Sommaren slut?

Nu känns det verkligen som att sommaren är över. Det blåser och regnar och när solen någon gång tittar fram så är det ändå kyligt. Satt i trädgården en stund idag men fick ha tjock tröja på för att det skulle bli behagligt. Idag är det söndag och tempot har varit lågt. Har tvättat lite, fnulat med datorn och läst. Kändes som om jag hade förtjänat det på något vis eftersom det var full rulle hela dagen igår utan någon vila alls.

Hade i ett svagt ögonblick lovat min chef att följa med en guidad busstur och berätta om Malmös klimatsatsningar fast det var lördag. Det är nämligen arkitekturdagar i Malmö i helgen, i år med klimattema. På grund av att Sydsvenskans tryckeri bröt samman under natten kom dock inga tidningar ut, vilket innebar att ingen heller såg de annonser som skulle berätta om eventet. Det innebar att 7 (!) personer som läst om saken på webben stod och väntade på den stoora bussen. Dessutom kom bussen en kvart för sent eftersom busschauffören ”blev tvungen att fylla på diesel”. (Kollar man inte sånt innan när det är en kund som beställt en buss till ett visst klockslag? Shame on you, Veolia!) Vi var alltså två guider och sju passagerare som slutligen rullade iväg i en jättebuss. Det är väl sådant som brukar kallas ”overkill”? Nåja, de sju passagerarna var glada och trevliga och lyssnade intresserat till vad vi hade att berätta. Jag hade dessutom turen att få bli avsläppt nära mitt hem i slutet av turen.

Endast lite försenad rusade jag sedan in med familjen på min fars födelsekalas, fortfarande med ”Arkitekturdagar i Malmö”-t-shirten på mig. Efter gratulationer och tårta och en stunds prat bar det hemåt igen och sedan var det dags för nästa event – årets kräftskiva. Det var en trevlig tillställning men redan vid 22-snåret var jag så trött att jag var rädd att somna med näsan i tårta nummer två. Vid 22.30 ursäktade jag mig, mumlandes något om att jag måste ”hem och titta till barnen” och lämnade den kvällspigge maken kvar att rädda familjeanseendet. Väl hemma konstaterade jag att barnen naturligtvis inte alls behövde tittas till. De mumsade chips och tittade på TV och jag lämnade dem åt sitt öde och ramlade i säng. Det är skönt med stora barn!

Full fart!

Nu är jag tillbaks i grottekvarnen och det är full fart igen! I år blev det en otroligt rivstart på jobbet förmodligen på grund av att jag började jobba en och en halv vecka senare än vanligt. Ingen bra idé känns det som. Dagarna är redan fulla med möten, folk drar i mig som tokiga och min to do-lista är överfull. Det går inte ens att göra en ordentlig prioritering för allt skulle varit klart igår. Hjälp! Jag som brukar kunna ta det lite lugnt första veckan. Idag smet jag dock lite tidigare med en kollega och vi satte oss på ett fik och pratade strunt en stund innan det var dags att ila hem till ”markservicen”. Vädret var fantastiskt och vi satt och mös på en uteservering och kände att än finns det sommar kvar att njuta av. Härligt!

Igår var jag hos min massageterapeut (tillika PT och kostrådgivare) Johan. Han ska hjälpa mig med att kunna springa igen efter åratal av höftsmärtor. Som jag tidigare berättat tror han att mina problem ligger i att min inre bålmuskulatur är för svag, den kan inte stabilisera kroppen när jag springer och då får jag ont. Nu började vi så nätt med att jag ska lära mig att hitta de nedre magmusklerna och spänna dem. Det låter lätt men det var det inte! Jag fick flera olika övningar där jag ska andas med buken och sedan spänna rätt muskler. Ett bra sätt att hitta sin bukandning är att ligga på mage med en bok på naveln. Varje gång man andas så ska boken lyftas upp! Detta skulle jag göra i två minuter. Sedan började nästa övning med två bukandningar följt av att spänna rätt muskler i tio sekunder. Detta skulle göras tio gånger. Jag hade svårt att hitta musklerna tills Johan sa: Tänk dig att du ska dra upp blixtlåset på ett par trånga byxor. Då gick det upp ett ljus! Alla tjejer som var med under Gul & Blå-jeansens tid minns hur det var att ligga på rygg på morgonen och kämpa som ett djur för att kunna få igen blixtlåset på de supertajta byxorna. Sedan gick det fin-fint, fast det var jobbigt. De musklerna har ju sovit i åratal! Nu ska jag göra mina övningar hemma minst tre gånger i veckan i en månad. Sedan ska jag träffa Johan igen och få lite svårare övningar. Det ska bli spännande att se vart detta leder.

När det gäller shoppingen så går det fortfarande bra att inte handla. Idag var jag inne på Åhléns och köpte schampo och det var inga problem att traska rakt förbi klädavdelningen och de söta grejorna på heminredningsavdelningen. Jag noterar i ögonvrån att det finns fina saker där men det angår liksom inte mig. Det ska bli spännande att de hur det blir om åtta månader när prylfria året är slut. Kommer det att kännas likadant då eller kommer jag att falla tillbaka i gamla shoppingmönster?

Festival-yra

Malmö-festivalen har börjat och hela stan är upp och ner i en vecka! De första dagarna är det jättekul; musik, fest, god mat, mycket folk. Efter några dagar mattas entusiasmen och de sista dagarna vill man bara att eländet ska ta slut så att man kan få sin lugna trevliga stad tillbaka. Det som i början upplevdes som en gemytlig och kontinental gemenskap blir i slutet på veckan helt enkelt en sabla trängsel. De ljuvliga dofter som svävar över centrum förvandlas så småningom till ett irriterande os. Nu är vi på fjärde dagen och än så länge känns det helt OK. Jag tog en liten tur genom vimlet idag och kollade läget. Jag får ju inte köpa något så jag håller mig ifrån bodarna med hantverk, men det finns ju massor med mat från hela världen att smaka på. Dessutom är jag barnsligt svag för nyfriterade minimunkar med florsocker på, det får nog bli några sådana innan de försvinner igen, trots att de inte är precis nyttiga. Det är ju bara festival en gång om året!

I övermorgon börjar jag jobba igen, efter drygt fem veckors ledighet. Jag tjuvstartade idag med en jobblunch efter en förfrågan från en kollega. Vi hade en trevlig lunch/möte; ett bra sätt att väcka hjärnan lite försiktigt. Kanske slipper jag då den totala chocken jag brukar drabbas av första dagen efter semestern. Jag sätter mig vid skrivbordet och undrar lite förskrämt vad jag egentligen brukar göra där. Sedan upptäcker jag att jag inte kan logga in på datorn, lösenordet är som bortblåst! Jag försöker tyda de anteckningar jag gjorde före sommaren men jag känner inte igen min egen handstil och förstår inte vad de betyder. ”Ring Nisse W om GHU”, vad betyder det? Vem är Nisse W? Och vad är GHU? Så där håller det på några dagar, sedan gnisslar hjärnan igång och efter en vecka är det full fart igen. Jag har lärt mig nu att det brukar vara så och att det alltid går över. Inget att få panik över alltså, snarare ett tecken på att jag kopplat av ordentligt. I år känns det dock inte så förvirrat att börja jobba, jag minns mitt lösenord och har god koll på vad jag ska sätta igång med. Är det bra eller dåligt? Det skulle kunna vara ett tecken på att jag inte har kopplat av så bra under semestern men jag känner mig faktiskt riktigt pigg! Är det månne min kostomläggning som gör att hjärnan funkar bättre i år?

Jag och lunchkollegan hade spännande saker att prata om: Vi ska jobba tillsammans med Malmös deltagande på världsutställningen i Shanghai nästa år, en ny uppgift som dykt upp och som jag naturligtvis glatt hoppade på. Ytterligare en tjej var medbjuden, hon har jobbat en hel del i Kina och kunde förbereda oss på vad som väntar. Det verkar inte bli helt lätt men det hade jag inte väntat mig heller. Jag har bara varit i Kina en gång tidigare, i samband med vårt deltagande på World Urban Forum i Nanjing förra året, så det ska bli roligt att komma dit igen. Den här gången lär det nog bli flera veckor eller t.o.m. en månad på plats, världsutställningen varar i 6 månader! Första turen går nästa månad, då ska vi kolla in utställningsområdet och träffa samarbetspartners. Malmö stad har blivit speciellt inbjuden att vara med som utställare på ”Urban Best Practice Area”, där vi får över 300 kvadratmeter till vårt förfogande. Vi är den enda staden i norra Europa som är med så det känns som en stor ära. Och en viss press på oss att göra något riktigt bra… Budgeten är dock inte den största så det blir till att trolla med knäna som vanligt!

Hönsig mamma

Igår började min äldste son gymnasiet. För att vara snäll (och för att jag aldrig någonsin kommer att bli säker på att han verkligen klarar sig utan sin mor ute i stora världen) så körde jag in honom till stan för uppropet. (För dem som nu har, fullt berättigade, åsikter om att jag körde bil istället för att ta bussen så finns det en kommentarsfunktion. Ös på bara!) Tänkte att jag kunde kanske slinka in och vara med på ett hörn. I våras missade jag skolans informationsdag pga. en tjänsteresa så jag hade aldrig satt min fot på skolan ifråga. (Maken var där förstås, och kollade läget.) Det är en liten friskola som etablerat sig mitt i centrala Malmö och jag var naturligtvis nyfiken på den organisation och de personer som ska ta hand om mitt barn på dagtid de närmaste tre åren. Jag frågade sonen om det var OK att jag var med eller om han tyckte det var pinsamt, men han har aldrig skämts för att visa sig i sällskap med sin mor (hittills) så han sa att det kvittar. När vi kom in i skolans lokaler fick jag dock inse att jag var helt fel ute. Inte en vuxen människa så långt ögat nådde. Alla andra föräldrar hade förstås insett det löjliga i att följa sina sextonåringar till skolan som om de vore sju bast. I korridorerna hängde tonåringar med uttråkad uppsyn och glodde trött på mig och jag insåg att det bara var att drypa av. Fort!

Medan uppropet pågick gick jag istället till närmaste köpcenter för att köpa en silversked till vårt fadderbarn som snart fyller år. Expediten slog in skeden i ett fint liten paket och kvittrade: fyrahundratjugonio kronor tack! Jag stirrade chockat på henne och undrade i mitt stilla sinne när det blev så här dyrt med en liten skedusling. Brukar vi verkligen betala så här mycket? Vi kanske ska ompröva de här faddergåvorna. Inte för att ungen inte är värd pengarna, men vi har ju egentligen ingen aning om ifall han någonsin kommer att vilja använda de förbaskade skedarna. Det finns ingenting som hindrar att han smälter ner dem och gjuter om dem till kaststjärnor eller nåt. Inte för att han har visat några sådana tendenser, det är en trevlig unge, men man vet ju aldrig. När han var en söt liten baby kändes silverskedar passande men nu när han är tonåring? Och hur många kan man egentligen använda? När jag tänker på saken så är vi ju nu över dussinet. Kanske dags att börja samla på något annat? Knogjärn?

När jag ändå hade tid att slå ihjäl passade jag också på att besöka biblioteket. Nej, jag lånade ingenting, fast det var MYCKET frestande. Flera av de böckerna som står på min beställningslista (och som det är LÅÅNG kö på) hade dykt upp på snabblåns-hyllan. Det är alltså nya böcker som man får låna i 14 dagar, utan möjlighet till omlån. Jag var genast framme och ryckte i dem, men besinnade mig och insåg att jag redan har 4 snabblånsböcker hemma och att jag aldrig skulle hinna läsa dem. Jag satte mig istället lugnt ner och läste tidningar. Sådana tidningar som jag annars hade känt mig frestad att köpa, för dyra pengar. När jag gick därifrån kände jag mig mycket nöjd med mig själv. Jag hade ju faktiskt suttit där på bibblan och ägnat mig åt en stunds icke-shopping!

Boktokig!

Jag har läst mycket i sommar! Jag brukar läsa mycket men på semestern blir det ännu mer, särskilt om vädret är dåligt, vilket har varit fallet i år. När jag startade mitt prylfria år bestämde jag mig för att inte köpa några böcker heller. Inte för att jag anser att det på något vis är negativt att köpa böcker, snarare tvärtom, men jag hade köpt för mycket böcker på sistone, så många att jag inte hann läsa dem. Därför tog jag beslutet att inte köpa böcker under mitt prylfria år, endast låna. Tanken var ju att jag skulle läsa dem jag hade hemma och att kombinera detta med boklån på biblioteket. Det har gått ganska dåligt får jag nog säga.

Sanningen är att jag under sommaren bara har läst en av de böcker jag hade hemma (Björn Kumms Che Guevara-biografi, mycket bra!) och att jag istället har lånat böcker som en tok! När jag väl kom in i systemet med att beställa böcker från biblioteket på nätet så bröt vansinnet ut. Det är bara att öppna datorn så ligger världens alla böcker framför ens fötter! Vilket paradis för en boktok! Man får max ha 15 beställningar samtidigt och jag ligger hela tiden på max. Varje dag går jag in och kollar på mitt bibliotekskonto och ser hur jag ligger till. Har jag månne gått upp till första plats på någon bok eller har någon till och med fått statusen ”På väg”? Det betyder att jag inom någon dag får ett mejl om att dyrgripen har kommit och att jag kan hämta den på mitt bibliotek. Då rusar jag iväg för att genast lägga vantarna på den. Väl på biblioteket går jag en runda och kollar läget, vilket ofelbart resulterar i ytterligare ett par böcker. Just nu har jag 14 låneböcker hemma som väntar på att läsas. Tur att jag har semester en vecka till! Och att man kan låna om!

Den bok jag just har avslutat heter ”Till matens försvar” och är skriven av Michael Pollan. Eftersom jag har snöat in på kost för närvarande så läste jag den med stort intresse. Jag gillar hans sätt att sammanfatta sina kostråd: ”Ät mat. Inte för mycket. Huvudsakligen från växtriket.” Så mycket krångligare behöver man väl inte göra det, eller? Naturligtvis bygger han på sitt resonemang i boken. Han vänder sig mycket starkt emot dagens processade livsmedel. Med ”Ät mat” menar han att man ska äta riktig mat från naturliga råvaror, helst ekologiskt odlade. Inga halvfabrikat alltså. Han tipsar om att man ska låtsas att man har sin mormorsmor med sig i affären när man handlar. Det hon inte känner igen eller godkänner som ”mat” kan man skippa. Han tycker att man också ska vara ytterst skeptisk mot allt som har ingredienser som man inte känner igen eller inte kan uttala. Och allt som har fler än fem ingredienser. Rådet ”Inte för mycket” handlar om att lära sig att känna när man är mätt, att äta långsamt, lägga upp lagom portioner, inte ta om och sluta i tid (innan man är mätt, mättnaden kommer först efter en stund). ”Huvudsakligen från växtriket” handlar förstås om att äta mer frukt och grönt.

Som praktiserande LCHF:are köper jag inte det där med frukt riktigt, tror att det kan vara dumt att äta för mycket frukt (äter själv ca 1 frukt om dagen), men grönsakerna är jag helt med på. Och bär! Funderar på att bli ”flexitarian”, dvs deltidsvegatarian. Ett sätt kan vara att bara äta ekologiskt kött, när inte det finns till hands så äter man vegetariskt. Eller fisk, jag borde verkligen äta mer fisk, är urdålig på det. Detta anknyter till ytterligare en klokskap ur boken, nämligen att inte glömma bort att den du äter också har ätit något. Kor t.ex. åt förr gröna växter men de biffar du köper i snabbköpet kommer för det mesta från kor fötts upp snabbt, på spannmål. Vad gör det med köttets kvalitet? Och med alla näringsämnen? Då känns det bättre att köpa naturbeteskött tycker jag.

När det gäller LCHF (Low carb, hight fat) så har jag gått över till det nästan helt på försök under sommaren och än så länge känns det mycket bra. Jag känner mig pigg och frisk och har behållit min nya vikt på -12 kilo (trots lite syndande med fikabullar och glass, det är ju ett måste på semestern!). Äter fantastiskt god mat hela tiden och saknar sällan bröd, pasta, ris och potatis. Grönsaker är en mer än fullgod ersättning! (Till skillnad från en del mera ”hard core” LCHF:are äter jag mycket grönsaker). Och vad härligt att kunna kötta på med riktigt smör och grädde! Mums!

Men som sagt, att skaffa sig en ny vana är ingen konst. Det svåra är att behålla den!

Jag finns!

Under sommaren har jag funderat mycket på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag befinner mig i en sits på jobbet som jag har varit i många gånger förr och aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera. Jag har ett fantastiskt jobb där jag får utvecklas och arbeta självständigt. Jag får resa och träffa intressanta människor och jag befinner mig i ett arbetslag som känns som min andra familj. Många skulle såga av sin ena fot för ett jobb som detta. Om jag inte har vett att uppskatta det förtjänar jag det inte. Det är jag väl medveten om. Ändå är det något som skaver och har gjort så ett bra tag nu. Jag har vänt ut och in på jobbet och mig själv för att försöka komma på vad det är. Jag har tjatat och gnatat på min omgivning för att få input (TACK till maken och Åsa som orkat med mig!). Flera möjliga orsaker har till slut utkristalliserat sig.

Det första handlar egentligen inte om mig som person utan om sättet jag/vi jobbar på. När jag tänker på mitt jobb, känner jag mig som en sån där cirkusartist som har ett stort antal tallrikar balanserande uppe på smala pinnar. Hans jobb är att hålla tallrikarna i ständig rotation uppe på pinnarna, annars trillar de ner. För att klara detta springer han runt, runt och sätter fart på pinnarna som håller tallrikarna i rörelse. Springer han inte fort nog så stannar tallrikarna och trillar ner. Vad jag vill ha sagt är att jag driver och driver och driver för att hålla mina projekt igång. Så fort jag slutar driva stannar allting upp (”trillar ner”). Det är otroligt energikrävande och jag känner att jag börjar tappa energi. Ett misstag vi gör ibland på min avdelning är att vi då och då startar projekt som sedan visar sig kräva inblandning från andra förvaltningar i kommunen och/eller andra organisationer. Dessa har kanske inte tid eller ork och då börjar jagandet och tjatandet. Detta är fallet i båda mina projekt. Dessa är dessutom internationella projekt vilket också innebär kulturskillnader (på gott och ont) och ibland språkförbistringar. Vi är också s.k. ”lead partner”, vilket innebär att vi har ansvaret för projektet och vi (=jag) är de som blir hängda om inte alla partners gör vad de ska. Man måste ofta vara otroligt tydlig, på gränsen till tjatig och man når ändå inte fram ibland och det ”bidde bara en tumme”. I mitt fall jobbar jag dessutom ensam som projektledare, utan någon egentlig exekutiv projektgrupp, och har ont om partners på hemmaplan att bolla med. Upplagt för energidränering alltså!

Det andra handlar om min personlighet. Jag har hamnat i flera ganska långa projekt, för närvarande ett 3-årigt och ett 4-årigt. Det kräver en viss uthållighet, vilket inte är min starka sida. Jag är en typisk uppstartare, gillar att dra igång saker, är bra på att kläcka idéer och hitta lösningar, att dra upp strategier och planer, att nätverka och vara social. För att överhuvudtaget få luft just nu tar jag på mig små sidoprojekt som piggar upp mig, viket innebär att a) jag löper risk att jobba ihjäl mig och b) jag lätt försummar mina egentliga projekt en smula. (hoppas inte mina chefer läser detta J )

Jag har varit i den här situationen innan som sagt; när jobbet skaver och den mentala energin tryter. Det brukar sluta med att jag, efter en lång tids vånda för att jag ”sviker”, säger upp mig för att göra något helt annat. Jag har således haft en ganska krokig karriär och provat många sorters jobb. Den typen av människa som jag är kallas ganska ofta för hoppjerkor, lite föraktfullt sådär. Vi anses vara svajiga och opålitliga, kanske bortskämda. Definitivt ingenting som en arbetsgivare skulle vilja anställa. Det anses av någon anledning bättre att hålla sig till samma jobb i decennier. Man ska bita ihop, stanna på sin post och helst avancera uppåt så småningom. Måste vara något arv från Luther

Döm om min glädje när jag läste senaste numret av PS! häromdagen. Där hade de en artikel om olika sätt att göra karriär på. Dels finns det den s.k. experten, som är mycket duktigt på ett begränsat område och gärna stannar där. Dels har vi den linjära, som klättrar uppåt i strävan att göra en traditionell karriär. Dels har vi utvidgaren som stannar inom samma område men som vidgar sitt arbetsområde efter hand för att utveckla sig. Sådana reportage brukar stanna där. Då konstaterar jag att jag måste vara den s.k. utvidgaren men att jag ändå inte är nöjd. Efter några år på samma arbete känns det som om jag håller på att kvävas. Det måste alltså vara något fel på mig. Eller på jobbet. Varför kan jag inte hitta rätt?

I reportaget i PS! fanns det dock ett kategori till: EPISODIKERN! Det är jag! Jag finns! Det är inget fel på mig! Eller på de jobb jag haft! Episodikerns drivkrafter är omväxling och oberoende. Han eller hon behöver inte bara byta jobb utan också helst inriktning minst vartannat år för att må riktigt bra. Vi lär oss snabbt, är rörliga och har lätt för att anpassa oss till nya situationer. Vi vill hela tiden möta nya människor, vi stimuleras av tillfälliga projektgrupper och är duktiga på att nätverka. Dessutom: det är inte bara så att vi finns, enligt artikeln är vi också en tillgång! I dagens föränderliga värld är det vi som är bäst på att hantera förändringar och anpassa oss! Hurra!

Jag har alltsedan jag läste artikeln gått omkring med ett fånigt flin i ansiktet och tänkt: ”jag är episodiker, jag finns!” Det känns som en stor lättnad, som om jag fått ett nytt existensberättigande. Frågan är bara vad jag ska göra med denna nya insikt. Jag VILL inte sluta på mitt jobb, jag trivs med mina kollegor och mina chefer och jag gillar vår organisation. Dessutom känns frågan om hållbar utveckling som den mest meningsfulla man kan tänka sig att jobba med. Kanske kan jag stanna kvar men jobba på ett annat sätt? Ett sätt där mina talanger som igångsättare och nätverkare bättre kan utnyttjas? Hmm, nu vet jag i alla fall vad mitt nästa medarbetarsamtal med chefen ska handla om. Ifall jag får bestämma alltså!

Åter i stan

Nu är vi hemma igen efter två veckor i Bohuslän + några dagar i stugan. Tyvärr har vi haft dåligt väder i stort sett hela tiden, vilket är anledningen till att vi återvände till stan tidigt i år. Annars brukar jag vägra att tillbringa mer än några få semesterdagar i stan. Så fort man kommer hem så börjar nämligen hetsen; då ska det fixas! Allt som blivit liggande under året som att spika lister, röja i tvättstugan, städa garderober och annat själsdödande ska av någon anledning göras innan man börjar jobba igen. I år strejkar jag! Vägrar! Vill inte! Jag struntar i listerna. Hoppar av karusellen. Vill NJUTA! Väldigt själviskt jag vet, särskilt som maken mår väldigt dåligt av att det inte blir gjort. Alltså ligger jag i en vilstol på altanen och läser medan han röjer. Otroligt taskigt. Jag dövar mitt dåligt samvete med att när det nu äntligen blivit fint väder så kan man ju inte vara inomhus. Dessutom är jag ledig nästa vecka också medan maken jobbar och då ska det bli dåligt väder så då ska jag…

Och jag ligger ju inte BARA på altanen. Jag åker och handlar varje dag, lagar goda middagar (igår blev det hämtmat…) och fixar smarriga fikor till min kära familj. Igår gjorde jag en morotskaka (mix, tack Kungsörnen!) och idag har jag gjort en cheesecake som ligger i frysen och väntar. Det måste väl också räknas?

När det gäller köpstoppet så har jag klarat mig bra under semestern. Den enda tveksamheten är en liten sats med insexnycklar (heter det så? insektsnycklar kan det ju inte heta!) som jag köpte för att kunna justera roderpedalerna på min kajak. När jag äntligen skulle ut och paddla på Gullmarsfjorden upptäckte jag att pedalerna satt helt åt h-e och måste flyttas. Jag letade igenom hela sommarhuset i Bohuslän och frågade alla släktingar jag stötte på om de hade några men inget napp. Jag visste att vi hade hemma i Malmö men de befann sig 45 mil bort. Under ilsket muttrande körde jag till järnaffären och handlade (50 kr). Det fåniga var att så fort jag hade köpt dem så fick jag ett sms från min kära syssling Loppan att hon hade hittat insexnycklar i sin stuga som jag kunde låna. Dessutom visade det sig att jag inte behövde dem, det gick att justera rodret utan, vilket jag min klant inte hade fattat! Det slutade med att jag donerade kitet till sommarhusets verktygslåda; någon annan kanske får användning för dem.

Annars inga inköp förutom mat. Jag hade ett svårt ögonblick när svärdottern släpade runt mig i butikerna i Smögen. Ingen av karlarna i familjen var intresserad av att följa med henne så jag fick ställa upp. I en butik hängde det en klänning som det stod Johanna på med stora bokstäver. Jo, jag lovar, den var sydd enkom för mig och den var så FIN! Jag stod och nöp i den en lång stund men sedan måste jag slita mig; det var med sorg i hjärtat jag gick därifrån, jag hörde hur den ropade på mig hela vägen längs bryggan…