Halvvägs!

Häromdagen konstaterade jag att jag faktiskt nått halva vägen på mitt köpstopp, rent tidsmässigt alltså. Kanske dags för en liten halvtidsavstämning. Hur har det gått? Hur känns det? Har jag blivit en ny människa?

Ja, jag får nog säga att jag tycker att det har gått ganska bra. Visst har det blivit några avsteg under vägen, men inte många och inte utan en god anledning enligt min mening. Det jag köpte mest av före köpstoppet var kläder, smycken, böcker och tidningar. Med undantag för de kläder jag var tvungen att köpa när jag blev av med bagaget på senaste tjänsteresan så har jag inte köpt några kläder alls. Detsamma gäller smycken och böcker. Precis i början av köpstoppet köpte jag några grejor till kajaken (den inköptes någon månad före köpstoppet och hade inte kommit i vattnet än) som jag upptäckte att jag behövde ha för att kunna paddla. Alternativet hade varit att låta kajaken ligga oanvänd ett helt år och det kunde jag bara inte förmå mig till. Sedan har jag köpt grejor till min nya lägenhet men bara husgeråd och möbler som varit absolut nödvändiga och inget nytt, bara begagnat. Undantaget var förstås fotona som jag köpte i Shanghai, aja baja (De sitter nu på väggen i lägenheten och är jättevackra!). De får nog sägas vara min enda riktiga ”synd”, trots att snälla vänner hävdar att de är en konstupplevelse och ingen pryl. Annars har jag klarat mig bra och jag är nöjd och ganska stolt över mig själv. Tidningar får jag köpa och det gör jag fortfarande i ganska stor mängd, men min ambition var att rensa ut de ytligaste mode- och skönhetsblaskorna och köpa tidningar som fokuserar mer på hälsa och relationer. Det har jag gjort, t.ex. Femina och Damernas värld har åkt ut och PS! och Leva har kommit in. Kvar finns sedan innan Tara, Topphälsa och Kattis & Co. De sistnämnda är inte helt befriade från ytliga inslag, men de innehåller en hel del bra grejor tycker jag.

Det har överlag gått lättare än jag trodde, jag har inte ens varit nära att fuska utan det har känts OK att avstå. I början var jag livrädd att så mycket som titta i ett skyltfönster för att inte tala om att gå in i en affär, trodde att jag inte skulle kunna stå emot suget. Nu traskar jag glatt in på t.ex. Åhléns för att köpa schampo och kan till och med ta en sväng runt i affären och bara titta. Jag noterar att jag ser fina saker som hade varit roliga att ha men det är liksom inte aktuellt, det gäller inte mig. Har jag blivit ”avprogrammerad”? Har köpsuget verkligen försvunnit eller i alla fall dämpats betydligt? Ja, det känns så, men sanningens minut kommer egentligen inte förrän köpstoppet är slut och det är fritt fram igen. Hur kommer jag att bete mig då? Förhoppningsvis kommer jag att shoppa med måttlighet och på ett mer planerat och medvetet sätt. Inte så mycket onödigheter bara för att det är kul och inte så mycket nya prylar utan mer begagnat.

Det här halvåret har fått mig att inse skillnaden mellan det faktiska behov som uppstår i en särskilt situation i vardagen där jag saknar något och det inbillade behov som uppstår när jag ser något fint i en affär och ”vill ha”, trots att jag aldrig saknat det förut. Ett faktiskt behov kan vara när jag upptäcker att något jag använder har gått sönder och inte kan lagas eller när jag packar inför en tjänsteresa och kommer på att jag faktiskt saknar ett klädesplagg som hade behövts i en specifik situation. Den sortens behov kommer jag att tillfredställa i framtiden när köpstoppet har upphört. Dock kommer jag förhoppningsvis välja att köpa begagnat eller miljöanpassat om möjligheten finns/ekonomin tillåter. Det är det inbillade behovet jag hoppas att jag blivit av med eller i alla fall dämpat när det här året är slut. Att det försvunnit helt är nog orealistiskt att tro men jag ska verkligen försöka att inte ge efter för det så ofta. Jag har ju märkt en viktig sak under det gångna halvåret och det är att saker som jag förr köpte för att jag absolut ”måste” ha dem, har jag nu glömt bort några dagar efter att jag sett dem. De var alltså inte viktigare än så. Det ska jag försöka komma ihåg!

Shopping med förhinder

Fortsättning från gårdagens inlägg kommer här:

När jag landade på Dalamans flygplats i Turkiet blev jag stoppad av en tjänsteman som ville ha tag på alla som kommit från Johannesburg. Vårt bagage skulle levereras i en annan terminal. Jag försökte säga att mitt bagage var borttappat, men hon påstod envist att de hade mitt bagage och att jag nu skulle få det. Då tändes ett litet hopp; kanske hade hon rätt, kanske hade de lastat om mitt bagage i Istanbul i alla fall och det var därför det inte dök upp på bandet. Jag följde med tjänstemannen och några andra resenärer som rest från Johannesburg till utrikesterminalen för en ny väntan vid bagagebandet. Allas bagage dök upp, utom mitt, naturligtvis. Det blev till att fylla i blanketter igen! Sedan började nästa projekt: att hitta min utlovade skjuts! Frågan var ju nu om chauffören fanns vid inrikes- eller utrikesterminalen. Strängt taget var detta en inrikesflight, men jag kom ju från utlandet från början; hur hade chauffören tänkt? Och hade han/hon orkat vänta medan jag krånglade med bagaget? Efter letande vid båda terminalerna fick jag inse att ingen chaufför fanns någonstans. Några bussar fanns inte heller, så det blev till att ta taxi. Ca 700 spänn kostade det, vilket kan tyckas dyrt, men å andra sidan var det en resa på ungefär 1,5 timme så det kändes rätt OK.

Väl framme visade det sig att hotellet var a) tämligen sunkigt och b) låg i ett industriområde i utkanten av stan. Inte så kul! Dock låg det granne med en outlet dit jag genast styrde kosan för att fixa lite kläder och toalettartiklar (känns detta bekant?). Vid det här laget hade jag alltså varit på resande fot i ett dygn och var inte på topp. Kände mig snurrig av sömnbrist och synnerligen ofräsch. Det enda jag ville var att ta en lång dusch och sedan sova en stund före middagen. Hade inga större förhoppningar om att få tag på något vettigt i klkädväg men lyckades faktiskt hitta en topp jag kunde ha till middagen och en klänning att ha på konferensen nästa dag. Dock hade de varken underkläder eller toalettartiklar. Jag återvände till hotellet med mina fynd och gjorde mig redo för en tur med taxi (igen) in till den lilla stadskärnan, som låg kanske 10 minuter bort med bil. Då drabbades jag av den turkiska hjälpsamheten! Jag tror att jag har berättat om den innan, den är charmerande men ställer ofta till besvär och den är svår, för att inte säga omöjlig, att värja sig mot.

Det började med att jag helt oskyldigt frågade i receptionen om de kunde ringa efter en taxi eftersom jag ville åka in till staden. Personalen i receptionen kunde ingen engelska (inget ovanligt på hotell på landsbygden eller i mindre städer) men ordet taxi uppfattades i alla fall. Dock ringde de ingen taxi utan istället den engelsktalande värden för konferensen som bodde på samma hotell. Han kom då genast nedstörtande i receptionen och ville hjälpa till. Jag förklarade igen att jag bara ville ha en taxi för att åka in och handla eftersom jag blivit av med mitt bagage. Han ringde då inte heller till taxi utan till min kontakt på kommunen och bad henne om hjälp. Hon meddelade att hon gärna skulle komma om en timme och köra mig in till stan och ”hjälpa mig” med shoppingen. Detta var det sista jag ville så jag tackade så mycket men sa att jag inte ville vänta utan ville åka nu och att jag gärna tog en taxi. Nytt konfererande mellan mina hjälpare och sedan kom ett nytt besked: en chaufför från kommunen skulle komma inom kort och köra mig. Jag orkade inte protestera utan satte mig snällt ner för att vänta. Efter en halvtimme (!) kom det en bil och hämtade mig. Chauffören som inte heller kunde ett ord engelska fick instruktioner från konferensvärden och sedan bar det iväg. Jag hade sagt till värden att jag bara ville bli avsatt i stan och sedan ta en taxi hem, men så lätt skulle jag inte komma undan! Nu blev jag körd till en affär med damunderkläder (tantdito!) där jag blev insläpad av chauffören som själv följde med in för att se att jag fick det jag behövde. Efter en del fnissande från personalen lyckades de gräva fram ett par gigantiska vita tanttrosor som de stolt höll fram för beskådande. Jag nickade trött och köpte två stycken, mest för att komma ut därifrån. Mäkta belåten lotsade chauffören ut mig igen. Jag tackade så mycket och försökte ta mig loss för att göra resten av inköpen själv innan jag tog en taxi hem igen men min hjälte ville inte höra på det örat. Han viftade in mg i bilen igen och satte fart. På väg till en ny affär tänkte jag smått apatiskt men icke, efter en stund märkte jag att vi var på väg tillbaka till hotellet. Men jag hade ju inte handlat färdigt! Jag försökte protestera men det var lönlöst. Jag skrek förtvivlat: ”not hotell, city centre!” men han nickade bara glatt och ökade farten. Efter 10 minuters färd var jag tillbaka på hotellet, fortfarande utan toalettsaker, men ännu tröttare än innan. Chauffören var mycket nöjd med att ha utfört sitt uppdrag och hjälpt den utländske gästen att handla. Själv var jag nära ett sammanbrott. Rasande stegade jag fram till receptionen och röt ”TAXI” så att den lille mannen bakom disken hoppade högt. Inom två minuter var taxin där och jag började om igen. Denna gång fick jag dock göra på mitt eget vis. Jag köpte mina toalettsaker, strosade lite och satt mig slutligen på ett café och tog en glass i solen. Sedan tog jag en taxi tillbaka till hotellet och tog en dusch. Iförd rena nya kläder skred jag sedan ner i receptionen för att gå ut och äta middag med de andra konferensdeltagarna. Fortfarande väldigt trött men ren, fräsch och LUGN!

Med lätt bagage

Efter två veckors tjänsteresa är jag nu hemma igen. Fast det egentligen går alldeles utmärkt att blogga även på tjänsteresor så blir det liksom bara inte av. Den tid jag har ”ledigt” (oftast 1-2 timmar mellan dagens program och middagen) går åt till att kolla mejlen och försöka stöka undan det viktigaste så att man inte ska ha berg av jobb som väntar när man kommer hem. Jag har ju två andra projekt som inte får försummas bara för att jag är bortrest + diverse annat småplock som hela tiden dyker upp. Bloggandet får alltså vänta tills jag kommer hem. Denna gång har två tjänsteresor flutit samman till en och jag har dessutom passat på att ta lite ledigt emellan så det blev två hela veckor i sträck, ovanligt länge alltså, för det mesta brukar det bli en vecka + någon helgdag.

Den första veckan tillbringades på projektmöte i Namibia, vilket sedan följdes av en tre dagars ledighet med safari i Etosha, nationalparken i norra Namibia. Sedan åkte jag direkt till Turkiet för att delta på en konferens om miljöteknik. Det som var lite speciellt med denna resan, förutom att den blev så lång, var att jag lyckades bli av med mitt bagage. Två gånger! De är kända för att göra av med bagage i Johannesburg, där vi mellanlandar, och den här gången var siktet tydligen inställt på min väska. Jag landade alltså i Namibia utan bagage. Det blev till att bryta köpstoppet och gå ut och shoppa, kläder och toalettsaker. Jag shoppade för en dag i taget, i hopp om att bagaget skulle uppenbara sig och si, på tredje dagen kom det! När jag öppnade väskan kunde jag konstatera att det inte bara är jag som gillar dyr, mörk choklad, för någon hade lagt beslag på de chokladkakor jag hade packat ner! (Jag har alltid med mig choklad när jag reser så att jag kan belöna mig med några bitar på kvällen; det smakar mums och håller mig borta från smågodis). Annars var allting intakt och jag fick uppleva den sanna anspråkslösa glädjen över saker som rena underkläder och en hårborste, sådant som man ju inte funderar så mycket på annars.

På vägen till Turkiet var det dags igen! Jag hade fått besked redan vid incheckningen att jag skulle hämta ut bagaget vid mellanlandningen i Istanbul och sedan checka in både mig och väskan igen. Detta bekymrade mig en smula eftersom jag hade väldigt tajt med tid mellan flighterna. I Istanbul skyndade jag mig alltså av planet och genom passkontrollen för att sedan återigen stå där vid bagagebandet och glo som en idiot: ingen väska! Sedan följde en frustrerad halvtimme där jag skickades mellan flygbolag som skyllde på varandra medan minuterna tickade iväg. Jag blev argare och argare och pekade på klockan och försökte förklara att jag hade ett flyg att passa. När det var 20 minuter kvar tills mitt plan skulle gå hade jag gett upp. Då tittade en turkiskt tjänsteman på mig och sa: men ska du flyga NU? Du kommer att missa ditt plan! Jag nickade trött och sedan blev det fart. Hon rev blanketten som jag just fyllt i och sa åt mig att jag kunde fixa det vid slutdestinationen istället. Jag slet åt mig mitt handbagage och sprang genom hela inrikesterminalen, sedan genom hela tunneln mellan terminalerna och in på utrikes. Väl där flåsade jag fram till incheckningen (där de förnumstigt påpekade att man ska checka in senast 45 minuter innan avgång, det enda som hindrade mig att ge damen bakom disken en snyting var tidsbrist), trängde mig sedan i kön till säkerhetskontrollen och kastade mig ut till gaten som redan var stängd. Där stod dock en stressad man som tog emot mitt boardingkort och släppte på mig på bussen. Ca 2 sekunder efter att jag kastat mig in körde bussen ut till planet. Där satt jag sedan i min stol, genomsvettig, arg och trött och visste att jag än en gång skulle anlända utan bagage. Denna gången i en liten håla i Turkiet med begränsade möjligheter att hitta något snyggt att ta på mig!

Fortsättning följer…

Att sjunka ner

Jakten på begagnade, nödvändiga prylar till lägenheten går vidare. Nu har jag köpt en soffa på Blocket! Efter en tids letande hittade jag soffan med stort S. En snygg grå sak som såg mjuk och gosig ut. När det visade sig att ägaren bara bodde ett stenkast från lägenheten så var det så mycket bättre. Fick med mig den tålmodige maken och en muttrande tonårsson som bärhjälp. Och som de bar! Det visade sig att ägaren till soffan bodde fem trappor upp utan hiss! Med hjälp av den stackars ägaren, en glad dansk som förmodligen ångrade vad han gett sig in på, bars soffan fem trappor ner, tvärs över den stora brusande Amiralsgatan (till tonåringens stora förtret, det var PINSAMT att bära omkring en soffa så att alla såg) och sedan fyra trappor upp utan hiss. De hjältemodiga bärarna huffade och puffade men kämpade på. Sist kom jag och tioåringen med soffkuddar och soffben. De sistnämnda fick vi skruva av för att överhuvudtaget få ut soffan från det lilla vindskyffe den kom ifrån. Snacka om att jag var nervös för att vi inte skulle få in soffeländet genom dörren till min lägenhet, men det gick som en dans, turligt nog. Annars tror jag mina bärare hade lämnat den där i trapphuset för evigt, som ett monument över mitt habegär och min dåliga planering.

Nu står soffan på plats och den är underbar. Fast värdelös! Den är alldeles för skön! Den inte bara ser gosig ut, den är otroligt mjuk och skön. Utan tvekan den skönaste soffa jag haft. Två kvällar har jag spenderat i den med målsättningen att se på TV. Omöjligt! Jag sjunker ner i soffan, somnar omedelbart och missar varenda program! Sedan vaknar jag mitt i natten och undrar vad som hände.

Nu återstår bara att hitta en lika skön säng så att jag slipper madrassen på golvet. Sedan kommer jag att tillbringa min tid i lägenheten i total medvetslöshet!

Som snutet ur näsan

Eftersom jag har köpstopp blev det ju lite problematiskt med att införskaffa nödvändiga grejor till den nya lägenheten. Hur ogärna jag än vill bryta mot mina egna regler så måste jag ju ändå ha saker som lite husgeråd, en säng, ett bord, lampa osv. Jag bestämde mig för att bryta köpstoppet men bara köpa det nödvändigaste och så mycket som möjligt begagnat (helst allt!). Bara grejor till lägenheten såklart, jag ska inte börja fuska och handla massa annat!

Sagt och gjort, jag började med att besöka en liten affär inne i stan i närheten av jobbet. Den hette något i stil med ”Antikt och kuriosa”. Det var helt fel upptäckte jag snabbt. De hade otroligt fina grejor, gamla kultserviser från 50-talet, fina kristallkronor osv. Men vilka priser! Det var säkert prisvärt men alldeles för mycket för min magra budget. Jag fastnade för en servis som var otroligt charmig men när det visade sig att tallrikarna kostade 150 kronor styck så lade jag ner den. Snyft! Jag bestämde mig för att hitta de mer renodlade loppisarna, där priserna passar min plånbok bättre.

Första anhalten var Myrorna där jag hittade en hel del. Det blev Myrorna gånger två faktiskt eftersom det finns två butiker ganska nära varandra inne i stan. Resultatet var inte alls dumt! Vispar och slevar, skålar, assietter, kastruller m.m. samt ett fint litet soffbord. Alltsammans för bara ett par hundra! Dagen efter, dvs idag, rände jag iväg till en annan loppis där folk kan hyra bord och stå och sälja sina egna prylar. Där hittade jag jättefina bestick för 1 krona styck! Dessutom stötte jag på en likadan gammal golvlampa som mina föräldrar har och som jag tycker så mycket om. 200 kronor! Jag prutade en femtilapp men borde nog ha prutat mer för det gick alldeles för lätt. Jag har en del att lära innan jag kan kalla mig loppisräv, det är tydligt.

Jag har alltså upptäckt en ny värld! Loppisvärlden! På bara två dagar har jag blivit en inbiten loppisentusiast, ständigt på jakt efter fynd. Eftersom utbudet hela tiden förändras på en loppis så tar det roliga aldrig slut, varje gång man går dit kan man hitta nya fina saker. Jag får nog hålla hårt i mig själv för att inte glömma bort löftet om ”bara det allra nödvändigaste”. Lyckligtvis återstår det dock några saker som tillhör den kategorin så jag kan fortsätta mitt sakletande ett tag till. Jag har t.ex. fortfarande inga stora mattallrikar, inga glas, ingen stekpanna och inget litet slagbord att äta mina måltider på (och som kan fällas ut när jag får gäster). Jag har inte heller någon säng eller soffa, bara en madrass och en fåtölj. Jakten går vidare!

Inflyttad

Nu har jag fått min lägenhet och sovit första natten där! Igår fick jag nycklarna och var naturligtvis tvungen att genast ”flytta in”. Det var med en viss bävan som jag låste upp dörren för första gången, tänk om jag mindes fel och lägenheten inte var så fin som jag kom ihåg den. Kanske hade jag skönmålat den i min längtan efter ett eget bo? Men nej, när jag klev in såg jag med en gång att den var precis så fin som jag kom ihåg. Designmöblerna från pimparfirman var borta men det spelade ingen roll. Den är gammal men varsamt renoverad på ett charmigt vis. Den är liten och mysig men ändå ljus. Perfekt! Vita väggar och ett gråmålat brädgolv. Litet kök men jättefräscht. Jag släpade in en madrass, lite sängkläder och några stolar för att återvända på kvällen med några väninnor som skulle hjälpa mig att släpa upp en större fåtölj.

När jag återvände med vännerna insåg jag att jag glömt en viktig sak. Ljus! Jag hade inte tagit med någon lampa! Och jag som skulle visa min fina lägenhet. Vi såg inte ett smack! Efter en stund insåg vi att det faktiskt fanns ljus på toaletten och i garderoben så att vi i alla fall fick ledljus. Efter att kompisarna prisat lägenheten i alla tonarter (såklart, detta är riktiga VÄNNER!) så satte vi oss på varsin stol i det tomma, halvmörka rummet och knaprade i oss lite snacks som jag köpt på vägen. Mitt första partaj! Mina första gäster!

När gästerna hade gått kröp jag ner under mitt täcke på madrassen och låg där och bara tittade. Eftersom lägenheten ligger så högt upp så såg jag bara himmel och träd genom fönstret. Gatljuset sken in och bildade mönster på det gamla brädgolvet. Jag var så larvigt lycklig att jag nästan bölade. Min egen vrå! Äntligen!