I köptagen

Nu har jag gjort det! Köpt en lägenhet alltså! Efter att ha förlorat budgivningen på drömlägenheten och efter att ha insett att jag inte har obegränsade resurser att klara läget när räntorna höjs igen så beslöt jag mig för att tänka om. Istället för att bo i Slottstaden, den fina (och dyra!) stadsdelen nära havet och parkerna där jag haft fyra lägenheter under min ungflickstid, så har jag valt att ha mitt delsbo på Möllan, mitt i stan. Där är det billigare att bo och också mera utmanande. Nu får jag chansen att lära känna en ny del av stan och dessutom en av de mest spännande delarna. De som känner till Möllan vet att området tidigare var ansett som ett område med stora sociala problem, men på senare år har detta börjat förändras. Idag är Möllan ett område där de små invandrarbutikerna trängs med mysiga caféer och musik-klubbar. På torget blomstrar torghandeln, här kan man köpa fräscha grönsaker och frukt och bär för en spottstyver. De som bor på Möllan nuförtiden är till stor del ungdomar, många av dem med ett stort kultur- och miljöintresse. En del spår att nästa steg för Möllan är att lyxrenoveringen tar vid och att det blir ytterligare ett strömlinjeformat område för den övre medelklassen. Jag hoppas de har fel!

Min lägenhet är pytteliten men ändå ljus och riktigt fräsch. Den ligger fyra trappor upp med fönster mot gården så det är lugnt och fridfullt. När jag tittade på den så var den pimpad av någon inredningsfirma och jättefin. Det blir väl inte riktigt den looken när jag flyttar in med mina loppisfynd men det får duga. Redan på onsdag får jag den och vill naturligtvis genast provbo. Lite spartanskt lär det bli i början, jag har inte ens en tallrik att äta på!

När jag skriver detta är jag nyss hemkommen från en tjänsteresa till Shangahi. Tror att jag har nämnt att Malmö stad ska vara med på världsutställningen där nästa år. Jag och en kollega har fått förtroendet att arbeta med Malmös deltagande i det s.k. UBPA, Urban Best Practise Area, där städer från hela världen ska visa upp sitt arbete med hållbar stadsutveckling. Därför har vi nu tillbringat en vecka där borta, i ständiga möten med alla från den kinesiska utställningsorganisationen till det svenska exportrådet. Det är min kollega som är projektledare, jag är denna gång endast bollplank och stöd, vilket känns ganska skönt emellanåt när jag ser vad som ska åstadkommas!

Shanghai är en spännande stad som innehåller allt. Skyskrapor och neon blandas med gamla små kinesiska hus. Det är lyx och fattigdom om vartannat. Och vilket myller av människor! Vädret var ganska kass, grått och regnigt, men det var varmt ändå, ungefär 27 grader. På sommaren lär det vara ungefär 40, med hög luftfuktighet, vilket fick mig att bäva en smula med tanke på att vi nog kommer att tillbringa en del tid i Shanghai då. Jag är INTE bra på värme!

Vi beslöt att skippa den svindyra hotellfrukosten och äta frukost på stan. Varje morgon gick vi därför till vårt lilla frukosthak där vi käkade nudelsoppa med sisådär 50 kineser. Den kostade ca 5 spänn (!) och gav tillfälle till intressanta inblickar i det kinesiska vardagslivet. På vägen tillbaka stannade vi och tittade på morgongymnastiken på torget. Olika grupper utförde de mest skilda sorters motion; det var någon sorts tai chi med svärd, det var damer med små bollar som närmast påminde om Malmöflickorna, det var solfjädersdanser och helt vanlig badminton. Allt ackompanjerat av kinesisk musik ur små högtalare. Fascinerande!

Någon av alla människor vi hade möte med tipsade om ett väldigt trevligt område med konstgallerier så en ledig kväll styrde vi kosan dit. Det skulle vi aldrig ha gjort! Vi hamnade på ett galleri med foton och förlorade genast besinningen. Det var några av de vackraste foton jag sett och jag kunde inte behärska mig utan köpte flera stycken att hänga på väggen min nya lägenhet. Min vånda efteråt (jag hade ju shoppat!) lindrades något av att min snälla kollega hävdade att det inte någon pryl jag hade köpt utan en konstupplevelse. Jag vet inte om jag kan hålla med om det, men det fick mig att känna mig något mindre misslyckad. Och fotona kommer att se underbara ut på väggen i mitt lilla bo!

Jag, en fastighetshaj

Nu är jag på köpjakt och hetsen har brutit ut på allvar. Ingen pryl, dock, utan en liten lägenhet. Idag var jag inblandad i min första budgivning och jag kan bara konstatera att det är tur att Leif, min bankman, har gett mig ett tak att hålla mig under. Jag drabbades av svår tävlingsinstinkt och kände mig som världens finanshaj! Till slut var jag och min motståndare inbegripna i en sms-duell där buden haglade så det rök om knapparna! Till slut var jag dock tvungen att ge mig, till min stora sorg, för jag tyckte verkligen om lägenheten. Nu återstår det två-tre stycken därute som är helt OK, t.o.m. bra, men ska jag nöja mig med ”bra” när jag har fått korn på drömlägenheten? Problemet är att det kan dröja månader innan nästa drömlägenhet dyker upp och så kanske någon annan bjuder över mig igen. Suck! Jag kanske får inse att jag i detta läge inte har råd med drömlägenheten och sänka mina krav något. Detta tillstånd med en nästan obefintlig ränta kommer ju inte heller att vara för evigt, och då kan det bli otrevligt om man har lånat för mycket pengar. Hmm!

Ett problem som definitivt kommer att uppstå om jag hittar en lägenhet är hur jag ska kunna möblera den. Jag har ju köpstopp! Vissa saker måste man ju bara ha för att kunna leva drägligt, som t.ex. något att sova på, något att sitta i, något att äta ur osv. Min tanke är att jag tyvärr måste tulla på köpstoppet men att jag inte ska köpa något nytt alls utan ska låna, få (folk har säkert gamla saker de har tröttnat på) eller köpa begagnat. Det kan bli en kul grej, att dra runt på loppisar och se vad man kan rota fram. Det får dock INTE bli några grejor som inte är absolut nödvändiga!

Ett annat köpbehov uppstod idag när jag skulle laga middag. Jag hade hittat ett recept i min LCHF-kokbok på rårakor gjorda på rivna grönsaker, ägg, riven ost och keso. Dessa skulle stekas i mycket smör och serveras med stekt fläsk och lingon. Lät smaskens tyckte jag och det såg verkligen gott ut på bilden. Alltså satte jag igång att riva grönsaker på rivjärnet för glatta livet, det var jobbigt, tog lång tid och jag rev mig på knogarna flera gånger, stackars mig. Sedan skulle detta joxas ihop med övriga ingredienser och slutligen skulle man hälla i stekflottet från fläskstekningen. Rårakorna skulle stekas i sista stund för att vara riktigt goda så jag började stekningen medan barnen förväntansfullt (nåja) placerade sig vid bordet. Efter en stund insåg jag att det inte gick helt bra. De fastnade! Vår gamla teflonpanna är inte så bra längre och saker har börjat fastna så smått. Det här var dock det värsta jag sett, det gick inte att få till något som tillnärmelsevis liknade de frasiga skapelser jag sett på bild i kokboken. För lite smör tänkte jag och började på ny kula med säkert 50 gram smör i pannan (ja, jag går ju på LCHF har jag sagt, vi bangar minsann inte för lite smör). Till slut fick jag ge upp, erkänna för den undrande publiken (barnen) att det blir minsann inga rårakor, de var säkert inte särskilt goda i alla fall, det blir istället lite delikat skivad gurka till fläsket. Maken var inte hemma så han slapp se eländet.

Summa summarum, vi behöver en ny stekpanna! Den är slut, finito, har gjort sitt jobb! Jag längtar nu efter en hederlig gammal instekt gjutjärnspanna, en sån som mamma och pappa hade när jag var liten. Den som man absolut inte fick diska med diskmedel utan helst bara skulle torka av försiktigt med hushållspapper för att inte ”förstöra stekytan”. Sådana saker som stekyta var viktiga på den tiden. Varför har vi glömt bort det? Vi kan ju inte ens steka rårakor! Nästa gång jag kommer hem till föräldrahemmet ska jag smyga ner i matkällaren och titta; kanske står det någon gammal panna kvar som inte används?

Eget rum

Jag har tidigare skrivit om mitt behov av en egen vrå och att jag under ett år hyrde en övernattningslägenhet inne i stan. Det blev min alldeles egna oas där jag kunde vara i fred och tänka mina egna tankar till slut utan att bli avbruten. En dag i veckan bodde jag i min lilla lägenhet och det var något jag såg fram emot varje vecka. Att slippa ränna hem efter jobbet med andan i halsen för att fixa mat, förhöra läxor och vika tvätt var underbart i sig. Istället lodade jag runt lite på stan, fikade, gick på bibblan och njöt av lugnet. Sedan handlade jag lite godsaker och cyklade till lägenheten där jag tillbringade kvällen i sängen tittandes på TV eller läsandes en bok. På morgonen steg jag upp i total tystnad och åt min lilla frukost för mig själv efter en lång härlig promenad längs med Limhamnsfältet. Varje gång kände jag mig stärkt och samtidigt lugn och harmonisk efteråt. Jag älskar att vara ensam och rå mig själv! Naturligtvis bottnar denna känsla i att jag vet att det finns en familj därhemma som jag kan återvända till efter min lilla utflykt; att vara ensam alltid hade jag nog inte uppskattat.

Nå, lägenheten har jag inte längre kvar, den finansierades av ”extra” pengar som jag fått av min snälle far. Efter ett år sade jag upp den och gick tillbaka till min gamla tillvaro. Detta har utlöst någon sorts kris i mitt inre; jag saknar det! Jag saknar det så det gör ont! Det blir mer och mer uppenbart att lägenheten inte bara var en kul grej, en lyx. Den var ett svar på ett djupt känt behov som legat latent under småbarnsåren men som nu pockar på starkare och starkare. Jag behöver en egen vrå och ett eget liv! Jag är ingen 7 dagar i veckan familjemänniska! Jag älskar att vara med min familj men om jag inte får ha mitt eget liv också så blir jag olycklig.

Denna min kris resulterade i att maken och jag kom fram till två saker. Nummer ett är att vi ska införa delad ekonomi. Under alla år har vi haft gemensam ekonomi eftersom vi tyckt att det var mest praktiskt så. Alla pengar går ju åt (ofta mer än så!) så varför krångla till det? Eftersom maken fick ansvaret för att sköta alla transaktioner så har detta resulterat i att jag inte haft någon som helst insyn i våra ekonomiska villkor. Detta är helt mitt eget fel, jag har varit bekväm och tyckt att det var skönt att slippa. Nu inser jag att det inte varit bra för någon av oss, det har bland annat medfört att min känsla av att inte ha något eget liv har förstärkts. Dessutom har jag på något vis hamnat i en beroendeställning gentemot maken; jag har fått fråga honom varje gång jag har velat ha loss pengar som varit lite utöver det vanliga. Maken har tilldelats den otacksamma rollen av att vara tråkmånsen som säger nej och försöker hålla igen. Men nu ska det bli ändring! I helgen hade vi en stor genomgång och gick igenom vår ekonomi ordentligt. Från och med nu ska jag föra över en summa varje månad till vårt gemensamma konto som ska gå till alla gemensamma utgifter som t.ex. hus och mat, resten disponerar jag själv! Jag blev otroligt förvånad när jag såg hur mycket jag faktiskt har kvar som är mitt. Inte för att jag inbillar mig att jag är rik helt plötsligt, det mesta går nog åt som vanligt, men det känns härligt att ha kontroll! Förut köpte jag allt möjligt utan att känna att det spelade någon roll, det blev liksom ingen skillnad, nu finns det plötsligt en anledning för mig att hålla koll på pengarna. Jag har blivit vuxen!

När jag nu har fått denna kontroll så ser jag ännu en viktig sak; jag har faktiskt råd att köpa en egen liten lägenhet! Ingen lyx men en liten, liten övernattningslägenhet. Hurra! Jag hoppas bara att min bank håller med mig om att jag har råd. Jag har haft diskussioner förr med banker som tycker att jag behöver mer pengar än jag gör för att klara mig. Idag ska jag prata med banken och sedan ska jag ringa mäklaren om den där lägenheten jag såg på nätet igår kväll. Den är pytteliten och har varken riktigt kök eller badkar. Men den ligger högst upp under takåsarna, nära havet. Där kommer jag att trivas!

Vi bildar en sekt!

Många människor omkring mig har uppmärksammat att jag gått ner mycket i vikt på sistone och jag får många gratulationer. Det är naturligtvis glädjande men jag har fullt sjå att be folk att inte ropa hej; det är ju nu det svåra börjar. Jag har gått ner 14 kilo nu och därmed uppnått mitt mål vilket jag är helnöjd med. Jag känner pigg, smal och naturligtvis skitsnygg! Jag har ju dock gjort den här resan förut och vet att så länge man går ner så är det kul och spännande, men när man är ”färdig” börjar vardagen. Då gäller det att inte falla av och gå tillbaka till de gamla vanorna. Jag har lätt för att gå ner i vikt när jag väl har bestämt mig men det går väldigt långsamt upp igen. Det borde jag kanske glädja mig åt men jag vet precis hur det funkar. Att ostraffat kunna mumsa i sig både det ena och det andra utan att det syns på vågen leder lätt till övermod. Och ett halvkilo hit eller dit spelar ju ingen roll. Alltså går jag låångsamt upp i vikt igen tills jag efter något år gått tillbaka till mitt gamla runda jag igen. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det denna gången, jag hoppas bara att jag lärt mig något sedan sist så att jag är mera på min vakt!

Vad som är glädjande är att min viktnedgång gjort många människor i min närhet nyfikna på lågkolhydrat-tänkandet och LCHF. Som ”nyfrälst” vill jag ju naturligtvis omvända alla mina vänner till den rätta läran och jag funderar nu på att bilda en sekt. Vi kanske kan träffas på mystiska ställen nattetid och bränna kolhydrater på bål under rituella former, iförda munkkåpor. Senast igår kom en kollega fram och ville hoppa på tåget och undrade hur hon skulle bära sig åt. Jag och kollegan Åsa, som började resan före mig, försökte ge henne en del tips om litteratur och hemsidor men, som jag sa till henne, det är egentligen inte så konstigt. Skippa de fem ”farliga” – socker, bröd, pasta, ris och potatis, och ös på med fett istället, konstigare än så är det egentligen inte. Jag får dock erkänna att jag bara några timmar senare bröt mot denna enkla regel genom att inta den underbara desserten ”Chokladtapas” på restaurang Mello Yello på Lilla torg. Det ångrar jag inte alls. Det var kanske inte så nyttigt men det innehöll många ”själsliga vitaminer” som min kollega Karin uttrycker det. Man måste unna sig en guldkant emellanåt och att choklad är bra för kvinnor, det vet ju alla!