Att handla billigt

Jag har varit på tjänsteresa några dagar på Gotland, i Visby närmare bestämt. Vilken underbar liten stad det är, man blir alltid förvånad när man kommer dit, den är liksom helt overklig, som en saga. Men så är den ju utsedd till världsarv också! På lediga stunder har jag traskat runt i gränderna eller utmed havet och bara njutit. Nu är jag hemma igen men fast besluten att snart återkomma!

På vägen dit läste jag boken ”Sjukt billigt – Vem betalar priset för ditt extrapris?” av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong. Det skulle ursprungligen bli ett radioreportage i P1:s Kaliber men det blev även en bok. De tre författarna reser runt i Kina, ett land där mycket av det vi köper i Sverige tillverkas, och undersöker hur tillverkningen går till och hur arbetsmiljön är för dem som arbetar i fabrikerna. De tittar bl.a. på smycken som sedan säljs här hemma på Glitter, Albrekts guld, Guldfynd, Hallbergs, Åhléns m.fl. svenska företag. Det är skrämmande läsning! Hur många vet att de billiga bijouterier som vi köper för en spottstyver här hemma ofta tillverkas av människor som jobbar 10-12 timmar om dagen, sju dagar i veckan, för en usel lön och att dessa människor dessutom ofta drabbas av silikos, en dödlig sjukdom, eftersom de utsätts för stendamm när de slipar smyckena utan någon skyddsutrustning. När detta sker får de ingen eller mycket liten ersättning av arbetsgivaren, oftast förnekar företaget att de över huvudtaget varit anställda. Eftersom de aldrig fått något anställningsintyg har de ingen chans utan lämnas åt sitt öde att sakta tyna bort. Man tappar liksom lusten att shoppa billiga smycken när man läser sånt, eller hur?

Ett annat exempel som tas upp i boken är tillverkningen av gatsten som sker under liknande villkor. Denna gatsten köps sedan bl.a. av svenska kommuner som vill spara pengar. Enligt boken ligger det billig kinesisk marksten i de hållbara områdena Hammarby sjöstad i Stockholm och Västra Hamnen i Malmö. Enligt de kinesiska försäljarna frågar svenskarna bara om det förekommer barnarbete. Blir svaret nej är man nöjd.

Sedan radio-reportaget gjordes har det dock gjorts en hel del förbättringar enligt boken. Kraven från de svenska inköparna har skärpts, och arbetsförhållandena har blivit bättre på sina håll. Det råder dock inget tvivel om att mycket finns kvar att göra. För oss konsumenter här hemma gäller det att tänka ett varv till. Det finns en anledning att saker och ting är billiga! Antingen har man gett tusan i arbetsmiljön, eller så betalas inga vettiga löner. Eller så tar miljön stryk. I värsta fall alla tre! Det är kanske dags att vi inser att när vi handlar billigt så är det någon som betalar i andra änden. Dyrt! Att bojkotta känns inte som någon lösning, det resulterar ju sannolikt bara i att människor som redan lever på marginalerna förlorar jobbet. Istället måste inköparna ställa krav och vi måste i alla led vara beredda att betala mer för våra produkter. Det drabbar ju i slutändan oss privatkunder och skattebetalare, men det har vi kanske råd med om vi shoppar mindre?

Saker som går sönder

Många har undrat hur jag gör med saker som jag använder och som går sönder. Får jag köpa nya? Svaret på den frågan är nej, helst inte, om det går att lösa på annat sätt. Nu har jag faktiskt råkat på mitt första problem av det slaget. Min älskade ryggsäck som är med mig varje dag, överallt, har börjat gå upp i sömmarna. Det är en pryl som jag verkligen behöver, där har jag allt från laptop till lypsyl. Den är med mig på mina jobbresor, oftast fullproppad (kanske därför den börjar gå upp i sömmarna) och på semestern och alla arbetsdagar däremellan. Jag kan alltså inte klara mig utan den. Men att köpa en ny – nej, det måste gå att lösa på annat sätt.

Som jag tidigare vittnat om har jag tummen fast förankrad mitt i handen; jag kan inte sy i en knapp utan att börja svära och leva om. Tråden trasslar sig, knuten går upp och jag sticker mig ofelbart i något stackars finger. Icke desto mindre tänkte jag göra ett tappert försök att laga ryggsäcken själv. Jag föreställer mig någon slags hard core variant av sömnad, där jag använder dubbel, stark tråd och tät söm. Det lär inte bli vackert men who cares! Om inte det håller så får jag väl leta upp en skräddare eller skomakare som kan laga den åt mig. Att köpa tjänster är ju tillåtet!

Ett värre problem kan det möjligtvis bli om mina blåjeans ger upp innan prylfria året är till ända. Jeans har ju en benägenhet att slitas i grenen och det kan bli trixigt att laga. Men det kanske inte är några problem för en duktig skräddare? Ett annat problem av mera positiv art är att jag faktiskt har gått ner 8 kilo på grund av mitt hälsosammare leverne och jag planerar att gå ner ungefär 6 till. Redan nu börjar jeansen hänga löst, igår fick jag leta upp ett gammalt skärp som låg bortglömt (!) längst ner i strumplådan. Vad gör jag om jag faktiskt inte kan ha mina byxor längre? Nåja, den dagen den sorgen/glädjen. Kanske kan jag ha några av barnens avlagda? De två tonåringarna är ju faktiskt större än jag nu. Annars finns ju alltid second hand. Om inget av det funkar så kanske jag ska slå till på ett par ekologiska jeans. Det har jag varit för snål att köpa innan; de jag har sett har kostat runt tusenlappen och jag har bara inte kunnat med att lägga så mycket av familjens gemensamma budget på ett par byxor. Men nu när jag inte köper något annat så kanske…men det får bli den absolut sista utvägen i så fall, jag ska ju INTE köpa nytt!

En månad har gått

Nu har en månad gått på mitt prylfria år. Elva kvar! Jag ska försöka mig på att summera den första månaden. För att sammanfatta kan man säga att det känns mycket bra. Det känns befriande att inte vara med i shoppingkarusellen och jag saknar inte klädaffärer eller heminredningsaffärer. Det har varit lättare än jag trodde att inte köpa såna saker; jag har helt enkelt inte gått in i affärerna och då har heller inte köpsuget uppstått. Några gånger har jag varit inne på Åhléns för att köpa tvål eller schampo, men då jag undvikit att strosa omkring; jag har gått raka vägen till rätt avdelning, handlat och sedan gått raka vägen ut igen och det har känts helt OK. Någon gång har jag sett något snyggt i en tidningsannons och känt ett köpsug, men det har falnat ganska snabbt igen, lyckligtvis (fast de där silversandalerna från Ecco var himla snygga…).

Det svåraste har nog varit att inte köpa böcker. Det är nog den roligaste formen av shopping jag vet, jag har alltid varit en bokoman, så länge jag kan minnas. Att låna böcker är inte samma sak, jag gillar att äga böcker, att ha dem i mitt ”bibliotek” och att gå där och titta och flytta runt dem lite. En tröst har varit att surfa på stadsbibliotekets hemsida efter böcker som verkar bra och sedan beställa dem. Nu börjar de trilla in, i morgon ska jag hämta den första. Fast jag skulle ju läsa dem jag hade hemma först var det tänkt, det funkar ju så där kan man säga…

Hur har det gått med tidningarna då? Jag är ju inte bara bokoman, jag är tidningsknarkare också! Mitt mål var att börja köpa mer vettiga tidningar och inte bara skräptidningar som triggar köplusten. Jo, det har väl gått hyfsat. Jag har inte köpt Damernas värld, Femina eller Amelia som jag gjorde förr, istället har jag upptäckt PS och Leva som jag gillar båda två. Topphälsa prenumererar jag på sedan innan och Tara är jag också ganska förtjust i, särskilt sedan de gjorde om den till en mer hälso- och livsstilsinriktad tidning. Där är fortfarande en del smink, hår och shopping som jag kan klara mig utan, men också en hel del bra. Mitt nästa mål är att inte köpa så många av tidningarna utan försöka läsa en del på biblioteket, få se hur det går. En stor del av tidningsknarkandet handlar om mysfaktor, att krypa upp i soffan med en ny tidning, och på bibblan blir det nog inte riktigt samma sak. Visst kan man låna tidningar också, men då är de oftast ett halvår gamla och tämligen slitna.

I samband med mitt prylfria år har jag också försökt leva mera hälsosamt när det gäller mat och motion, för att bli piggare och gå ner i vikt. Det fungerar än så länge mycket bra, jag går på GI-diet och äter mindre mängder och har gått ner 8 kilo på lika många veckor. Jag har inte heller ätit något godis under denna tid förutom lite mörk choklad ibland. Och jag känner mig piggare! Det kan ju också bero på nyhetens behag, jag är en sådan som går igång på förändring, vi får väl se hur det känns om ett tag.

En backlash har det blivit, eller rättare sagt två. Jag kände mig ”tvungen” att köpa ett par lasthållare till bilen och en kanotvagn för att kunna använda den kajak jag köpte i vintras (se bloggen den 10 maj för en närmare förklaring). Det känns naturligtvis som ett nederlag, men samtidigt kan jag inte se hur jag skulle kunnat hantera situationen annorlunda om jag överhuvudtaget ska använda kajaken denna säsongen. Det är, som Mark Levengood skulle ha sagt, bara att ”Bryta ihop och gå vidare!”

En positiv sidoeffekt av projektet är att jag har börjar fundera mycket mer på vad livskvalitet är, hur jag vill leva mitt liv och vad som egentligen är viktigt. Som tur är har jag en make som alltid är beredd att tänka nytt och diskutera saker vilket har resulterat i intressanta tankeutbyten därhemma. Kanske kommer det också så småningom att märkas på vår livsstil och de val vi gör?

Summa summarum: jag är nöjd, det känns bra, och jag ångrar INTE att jag bestämt mig för att utmana mig själv!

Bokläsning

Jag har läst en helt underbar bok i helgen som jag gärna vill rekommendera. Den heter ”Matsmart – på spaning efter nya goda trender” och är skriven av Stefan Edman och Bo Thunberg, två gamla miljörävar. Här får man möta sanna entreprenörer runt om i landet som satsar på att erbjuda folk genuina matupplevelser genom att producera och förädla ekologisk, närproducerad mat. De flesta arbetar i liten skala men även några som jobbar mer storskaligt finns med i boken. Reportagen varvas med kloka reflektioner kring mat och mathållning i dagens Sverige. Boken innehåller också en stor samling fantastiskt vackra bilder, tagna av Jan Töve. Jag hade hört talas om boken och när den oförhappandes dök upp på vårt lilla stadsdelsbibliotek så kastade jag mig över den. Det gjorde jag rätt i! Nu känner jag ett stort sug efter köpa genuina råvaror och laga mat på ett långsamt, tålmodigt och kärleksfullt vis. Jag har till och med känt en glimt av mitt gamla trädgårdsintresse som varit som bortblåst sedan barnen kom; att odla lite egna grönsaker och bär hade kanske inte varit så dumt.

På grund av mitt köpstopp tvingas jag nu ta upp en gammal kärleksrelation som har hunnit svalna betydligt, nämligen den med biblioteket. Det var länge sedan jag lånade böcker; jag är till och med så efter att jag har svårt att hantera de automatiska lånediskarna; jag saknar den gamla goda tiden när en snäll bibliotekarie stämplade in mina böcker och glatt diskuterade deras innehåll med mig. Malmö stadsbibliotek känns som en jättelik järnvägsstation med ett myller av folk som alla tycks veta vart de är på väg, bara jag lodar runt lite vilset längs väggarna i fåfäng jakt efter någon efterlängtad dyrgrip. Trots att jag har kollat på nätet att boken finns inne så hittar jag den inte utan att fråga minst tre personer. Efter att äntligen ha hittat boken och lyckas trassla mig igenom låneautomaten under ideliga suckar från kön bakom mig så smyger jag svettig och stukad därifrån. Aldrig mer!

Nu har jag kommit på ett annat sätt: Jag beställer boken till vårt lilla mysiga bibliotek i min stadsdel! Då slipper jag leta mig fördärvad och den snälla bibliotekarien stämplar in min bok och önskar mig trevlig läsning! Kanske inte så hållbart att köra böcker kors och tvärs genom stan, men jag tröstar mig med att de säkert ändå har ärenden till varandra, de där biblioteken.

I ett tidigare inlägg sa jag att jag inte skulle köpa några nya böcker under mitt prylfria år. Inte för att jag är emot böcker, tvärtom, men jag har köpt så många böcker det sista året som jag inte hunnit läsa så jag vill koncentrera mig på att klara av dem först. Ville jag ha andra böcker så skulle jag låna dem. Endast om det dök upp en bok som jag trodde att jag kunde lära mig något viktigt av och som inte fanns på biblioteket så fick jag köpa den. När jag hade skrivit det så tänkte jag i mitt stilla sinne att det var nog onödigt att ens skriva, den situationen kommer knappast att uppstå; alla böcker finns väl på biblioteket? Jo pyttsan! Redan nu har det dykt upp en bok som tror att jag kan lära mig något viktigt av, som inte finns på biblioteket och som de inte heller har några planer på att köpa in. Eftersom den kom ut för bara några månader sedan så finns den inte heller att köpa begagnad. Den heter ”Växla ner!” och är skriven av Karin Lilja. Den tar på ett väldigt handfast och konkret sätt upp precis det jag nu går och funderar på, nämligen: hur kan man leva ett lika bra eller bättre liv med mindre pengar i plånboken? Dvs. efter att man t.ex. har gått ner i arbetstid för att få ett liv mer i balans. Jag får väl köpa den då, jag bryter inte mot några regler, men det känns retligt. En tröst är dock att jag faktiskt inte VILL köpa den, det tar emot; mitt ickeköpande har faktiskt satt sig ganska fast i min skalle!

Våndor!

Nu har jag stött på mitt första riktiga problem som jag tyvärr blev tvungen att lösa med ett inköp, eller rättare sagt två. Inte bra! Som jag tidigare nämnt så köpte jag en kajak i vintras (långt innan köpstoppet dök upp i mitt huvud). Min plan var att ha den på den lokala kanotklubben men där fanns ingen ledig plats. Då dök möjligheten upp att förvara den på ett ”kajakhotell” nära kanalen som Kajak-event, vår underbara kanotaffär, disponerar. Jättebra, tyckte jag. Nu visade det sig att jag inte klarar av att ha kajaken där, jag är helt enkelt för klen för det lyftande och släpande som krävs för att få farkosten i vattnet. Att transportera den på släta marken gick bra med hjälp av en kanotvagn som fanns till utlån. Men att släpa ner den från andra våningen till marknivå och sedan från marknivån nerför två trappor till kanalen blev mig övermäktigt. För att inte tala om att släpa eländet upp igen efter att ha paddlat en timme eller två. Jag orkade bara inte! Återstår alltså att ha kajaken hemma och antingen paddla i Öresund
(500 meter från vårt hus på släta vägen) eller lägga den på biltaket och köra den till kanotklubben där jag kan köra nära vattnet och lägga i den i kanalen. Sagt och gjort, kajaken måste hem!

När detta beslut fattats uppstod ett akut problem: vi har ingen lasthållare på taket på bilen! Och heller ingen kajakvagn för att ta kajaken de 500 meterna ner till havet. Olika lösningar stöttes och blöttes. Att låna någon annans bil denna gången skulle kunna gå, men skulle inte lösa problemen på längre sikt; vi kan ju inte springa och låna andras bilar så fort jag ska paddla i kanalen. Dessutom ville jag ju kunna ta med kajaken upp till Bohuslän i sommar och då måste vi ju använda vår egen bil. Vi kunde heller inte komma på någon som faktiskt har lasthållare. Jag försökte med mina föräldrar som brukar spara på saker men nej, ingen lasthållare där heller. Köpa begagnat var nästa lösning men en snabb titt på Blocket bekräftade vår aning om att lasthållare är hopplöst ute; endast en uppsättning fanns till salu som inte passade vår bil och dessutom var svindyr.

Där någonstans gav vi upp och maken körde till Biltema och köpte ett par lasthållare för 300 kr. Man skulle ju kunna hävda att det var han som köpte dem och inte jag, men eftersom bilen är gemensam egendom och kajaken är min så blir det bara en krystad ursäkt: härmed erkänner jag att jag gjort ett inköp! En pryl! Visst kan det kännas berättigat, alternativet hade varit att låta kajaken ligga oanvänd i ett år, men det känns ändå som ett nederlag. När det gäller kajakvagn diskuterade vi att försöka bygga en egen, men vi insåg nog båda att det var mest snack; vi är inte av naturen händiga någon av oss så det hade helt enkelt aldrig hänt! Kajakaffären är dock vänliga nog att låta mig få pengarna tillbaka för de tre månaders hyra jag betalt i förväg för platsen i kajakhotellet. Istället för att ta mot pengarna så ber jag att få en kanotvagn. Det känns nästan som en bytesaffär men det vore att lura sig själv; det andra inköpet är ett faktum! Jäklar!

Hur mycket ska man jobba?

Jag funderar på att gå ner i arbetstid. Min dröm är att bara jobba 4 dagar i veckan. Det känns som om alldeles för mycket tid av mitt liv spenderas på jobbet och mycket annat går förlorat. Helgerna bara svischar förbi och jag hinner inte riktigt koppla av. Det känns som om en extra ”helgdag” skulle göra stor skillnad. Jag har i och för sig ett mycket stimulerande och intressant jobb och mina arbetskamrater är som min andra familj så jag ska inte klaga. Jag får ju dessutom jobba med den viktigaste frågan i världen; miljöfrågan! Men det är ju också det som är kruxet, man blir lätt uppslukad. I stort sett alla på vår avdelning jobbar för mycket eftersom vi brinner för det vi gör och har roligt på jobbet. Det finns heller ingen annan att skylla på, det är jag själv som tar på mig mer och mer jobb och blir mer och mer engagerad.

Det sista halvåret har det hänt ganska ofta att jag vaknat vråltidigt på morgonen, typ vid 4, och inte kunnat somna om. Efter att ha rullat runt en stund i sängen börjar jag tänka på jobbet och sedan är det kört! Jag börjar varva upp, göra handlingsplaner, får nya idéer och till slut får jag gå upp. På kvällen är jag helt slut och somnar i soffan utan att orka umgås med min familj. Inte helt bra i längden kan man misstänka. Kanske en mindre arbetsbörda skulle göra underverk med nattsömnen? Man ska ju dock vara medveten om risken med att jobba deltid; att man tar på sig lika mycket jobb som förut och alltså stressar ännu mer till en lägre lön!

Vem är det som säger att man ska jobba heltid? Jo, på något sätt har vi ju skaffat oss en livsstil som måste underhållas och att gå ner i inkomst känns svårt. Vad ska vi ge avkall på i så fall? Dessutom är det ju orättvist mot maken om bara jag går ner i tid. Eftersom vi har gemensam ekonomi (allt annat vore bara att låtsas, alla pengar går åt!) så skulle ju han drabbas av nackdelen, mindre pengar, utan att få ta del av fördelen, mer fritid. Detta kan jag ju naturligtvis kompensera genom att ta större del av hushållsarbetet och pang, där slog kvinnofällan igen! Jag tillbringar min lediga tid i köket eller vid dammsugaren medan maken jobbar, tjänar mer och får högre pensionspeng. En lösning vore ju förstås att vi båda går ner i tid, men det hävdar maken att vi inte klarar ekonomiskt. Jag är inte så säker på att har rätt, det är en fråga om prioriteringar, frågan är hur långt vi är beredda att gå. Mitt prylfria år kanske kommer att ge en fingervisning om hur mycket onödig konsumtion vi (jag!) ägnat oss åt, och hur det känns att ”downshifta”.

Vad skulle jag vilja göra med min lediga tid då? Ja, barnen är ju så stora nu att de inte direkt längtar efter mer tid med sin mor, snarare tvärtom. Det är alltså inte för deras skull jag skulle vilja göra detta. Nej, jag tänker helt på mig själv! Jag skulle vilja göra sådant som jag njuter av och som höjer MIN livskvalitet. Vara mer ute i naturen, paddla, träna, läsa bra böcker. Om maken också gick ner i tid skulle vi kunna göra en del av dessa saker tillsammans. Indirekt tror jag att det skulle vara positivt för familjen eftersom jag hoppas att jag skulle bli piggare och gladare. Kanske till och med mina datorslukande sönder skulle uppskatta mamma version 2.0!

Shoppingvånda

Idag har jag shoppat! Ja, bara sådant som är tillåtet, som strumpor till barnen och tvål, men ändå. Det kändes konstigt, ja rent av förbjudet, att ta upp plånboken och hala fram kortet. Jag väljer att ta det som ett gott tecken; att jag blivit så avprogrammerad redan att varje inköp som inte sker i mataffären tar emot. Jag märker också att jag allmänt blivit lite snålare eller mer ”medveten om pengars värde” om man vill uttrycka det trevligare. Häromdagen fick jag slut på rikskuponger och fick sedan betala lunchen kontant i flera dagar innan nästa häfte dök upp. I mitt gamla liv hade jag inte brytt mig ett dugg! Nu tog jag ett tårfyllt farväl av hundralappen innan jag lämnade över den och fick lite skrammel tillbaka. Det är lurigt med rikskuponger; det känns som man äter gratis eftersom pengarna dras på lönen, man ser dem ju aldrig. Nu såg jag pengarna flyga iväg och det sved!

Över huvud taget tränar jag nu på att känna mig mer nöjd. Inte bara med mina prylar och kläder utan överhuvudtaget. Jag har alltid varit en sökare som undrar om inte det finns något bättre någon annanstans; gräset måste enligt mitt sätt att se definitivt vara grönare på andra sidan stängslet, det är i alla fall bäst att undersöka saken. Familjen har fått stå ut med det ena förändringsprojektet efter det andra under åren, initierade av undertecknad. Nu koncentrerar jag mig på att gilla läget! Det går sådär…

Ett tag förde jag och maken tacksamhetsdagbok varje kväll. Ja, jag vet att det låter lite Kay Pollackskt, men det var faktiskt ganska bra. Vi kände att vi kommit in i en gnällig period så vi bestämde att vi skulle säga tre saker vi var tacksamma för varje kväll (något jag snappat upp i en tidning naturligtvis). Jag minns inte hur länge vi höll på, det ebbade ut så småningom, men det var ett bra sätt att bli mera nöjd.

Jag läste i en bok om ett armband som man skulle bära på armen i ett antal dagar (tror det var 21) som ett tecken på att man inte klagat på något. Varje gång man klagade fick man flytta över armbandet till andra armen och börja om. Låter som en bra idé. Detta måste ju kunna funka även i andra sammanhang. Jag har t.ex. funderat på om jag ska utmana mig själv och se hur många dagar jag kan klara mig utan att använda bilen. Kanske ett bilarmband? Eller ett godisdito?

Jag har i alla fall blivit mindre gnällig över småsaker sedan jag började arbeta internationellt. Jag arbetar ibland med länder långt borta där levnadsstandarden på många håll är avsevärt sämre än vår. De sista åren har jag t.ex. besökt Indien, Kina och Namibia. Efter en tur till en namibisk kåkstad där folk bor i pappkartonger eller en promenad i ett indiskt slumområde där barnfamiljer lever direkt på trottoaren blir man mera tacksam för vad man har. Man får också mindre tålamod med bortskämda gnällspikar hemma i Sverige! Man kanske skulle börja dela ut klagoarmband utanför ICA här hemma!

Att cykla eller inte cykla

Jag har blivit en hängiven cyklist. Hade någon sagt det till mig för några år sedan hade jag hånskrattat. Jag HATADE att cykla. Urtråkigt och jobbigt med motvind vart man än skulle. Svettig blev man också. Jag föredrog att gå kortare sträckor eller ta bussen om det var längre. Jag gjorde någon gång ett halvhjärtat försök att cykla till jobbet (ca en mil) men varje gång så svor jag och gnisslade tänder i motvinden och lovade mig själv att aldrig göra om det. Fast någonstans insåg jag att det skulle vara ett väldigt bra sätt att motionera. Särskilt för mig som är så kvällstrött och aldrig orkar gå och träna på kvällarna. Jag löste det genom att hoppa av bussen lite tidigare och promenera den sista halvtimmen. Inte så jobbigt och mycket trevligare, tyckte jag då.

Så för något år sedan bestämde jag mig för att ge det en ny chans. Jag ville gå ner i vikt och känna mig lite piggare och promenaderna räckte inte. Jag började väldigt lugnt, cyklade bara när det var torrt och i princip vindstilla och tog god tid på mig. När det tog emot klev jag av en stund och gick en bit. Jag satte på mig träningskläder och tog med ombyte i en väska så att det inte gjorde något om jag blev svettig. Efter ett tag märkte jag att svärandet och tandgnisslandet minskade något. Jag blev lite djärvare och började cykla även när det blåste lite grand. Och se, det gick ju riktigt bra!

Det sägs ju alltid att man ska vara snäll mot sig själv, läsa positiva "affirmationer" framför spegeln om hur duktig man är och sådant trams. Det har jag aldrig förstått mig på. När det tar emot börjar jag istället håna och häckla mig själv å det grövsta. Jag talar om för mig själv vad jag anser om en sån mes som inte ens kan ta i en sådan ynklig uppförsbacke/motvind. Det funkar fin-fint, jag bestämmer mig varje gång för att visa den där smädande donnan vad jag går för, och så tar jag i för allt vad tygen håller.

Så småningom började jag pinna på ordentligt för att få bra träning och när jag kom fram till jobbet bytte jag kläder och tvättade av mig inne på toa. Sedan kände jag mig helfräsch och pigg! Nu cyklar jag i stort sett alltid, bara en storm eller ett riktigt störtregn kan hindra mig. Om jag någon gång inte kan cykla blir jag jättebesviken. Tro det eller ej men hon som hatade att cykla har blivit helfrälst. På morgnarna cyklar jag längst med Öresund och njuter av utsikten! Passar på att vinka till Zlatan när jag passerar hans hus (han har tyvärr aldrig vinkat tillbaka, bor karln verkligen där?). Sista biten går genom Slottsparken som är fantastisk så här års!

Nu cyklar jag dessutom till alla jobbmöten inne i stan och jag cyklar oftare och handlar, även när jag ska ha mycket. Om man ger sig tusan på det kan man få på väldigt mycket på en gammal damcykel! Härmed vill jag alltså slå ett slag för cyklandet. Prova! Du får frisk luft, massor med motion och väldigt snygga ben! Dessutom är det ju miljövänligt!

Mitt i spenaten

I helgen var vi i stugan, hela familjen + äldste sonens flickvän. För nio år sedan köpte vi en stuga för att komma närmare naturen och allt det där. Så mycket pengar hade vi inte så det blev en liten, liten stuga, långt ute på landet och utan alla bekvämligheter. Inget 1700-talstorp som de i inredningsmagasinen alltid har, utan en högst ordinär liten sportstuga. Grannarna i trakten tyckte nog vi var lite konstiga som frivilligt trängde ihop oss fem pers på 45 kvadratmeter, utan vatten, toalett eller dusch. Tosiga stadsbor! Då var vår yngste ett år gammal och de andra var fem och sju så det VAR inte helt lätt alltid. Mycket gråt och tandagnisslan blev det. Men när det kändes bökigt så smet vi ut på verandan och tröstade oss med att kyffet ju har en underbar utsikt över en liten sjö. Där kan man sitta länge och bara glo.

Med tiden har vi gjort stugan mera lättlevd med rinnande (kallt) vatten, en majspåse-toa inomhus (lysande uppfinning!) och vi har fräschat upp den en hel del. Förra året kom den verkliga lyxen: en lillstuga på tomten där barnen har fått flytta in! Maken och jag kan alltså bre ut oss på lyxiga 45 kvadrat bara vi två. Visst hänger barnen inne hos oss och det får de gärna, vi vill ju umgås, men merparten av deras prylar skräpar ner ett annat golv än vårt. Maken och jag har dessutom fått överta sovrummet med riktiga sängar, istället för att trängas i den gamla nersuttna bäddsoffan i vardagsrummet. Underbart!

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och gick ut en ensam runda runt sjön. Om man är uppe med tuppen så här års får man ta del av det fantastiska skådespel som äger rum strax efter soluppgången; när dimmorna lättar från sjön. Det är som en stilla rök som böljar fram och tillbaka över vattenytan och sedan sakta stiger uppåt. Jag blev stående på den lilla bron som delar sjön i två delar och bara tittade. Luften var fylld av fågelsång, nästan öronbedövande trots den tidiga timmen. När jag stod där kändes alla tankar på shopping och habegär onödiga, ja rent av vulgära. Jag kunde inte komma på någonting som jag skulle vilja ha som jag inte redan hade.

Min familj låg och sov i stugan och snart skulle jag gå hem och göra frukost till oss allihop. Förmodligen skulle vi tillbringa dagen i trädgården, spela badminton, sola, slöa. Säkert skulle vi gnabbas med varandra som familjer har gnabbats i alla tider, i trygg förvissning om att banden håller trots allt. Vad kan vara viktigare än detta, tänkte jag, allt jag behöver finns ju här!

En ny finurlighet

Många vänner och kollegor är vänliga nog att fråga mig hur det går med mitt prylfria år. Jo tack, det går bra säger, jag, men det har ju bara gått några veckor än. Det finns ingen anledning att slå sig för bröstet ännu. Kom tillbaka om några månader så är det kanske annat ljud i skällan!

Jag har upptäckt att det är stor skillnad mellan det behov som uppstår hemma och som triggas av en konkret situation och det behov som uppstår i affären. Behovet i affären är ju egentligen bara ett habegär som uppstår därför att jag ser något som jag tycker är fint och som jag vill lägga vantarna på. Jag är väldigt förtjust i att ”gå på stan” och då uppstår det behovet tämligen ofta. Resultatet bli förstås ett gäng prylar hemma som jag inte behöver och, framför allt, en hel del kläder i garderoben som jag sällan eller aldrig använder. Det behovet är egentligen ganska lätt att bli av med har jag märkt; man går helt enkelt inte i affärer!

Det behov som uppstår hemma i en praktisk situation är mer verkligt och därför svårare att mota i grind. T.ex. upptäckte jag häromdagen att vi behöver mer galgar. Ett verkligt behov som jag upptäckte när jag stod i tvättstugan och helt enkelt inte kunde hänga upp all tvätt pga. galgbrist. Före mitt prylfria liv hade jag helt enkelt gått ut och köpt fler galgar och så hade saken varit ur världen. Nu fick jag besinna mig och tänka en gång till. Lösningen blev att jag helt enkelt gick igenom mina garderober på jakt efter galgar. Jag hittade en hel del kläder som jag sällan eller aldrig använder som kunde läggas undan eller skänkas bort. Vips hade jag ett helt gäng nya galgar!

Ett annat problem som uppstått handlar om ”lastutrymmet” på min cykel. Fastän mina barn numera är för stora för att sitta i barnsits har jag behållit sitsen bak på cykeln. Där lägger jag min ryggsäck när jag ska cykla till jobbet och när jag cyklar och handlar är den perfekt att sätta en stor pappersmatkasse i. Nu har ICA bestämt sig för att ändra formen på sina pappersmatkassar till förmån för en lägre och bredare modell. Passar inte alls i barnsitsen! Visserligen har vi ett stort antal begagnade papperskassar hemma som räcker ett tag men när de går ur tiden blir det lite bökigt. Jag har heller inte sett några bra tygkassar som är lika rymliga och som skulle passa. De flesta tygkassar är alldeles för små för storhandling. I mitt gamla liv hade jag skippat barnsitsen och gått och köpt en designad trådkorg som jag sett i cykelaffären. Den är snygg och skulle nog passa för ändamålet. Dessutom skulle det ju kännas ganska bra rent symboliskt att befria mig från småbarnsåren genom att göra sig av med barnsitsen, det har jag tänkt länge. Men nu? Kanske kan man bygga sig något själv? Eller använda en gammal läskback? Nej, den är nog för liten. Hmmm, det här livet kräver en helt ny sorts finurlighet!