om att bagaget skulle uppenbara sig och si, på tredje dagen kom det! När jag öppnade väskan kunde jag konstatera att det inte bara är jag som gillar dyr, mörk choklad, för någon hade lagt beslag på de chokladkakor jag hade packat ner! (Jag har alltid med mig choklad när jag reser så att jag kan belöna mig med några bitar på kvällen; det smakar mums och håller mig borta från smågodis). Annars var allting intakt och jag fick uppleva den sanna anspråkslösa glädjen över saker som rena underkläder och en hårborste, sådant som man ju inte funderar så mycket på annars.
På vägen till Turkiet var det dags igen! Jag hade fått besked redan vid incheckningen att jag skulle hämta ut bagaget vid mellanlandningen i Istanbul och sedan checka in både mig och väskan igen. Detta bekymrade mig en smula eftersom jag hade väldigt tajt med tid mellan flighterna. I Istanbul skyndade jag mig alltså av planet och genom passkontrollen för att sedan återigen stå där vid bagagebandet och glo som en idiot: ingen väska! Sedan följde en frustrerad halvtimme där jag skickades mellan flygbolag som skyllde på varandra medan minuterna tickade iväg. Jag blev argare och argare och pekade på klockan och försökte förklara att jag hade ett flyg att passa. När det var 20 minuter kvar tills mitt plan skulle gå hade jag gett upp. Då tittade en turkiskt tjänsteman på mig och sa: men ska du flyga NU? Du kommer att missa ditt plan! Jag nickade trött och sedan blev det fart. Hon rev blanketten som jag just fyllt i och sa åt mig att jag kunde fixa det vid slutdestinationen istället. Jag slet åt mig mitt handbagage och sprang genom hela inrikesterminalen, sedan genom hela tunneln mellan terminalerna och in på utrikes. Väl där flåsade jag fram till incheckningen (där de förnumstigt påpekade att man ska checka in senast 45 minuter innan avgång, det enda som hindrade mig att ge damen bakom disken en snyting var tidsbrist), trängde mig sedan i kön till säkerhetskontrollen och kastade mig ut till gaten som redan var stängd. Där stod dock en stressad man som tog emot mitt boardingkort och släppte på mig på bussen. Ca 2 sekunder efter att jag kastat mig in körde bussen ut till planet. Där satt jag sedan i min stol, genomsvettig, arg och trött och visste att jag än en gång skulle anlända utan bagage. Denna gången i en liten håla i Turkiet med begränsade möjligheter att hitta något snyggt att ta på mig!
Fortsättning följer…
torsdag 8 oktober 2009
Att sjunka ner
Nu står soffan på plats och den är underbar. Fast värdelös! Den är alldeles för skön! Den inte bara ser gosig ut, den är otroligt mjuk och skön. Utan tvekan den skönaste soffa jag haft. Två kvällar har jag spenderat i den med målsättningen att se på TV. Omöjligt! Jag sjunker ner i soffan, somnar omedelbart och missar varenda program! Sedan vaknar jag mitt i natten och undrar vad som hände.
Nu återstår bara att hitta en lika skön säng så att jag slipper madrassen på golvet. Sedan kommer jag att tillbringa min tid i lägenheten i total medvetslöshet!
lördag 3 oktober 2009
Som snutet ur näsan
Sagt och gjort, jag började med att besöka en liten affär inne i stan i närheten av jobbet. Den hette något i stil med ”Antikt och kuriosa”. Det var helt fel upptäckte jag snabbt. De hade otroligt fina grejor, gamla kultserviser från 50-talet, fina kristallkronor osv. Men vilka priser! Det var säkert prisvärt men alldeles för mycket för min magra budget. Jag fastnade för en servis som var otroligt charmig men när det visade sig att tallrikarna kostade 150 kronor styck så lade jag ner den. Snyft! Jag bestämde mig för att hitta de mer renodlade loppisarna, där priserna passar min plånbok bättre.
Första anhalten var Myrorna där jag hittade en hel del. Det blev Myrorna gånger två faktiskt eftersom det finns två butiker ganska nära varandra inne i stan. Resultatet var inte alls dumt! Vispar och slevar, skålar, assietter, kastruller m.m. samt ett fint litet soffbord. Alltsammans för bara ett par hundra! Dagen efter, dvs idag, rände jag iväg till en annan loppis där folk kan hyra bord och stå och sälja sina egna prylar. Där hittade jag jättefina bestick för 1 krona styck! Dessutom stötte jag på en likadan gammal golvlampa som mina föräldrar har och som jag tycker så mycket om. 200 kronor! Jag prutade en femtilapp men borde nog ha prutat mer för det gick alldeles för lätt. Jag har en del att lära innan jag kan kalla mig loppisräv, det är tydligt.
Jag har alltså upptäckt en ny värld! Loppisvärlden! På bara två dagar har jag blivit en inbiten loppisentusiast, ständigt på jakt efter fynd. Eftersom utbudet hela tiden förändras på en loppis så tar det roliga aldrig slut, varje gång man går dit kan man hitta nya fina saker. Jag får nog hålla hårt i mig själv för att inte glömma bort löftet om ”bara det allra nödvändigaste”. Lyckligtvis återstår det dock några saker som tillhör den kategorin så jag kan fortsätta mitt sakletande ett tag till. Jag har t.ex. fortfarande inga stora mattallrikar, inga glas, ingen stekpanna och inget litet slagbord att äta mina måltider på (och som kan fällas ut när jag får gäster). Jag har inte heller någon säng eller soffa, bara en madrass och en fåtölj. Jakten går vidare!
torsdag 1 oktober 2009
Inflyttad
När jag återvände med vännerna insåg jag att jag glömt en viktig sak. Ljus! Jag hade inte tagit med någon lampa! Och jag som skulle visa min fina lägenhet. Vi såg inte ett smack! Efter en stund insåg vi att det faktiskt fanns ljus på toaletten och i garderoben så att vi i alla fall fick ledljus. Efter att kompisarna prisat lägenheten i alla tonarter (såklart, detta är riktiga VÄNNER!) så satte vi oss på varsin stol i det tomma, halvmörka rummet och knaprade i oss lite snacks som jag köpt på vägen. Mitt första partaj! Mina första gäster!
När gästerna hade gått kröp jag ner under mitt täcke på madrassen och låg där och bara tittade. Eftersom lägenheten ligger så högt upp så såg jag bara himmel och träd genom fönstret. Gatljuset sken in och bildade mönster på det gamla brädgolvet. Jag var så larvigt lycklig att jag nästan bölade. Min egen vrå! Äntligen!
söndag 27 september 2009
I köptagen
Min lägenhet är pytteliten men ändå ljus och riktigt fräsch. Den ligger fyra trappor upp med fönster mot gården så det är lugnt och fridfullt. När jag tittade på den så var den pimpad av någon inredningsfirma och jättefin. Det blir väl inte riktigt den looken när jag flyttar in med mina loppisfynd men det får duga. Redan på onsdag får jag den och vill naturligtvis genast provbo. Lite spartanskt lär det bli i början, jag har inte ens en tallrik att äta på!
När jag skriver detta är jag nyss hemkommen från en tjänsteresa till Shangahi. Tror att jag har nämnt att Malmö stad ska vara med på världsutställningen där nästa år. Jag och en kollega har fått förtroendet att arbeta med Malmös deltagande i det s.k. UBPA, Urban Best Practise Area, där städer från hela världen ska visa upp sitt arbete med hållbar stadsutveckling. Därför har vi nu tillbringat en vecka där borta, i ständiga möten med alla från den kinesiska utställningsorganisationen till det svenska exportrådet. Det är min kollega som är projektledare, jag är denna gång endast bollplank och stöd, vilket känns ganska skönt emellanåt när jag ser vad som ska åstadkommas!
Shanghai är en spännande stad som innehåller allt. Skyskrapor och neon blandas med gamla små kinesiska hus. Det är lyx och fattigdom om vartannat. Och vilket myller av människor! Vädret var ganska kass, grått och regnigt, men det var varmt ändå, ungefär 27 grader. På sommaren lär det vara ungefär 40, med hög luftfuktighet, vilket fick mig att bäva en smula med tanke på att vi nog kommer att tillbringa en del tid i Shanghai då. Jag är INTE bra på värme!
Vi beslöt att skippa den svindyra hotellfrukosten och äta frukost på stan. Varje morgon gick vi därför till vårt lilla frukosthak där vi käkade nudelsoppa med sisådär 50 kineser. Den kostade ca 5 spänn (!) och gav tillfälle till intressanta inblickar i det kinesiska vardagslivet. På vägen tillbaka stannade vi och tittade på morgongymnastiken på torget. Olika grupper utförde de mest skilda sorters motion; det var någon sorts tai chi med svärd, det var damer med små bollar som närmast påminde om Malmöflickorna, det var solfjädersdanser och helt vanlig badminton. Allt ackompanjerat av kinesisk musik ur små högtalare. Fascinerande!
Någon av alla människor vi hade möte med tipsade om ett väldigt trevligt område med konstgallerier så en ledig kväll styrde vi kosan dit. Det skulle vi aldrig ha gjort! Vi hamnade på ett galleri med foton och förlorade genast besinningen. Det var några av de vackraste foton jag sett och jag kunde inte behärska mig utan köpte flera stycken att hänga på väggen min nya lägenhet. Min vånda efteråt (jag hade ju shoppat!) lindrades något av att min snälla kollega hävdade att det inte någon pryl jag hade köpt utan en konstupplevelse. Jag vet inte om jag kan hålla med om det, men det fick mig att känna mig något mindre misslyckad. Och fotona kommer att se underbara ut på väggen i mitt lilla bo!
måndag 14 september 2009
Jag, en fastighetshaj
Ett problem som definitivt kommer att uppstå om jag hittar en lägenhet är hur jag ska kunna möblera den. Jag har ju köpstopp! Vissa saker måste man ju bara ha för att kunna leva drägligt, som t.ex. något att sova på, något att sitta i, något att äta ur osv. Min tanke är att jag tyvärr måste tulla på köpstoppet men att jag inte ska köpa något nytt alls utan ska låna, få (folk har säkert gamla saker de har tröttnat på) eller köpa begagnat. Det kan bli en kul grej, att dra runt på loppisar och se vad man kan rota fram. Det får dock INTE bli några grejor som inte är absolut nödvändiga!
Ett annat köpbehov uppstod idag när jag skulle laga middag. Jag hade hittat ett recept i min LCHF-kokbok på rårakor gjorda på rivna grönsaker, ägg, riven ost och keso. Dessa skulle stekas i mycket smör och serveras med stekt fläsk och lingon. Lät smaskens tyckte jag och det såg verkligen gott ut på bilden. Alltså satte jag igång att riva grönsaker på rivjärnet för glatta livet, det var jobbigt, tog lång tid och jag rev mig på knogarna flera gånger, stackars mig. Sedan skulle detta joxas ihop med övriga ingredienser och slutligen skulle man hälla i stekflottet från fläskstekningen. Rårakorna skulle stekas i sista stund för att vara riktigt goda så jag började stekningen medan barnen förväntansfullt (nåja) placerade sig vid bordet. Efter en stund insåg jag att det inte gick helt bra. De fastnade! Vår gamla teflonpanna är inte så bra längre och saker har börjat fastna så smått. Det här var dock det värsta jag sett, det gick inte att få till något som tillnärmelsevis liknade de frasiga skapelser jag sett på bild i kokboken. För lite smör tänkte jag och började på ny kula med säkert 50 gram smör i pannan (ja, jag går ju på LCHF har jag sagt, vi bangar minsann inte för lite smör). Till slut fick jag ge upp, erkänna för den undrande publiken (barnen) att det blir minsann inga rårakor, de var säkert inte särskilt goda i alla fall, det blir istället lite delikat skivad gurka till fläsket. Maken var inte hemma så han slapp se eländet.
Summa summarum, vi behöver en ny stekpanna! Den är slut, finito, har gjort sitt jobb! Jag längtar nu efter en hederlig gammal instekt gjutjärnspanna, en sån som mamma och pappa hade när jag var liten. Den som man absolut inte fick diska med diskmedel utan helst bara skulle torka av försiktigt med hushållspapper för att inte ”förstöra stekytan”. Sådana saker som stekyta var viktiga på den tiden. Varför har vi glömt bort det? Vi kan ju inte ens steka rårakor! Nästa gång jag kommer hem till föräldrahemmet ska jag smyga ner i matkällaren och titta; kanske står det någon gammal panna kvar som inte används?
måndag 7 september 2009
Eget rum
Jag har tidigare skrivit om mitt behov av en egen vrå och att jag under ett år hyrde en övernattningslägenhet inne i stan. Det blev min alldeles egna oas där jag kunde vara i fred och tänka mina egna tankar till slut utan att bli avbruten. En dag i veckan bodde jag i min lilla lägenhet och det var något jag såg fram emot varje vecka. Att slippa ränna hem efter jobbet med andan i halsen för att fixa mat, förhöra läxor och vika tvätt var underbart i sig. Istället lodade jag runt lite på stan, fikade, gick på bibblan och njöt av lugnet. Sedan handlade jag lite godsaker och cyklade till lägenheten där jag tillbringade kvällen i sängen tittandes på TV eller läsandes en bok. På morgonen steg jag upp i total tystnad och åt min lilla frukost för mig själv efter en lång härlig promenad längs med Limhamnsfältet. Varje gång kände jag mig stärkt och samtidigt lugn och harmonisk efteråt. Jag älskar att vara ensam och rå mig själv! Naturligtvis bottnar denna känsla i att jag vet att det finns en familj därhemma som jag kan återvända till efter min lilla utflykt; att vara ensam alltid hade jag nog inte uppskattat.
Nå, lägenheten har jag inte längre kvar, den finansierades av ”extra” pengar som jag fått av min snälle far. Efter ett år sade jag upp den och gick tillbaka till min gamla tillvaro. Detta har utlöst någon sorts kris i mitt inre; jag saknar det! Jag saknar det så det gör ont! Det blir mer och mer uppenbart att lägenheten inte bara var en kul grej, en lyx. Den var ett svar på ett djupt känt behov som legat latent under småbarnsåren men som nu pockar på starkare och starkare. Jag behöver en egen vrå och ett eget liv! Jag är ingen 7 dagar i veckan familjemänniska! Jag älskar att vara med min familj men om jag inte får ha mitt eget liv också så blir jag olycklig.
Denna min kris resulterade i att maken och jag kom fram till två saker. Nummer ett är att vi ska införa delad ekonomi. Under alla år har vi haft gemensam ekonomi eftersom vi tyckt att det var mest praktiskt så. Alla pengar går ju åt (ofta mer än så!) så varför krångla till det? Eftersom maken fick ansvaret för att sköta alla transaktioner så har detta resulterat i att jag inte haft någon som helst insyn i våra ekonomiska villkor. Detta är helt mitt eget fel, jag har varit bekväm och tyckt att det var skönt att slippa. Nu inser jag att det inte varit bra för någon av oss, det har bland annat medfört att min känsla av att inte ha något eget liv har förstärkts. Dessutom har jag på något vis hamnat i en beroendeställning gentemot maken; jag har fått fråga honom varje gång jag har velat ha loss pengar som varit lite utöver det vanliga. Maken har tilldelats den otacksamma rollen av att vara tråkmånsen som säger nej och försöker hålla igen. Men nu ska det bli ändring! I helgen hade vi en stor genomgång och gick igenom vår ekonomi ordentligt. Från och med nu ska jag föra över en summa varje månad till vårt gemensamma konto som ska gå till alla gemensamma utgifter som t.ex. hus och mat, resten disponerar jag själv! Jag blev otroligt förvånad när jag såg hur mycket jag faktiskt har kvar som är mitt. Inte för att jag inbillar mig att jag är rik helt plötsligt, det mesta går nog åt som vanligt, men det känns härligt att ha kontroll! Förut köpte jag allt möjligt utan att känna att det spelade någon roll, det blev liksom ingen skillnad, nu finns det plötsligt en anledning för mig att hålla koll på pengarna. Jag har blivit vuxen!
När jag nu har fått denna kontroll så ser jag ännu en viktig sak; jag har faktiskt råd att köpa en egen liten lägenhet! Ingen lyx men en liten, liten övernattningslägenhet. Hurra! Jag hoppas bara att min bank håller med mig om att jag har råd. Jag har haft diskussioner förr med banker som tycker att jag behöver mer pengar än jag gör för att klara mig. Idag ska jag prata med banken och sedan ska jag ringa mäklaren om den där lägenheten jag såg på nätet igår kväll. Den är pytteliten och har varken riktigt kök eller badkar. Men den ligger högst upp under takåsarna, nära havet. Där kommer jag att trivas!
tisdag 1 september 2009
Vi bildar en sekt!
Många människor omkring mig har uppmärksammat att jag gått ner mycket i vikt på sistone och jag får många gratulationer. Det är naturligtvis glädjande men jag har fullt sjå att be folk att inte ropa hej; det är ju nu det svåra börjar. Jag har gått ner 14 kilo nu och därmed uppnått mitt mål vilket jag är helnöjd med. Jag känner pigg, smal och naturligtvis skitsnygg! Jag har ju dock gjort den här resan förut och vet att så länge man går ner så är det kul och spännande, men när man är ”färdig” börjar vardagen. Då gäller det att inte falla av och gå tillbaka till de gamla vanorna. Jag har lätt för att gå ner i vikt när jag väl har bestämt mig men det går väldigt långsamt upp igen. Det borde jag kanske glädja mig åt men jag vet precis hur det funkar. Att ostraffat kunna mumsa i sig både det ena och det andra utan att det syns på vågen leder lätt till övermod. Och ett halvkilo hit eller dit spelar ju ingen roll. Alltså går jag låångsamt upp i vikt igen tills jag efter något år gått tillbaka till mitt gamla runda jag igen. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det denna gången, jag hoppas bara att jag lärt mig något sedan sist så att jag är mera på min vakt!
Vad som är glädjande är att min viktnedgång gjort många människor i min närhet nyfikna på lågkolhydrat-tänkandet och LCHF. Som ”nyfrälst” vill jag ju naturligtvis omvända alla mina vänner till den rätta läran och jag funderar nu på att bilda en sekt. Vi kanske kan träffas på mystiska ställen nattetid och bränna kolhydrater på bål under rituella former, iförda munkkåpor. Senast igår kom en kollega fram och ville hoppa på tåget och undrade hur hon skulle bära sig åt. Jag och kollegan Åsa, som började resan före mig, försökte ge henne en del tips om litteratur och hemsidor men, som jag sa till henne, det är egentligen inte så konstigt. Skippa de fem ”farliga” – socker, bröd, pasta, ris och potatis, och ös på med fett istället, konstigare än så är det egentligen inte. Jag får dock erkänna att jag bara några timmar senare bröt mot denna enkla regel genom att inta den underbara desserten ”Chokladtapas” på restaurang Mello Yello på Lilla torg. Det ångrar jag inte alls. Det var kanske inte så nyttigt men det innehöll många ”själsliga vitaminer” som min kollega Karin uttrycker det. Man måste unna sig en guldkant emellanåt och att choklad är bra för kvinnor, det vet ju alla!
söndag 30 augusti 2009
Sommaren slut?
Nu känns det verkligen som att sommaren är över. Det blåser och regnar och när solen någon gång tittar fram så är det ändå kyligt. Satt i trädgården en stund idag men fick ha tjock tröja på för att det skulle bli behagligt. Idag är det söndag och tempot har varit lågt. Har tvättat lite, fnulat med datorn och läst. Kändes som om jag hade förtjänat det på något vis eftersom det var full rulle hela dagen igår utan någon vila alls.
Hade i ett svagt ögonblick lovat min chef att följa med en guidad busstur och berätta om Malmös klimatsatsningar fast det var lördag. Det är nämligen arkitekturdagar i Malmö i helgen, i år med klimattema. På grund av att Sydsvenskans tryckeri bröt samman under natten kom dock inga tidningar ut, vilket innebar att ingen heller såg de annonser som skulle berätta om eventet. Det innebar att 7 (!) personer som läst om saken på webben stod och väntade på den stoora bussen. Dessutom kom bussen en kvart för sent eftersom busschauffören ”blev tvungen att fylla på diesel”. (Kollar man inte sånt innan när det är en kund som beställt en buss till ett visst klockslag? Shame on you, Veolia!) Vi var alltså två guider och sju passagerare som slutligen rullade iväg i en jättebuss. Det är väl sådant som brukar kallas ”overkill”? Nåja, de sju passagerarna var glada och trevliga och lyssnade intresserat till vad vi hade att berätta. Jag hade dessutom turen att få bli avsläppt nära mitt hem i slutet av turen.
Endast lite försenad rusade jag sedan in med familjen på min fars födelsekalas, fortfarande med ”Arkitekturdagar i Malmö”-t-shirten på mig. Efter gratulationer och tårta och en stunds prat bar det hemåt igen och sedan var det dags för nästa event – årets kräftskiva. Det var en trevlig tillställning men redan vid 22-snåret var jag så trött att jag var rädd att somna med näsan i tårta nummer två. Vid 22.30 ursäktade jag mig, mumlandes något om att jag måste ”hem och titta till barnen” och lämnade den kvällspigge maken kvar att rädda familjeanseendet. Väl hemma konstaterade jag att barnen naturligtvis inte alls behövde tittas till. De mumsade chips och tittade på TV och jag lämnade dem åt sitt öde och ramlade i säng. Det är skönt med stora barn!
tisdag 25 augusti 2009
Full fart!
Nu är jag tillbaks i grottekvarnen och det är full fart igen! I år blev det en otroligt rivstart på jobbet förmodligen på grund av att jag började jobba en och en halv vecka senare än vanligt. Ingen bra idé känns det som. Dagarna är redan fulla med möten, folk drar i mig som tokiga och min to do-lista är överfull. Det går inte ens att göra en ordentlig prioritering för allt skulle varit klart igår. Hjälp! Jag som brukar kunna ta det lite lugnt första veckan. Idag smet jag dock lite tidigare med en kollega och vi satte oss på ett fik och pratade strunt en stund innan det var dags att ila hem till ”markservicen”. Vädret var fantastiskt och vi satt och mös på en uteservering och kände att än finns det sommar kvar att njuta av. Härligt!
måndag 17 augusti 2009
Festival-yra
Malmö-festivalen har börjat och hela stan är upp och ner i en vecka! De första dagarna är det jättekul; musik, fest, god mat, mycket folk. Efter några dagar mattas entusiasmen och de sista dagarna vill man bara att eländet ska ta slut så att man kan få sin lugna trevliga stad tillbaka. Det som i början upplevdes som en gemytlig och kontinental gemenskap blir i slutet på veckan helt enkelt en sabla trängsel. De ljuvliga dofter som svävar över centrum förvandlas så småningom till ett irriterande os. Nu är vi på fjärde dagen och än så länge känns det helt OK. Jag tog en liten tur genom vimlet idag och kollade läget. Jag får ju inte köpa något så jag håller mig ifrån bodarna med hantverk, men det finns ju massor med mat från hela världen att smaka på. Dessutom är jag barnsligt svag för nyfriterade minimunkar med florsocker på, det får nog bli några sådana innan de försvinner igen, trots att de inte är precis nyttiga. Det är ju bara festival en gång om året!
fredag 14 augusti 2009
Hönsig mamma
Igår började min äldste son gymnasiet. För att vara snäll (och för att jag aldrig någonsin kommer att bli säker på att han verkligen klarar sig utan sin mor ute i stora världen) så körde jag in honom till stan för uppropet. (För dem som nu har, fullt berättigade, åsikter om att jag körde bil istället för att ta bussen så finns det en kommentarsfunktion. Ös på bara!) Tänkte att jag kunde kanske slinka in och vara med på ett hörn. I våras missade jag skolans informationsdag pga. en tjänsteresa så jag hade aldrig satt min fot på skolan ifråga. (Maken var där förstås, och kollade läget.) Det är en liten friskola som etablerat sig mitt i centrala Malmö och jag var naturligtvis nyfiken på den organisation och de personer som ska ta hand om mitt barn på dagtid de närmaste tre åren. Jag frågade sonen om det var OK att jag var med eller om han tyckte det var pinsamt, men han har aldrig skämts för att visa sig i sällskap med sin mor (hittills) så han sa att det kvittar. När vi kom in i skolans lokaler fick jag dock inse att jag var helt fel ute. Inte en vuxen människa så långt ögat nådde. Alla andra föräldrar hade förstås insett det löjliga i att följa sina sextonåringar till skolan som om de vore sju bast. I korridorerna hängde tonåringar med uttråkad uppsyn och glodde trött på mig och jag insåg att det bara var att drypa av. Fort!
Medan uppropet pågick gick jag istället till närmaste köpcenter för att köpa en silversked till vårt fadderbarn som snart fyller år. Expediten slog in skeden i ett fint liten paket och kvittrade: fyrahundratjugonio kronor tack! Jag stirrade chockat på henne och undrade i mitt stilla sinne när det blev så här dyrt med en liten skedusling. Brukar vi verkligen betala så här mycket? Vi kanske ska ompröva de här faddergåvorna. Inte för att ungen inte är värd pengarna, men vi har ju egentligen ingen aning om ifall han någonsin kommer att vilja använda de förbaskade skedarna. Det finns ingenting som hindrar att han smälter ner dem och gjuter om dem till kaststjärnor eller nåt. Inte för att han har visat några sådana tendenser, det är en trevlig unge, men man vet ju aldrig. När han var en söt liten baby kändes silverskedar passande men nu när han är tonåring? Och hur många kan man egentligen använda? När jag tänker på saken så är vi ju nu över dussinet. Kanske dags att börja samla på något annat? Knogjärn?
onsdag 12 augusti 2009
Boktokig!
Jag har läst mycket i sommar! Jag brukar läsa mycket men på semestern blir det ännu mer, särskilt om vädret är dåligt, vilket har varit fallet i år. När jag startade mitt prylfria år bestämde jag mig för att inte köpa några böcker heller. Inte för att jag anser att det på något vis är negativt att köpa böcker, snarare tvärtom, men jag hade köpt för mycket böcker på sistone, så många att jag inte hann läsa dem. Därför tog jag beslutet att inte köpa böcker under mitt prylfria år, endast låna. Tanken var ju att jag skulle läsa dem jag hade hemma och att kombinera detta med boklån på biblioteket. Det har gått ganska dåligt får jag nog säga.
Men som sagt, att skaffa sig en ny vana är ingen konst. Det svåra är att behålla den!
söndag 9 augusti 2009
Jag finns!
Under sommaren har jag funderat mycket på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag befinner mig i en sits på jobbet som jag har varit i många gånger förr och aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera. Jag har ett fantastiskt jobb där jag får utvecklas och arbeta självständigt. Jag får resa och träffa intressanta människor och jag befinner mig i ett arbetslag som känns som min andra familj. Många skulle såga av sin ena fot för ett jobb som detta. Om jag inte har vett att uppskatta det förtjänar jag det inte. Det är jag väl medveten om. Ändå är det något som skaver och har gjort så ett bra tag nu. Jag har vänt ut och in på jobbet och mig själv för att försöka komma på vad det är. Jag har tjatat och gnatat på min omgivning för att få input (TACK till maken och Åsa som orkat med mig!). Flera möjliga orsaker har till slut utkristalliserat sig.
lördag 8 augusti 2009
Åter i stan
Nu är vi hemma igen efter två veckor i Bohuslän + några dagar i stugan. Tyvärr har vi haft dåligt väder i stort sett hela tiden, vilket är anledningen till att vi återvände till stan tidigt i år. Annars brukar jag vägra att tillbringa mer än några få semesterdagar i stan. Så fort man kommer hem så börjar nämligen hetsen; då ska det fixas! Allt som blivit liggande under året som att spika lister, röja i tvättstugan, städa garderober och annat själsdödande ska av någon anledning göras innan man börjar jobba igen. I år strejkar jag! Vägrar! Vill inte! Jag struntar i listerna. Hoppar av karusellen. Vill NJUTA! Väldigt själviskt jag vet, särskilt som maken mår väldigt dåligt av att det inte blir gjort. Alltså ligger jag i en vilstol på altanen och läser medan han röjer. Otroligt taskigt. Jag dövar mitt dåligt samvete med att när det nu äntligen blivit fint väder så kan man ju inte vara inomhus. Dessutom är jag ledig nästa vecka också medan maken jobbar och då ska det bli dåligt väder så då ska jag…
Och jag ligger ju inte BARA på altanen. Jag åker och handlar varje dag, lagar goda middagar (igår blev det hämtmat…) och fixar smarriga fikor till min kära familj. Igår gjorde jag en morotskaka (mix, tack Kungsörnen!) och idag har jag gjort en cheesecake som ligger i frysen och väntar. Det måste väl också räknas?
När det gäller köpstoppet så har jag klarat mig bra under semestern. Den enda tveksamheten är en liten sats med insexnycklar (heter det så? insektsnycklar kan det ju inte heta!) som jag köpte för att kunna justera roderpedalerna på min kajak. När jag äntligen skulle ut och paddla på Gullmarsfjorden upptäckte jag att pedalerna satt helt åt h-e och måste flyttas. Jag letade igenom hela sommarhuset i Bohuslän och frågade alla släktingar jag stötte på om de hade några men inget napp. Jag visste att vi hade hemma i Malmö men de befann sig 45 mil bort. Under ilsket muttrande körde jag till järnaffären och handlade (50 kr). Det fåniga var att så fort jag hade köpt dem så fick jag ett sms från min kära syssling Loppan att hon hade hittat insexnycklar i sin stuga som jag kunde låna. Dessutom visade det sig att jag inte behövde dem, det gick att justera rodret utan, vilket jag min klant inte hade fattat! Det slutade med att jag donerade kitet till sommarhusets verktygslåda; någon annan kanske får användning för dem.
Annars inga inköp förutom mat. Jag hade ett svårt ögonblick när svärdottern släpade runt mig i butikerna i Smögen. Ingen av karlarna i familjen var intresserad av att följa med henne så jag fick ställa upp. I en butik hängde det en klänning som det stod Johanna på med stora bokstäver. Jo, jag lovar, den var sydd enkom för mig och den var så FIN! Jag stod och nöp i den en lång stund men sedan måste jag slita mig; det var med sorg i hjärtat jag gick därifrån, jag hörde hur den ropade på mig hela vägen längs bryggan…
måndag 13 juli 2009
Semester!
Idag packar jag för fullt för snart går resan till Bohuslän. Äntligen! För en stund sedan gjorde jag faktiskt ett inköp! När jag skulle packa ner sängkläder upptäckte jag att vi sedan förra året slitit ut inte mindre än tre lakan! Vi brukar se till att det finns ett extra lakan till alla i familjen men nu fanns det bara två. Eftersom jag normalt tvättar sängkläder två och två (det är vad som ryms i maskinen och på klädstrecket) så har jag inte tänkt på att det saknas tre stycken. Nå, nu uppstod en akut kris som jag faktiskt löste med ett inköp. Vanliga vita lakan känns inte som en "pryl till mig själv" så det kändes faktiskt OK. Dessutom körde jag till Coop och la ut en förmögenhet på svanen-märkta lakan.
Nu tar bloggen också semester, i ungefär en månad. Ha en skön sommar!
lördag 4 juli 2009
Resdags igen
Det är svårt att packa av flera orsaker. Dels är det vinter i Namibia nu vilket innebär att vädret kan vara väldigt oförutsägbart. Det kan vara 10 grader och mulet eller 25 grader och sol. Det gäller alltså att packa enligt lager-på-lager-principen så att kläderna kan skalas av och på. Dels är det vad man kan kalla en halvofficiell resa. Jag ska vara vanlig deltagare på en konferens, dvs. jag ska inte hålla någon föreläsning eller liknande. Jag ska också ha ett avslappnat möte med några projektpartners som jag känner ganska väl vid det här laget och göra några studiebesök. Det betyder normalt att man inte behöver klä upp sig till tänderna. Det KAN dock hända att borgmästaren vill bjuda mig på middag eller vill presentera mig för en hög med politiker när jag ändå är där. Då måste jag ha representativa kläder. Det blir den stora resväskan alltså, och en hel hög med om-utifall-att-kläder.
Det blir förstås en lång resa denna gången vilket är ganska tröttande. Först flyg till Frankfurt, sedan byte och flyg hela natten till Johannesburg. Efter en sömnlös natt i en sardinburk (kallas även Economy class) blir det ett nytt byte av flyg för att komma till Windhoek, Namibias huvudstad. Slutligen blir jag hämtad med bil på flygplatsen som kör mig till centrala Windhoek där jag får sitta på torget och vegetera några timmar tills ”The townhopper”, bussen, kommer och kör mig till Swakopmund, min slutdestination. Bussresan tar ca 4 timmar. Summa summarum ca 24 timmar innan jag är framme. Sedan följer 4,5 dagar med möten, studiebesök och en konferens innan jag styr kosan hem igen. Förhoppningsvis landar jag på Kastrup på lördag morgon 9.30 för några timmar senare ska jag infinna mig på makens systers bröllop. Jag blir kanske inte den piggaste gästen på festen, men jag ska i alla fall vara där! Och när jag vaknar på söndagen efter bröllopet har jag semester! Äntligen! Bohuslän here I come!
fredag 3 juli 2009
Det turkiska kynnet
Man ska ju som bekant inte generalisera men turkar är en gästfritt och omtänksamt folk! I alla fall alla de turkar jag har stött på, och det är ganska många efter 2,5 års projektarbete med tre turkiska städer som partners. De överöser oss med god mat och presenter och vet inte hur väl de vill oss. Ibland blir det för bra och det är svårt att värja sig. Det är t.ex. brukligt att man ger presenter till nya projektpartners de första gångerna man möts men sedan brukar man tycka att det räcker. Inte turkarna inte! När jag efter de första mötena försiktigt föreslog att vi skulle upphöra med presentgivandet så sa de: ”Sure, ok”, men nästa gång vi träffades så kom de med presenter likafullt. När jag lika försiktigt påpekade vad vi sagt sist så tittade de på mig med stora ögon och sa: ”We are turks, we give!” och så var det bra med det. Nu har vi i alla fall kommit ifrån de fina presenterna (mattor, sjalar, tavlor) och ner till de mindre som nötter och godis (turkish delight är obligatoriskt).
Vår medföljande tolk är också turk från början men bor numera i Sverige. Den turkiska omtänksamheten och generositeten sitter dock kvar hos henne. När jag klagade över att jag inte fått med min baddräkt (jag har slutat ta med den på tjänstresor eftersom man aldrig hinner bada) och att jag gärna ville försöka ta ett snabbt dopp i poolen för att svalka av mig, så erbjöd hon genast sin egen nya baddräkt som hon aldrig använt. Hon försäkrade att hon inte tänkte använda den själv. När jag tackade henne efter doppet och sa att baddräkten var väldigt fin ( det var den!) så ville hon genast ge den till mig! Jag protesterade förstås, men hon gav sig inte utan hävdade att hon gått upp så mycket i vikt sedan hon köpt den att hon inte trodde att hon kunde ha den. Jag kunde inte motstå detta generösa erbjudande, särskilt inte som min egen gamla baddräkt sitter otroligt sladdrigt efter min viktnedgång. Jag hade grämt mig över att mitt köpstopp hindrade mig från att köpa en ny. Nu har jag alltså en ny fin baddräkt i sommar!
Jag har numera lärt mig att uttrycka mig på turkiskt sätt vilket är otroligt artigt och lite krusidulligt. När man har hållit en föreläsning t.ex. och de vill ställa en fråga så frågar de inte rakt ut som jag brukar göra. Först tackar de för en intressant föreläsning och beskriver vad som var intressant och vad de lärt sig. Därefter undrar de om de möjligtvis kan få ställa en fråga om denna högst intressanta föreläsning, sedan ställer de frågan och avslutar med att själv föreslå olika svarsalternativ, som för att hjälpa till. Helt oemotståndligt! Detta har fått till följd att när jag blir inbjuden till borgmästaren (det blir jag varje gång) och får sitta i den fina lädersoffan och dricka te under Atatürks porträtt (likadant hos alla borgmästare) så inleder jag numera med att tacka för den stora gästfriheten och berömma hans stad i alla tonarter innan jag börjar konversera. Vilken positiv atmosfär det blir när man börjar ett samtal på det sättet. Vi svenskar har onekligen ett och annat att lära!
Jag har vid ett flertal tillfällen försökt föreslå att de skulle släppa oss ett par timmar någon kväll så att vi kan upptäcka staden på egen hand. Vi kan ju köpa oss något att äta på stan och så kan de ju få en ledig kväll och slippa ta hand om oss varje kväll i en hel vecka. (Det skulle vi ärligt talat tycka vara ganska skönt men det säger jag förstås inte) Det är helt uteslutet! Däremot uppbådar de gärna alla tjänstemän i staden för att köra runt oss vart vi vill. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag reser jorden runt i mitt jobb, ofta ensam, och att jag klarar mig alldeles utmärkt och så gör även mina medföljande kollegor. Skulle en turk inte ta hand om sina gäster? Inför en sådan omtanke måste man ju bara kapitulera. Det blir alltså inga lediga kvällar.
Denna vecka har vi, liksom vid alla besök, blivit gullade med på alla sätt och fått fantastisk mat. Den turkiska maten, ja, den är ett kapitel för sig. Jag älskar kebab! Inte den flottiga geggan man får i Sverige utan riktigt turkisk kebab som man ”bygger” själv av kött och grönsaker i lövtunna bröd. Mmmm! Och det grillade köttet! Mört, saftigt och med krispig yta. Och yoghurten! Varje region har sin egen yoghurt, någon är lös och någon så fast att man skär upp den med kniv. Till detta det ugnsvarma brödet och alla grönsaksrörorna…Min diet gick fullständigt åt skogen och jag åt alldeles för mycket. När jag kom hem igår kväll hade jag gått upp ett kilo. Det var det värt!