tisdag 29 december 2009

Ribbor

Hade en diskussion med maken häromdagen om ribbor i hemmet. Var de ligger när det gäller ordning och reda alltså. Förr om åren var min ribba tämligen hög, mycket högre än makens. Jag tillbringade mycket tid med att plocka undan och plocka undan. Och plocka undan igen. Värst var det när vi skulle ha gäster. Då skulle huset vara kliniskt rent! Alla pinaler skulle vara undanstoppade och kuddarna i soffan skulle vara perfekt placerade för bästa estetiska effekt. Jag jagade runt den stackars maken och barnen för att få dem att inse hur viktigt det var att allt var perfekt. Eftersom allt som serverades dessutom skulle vara hemlagat eller hembakt så var varje kaffekalas eller middagsbjudning något av en pina. När gästerna väl anlände var jag så slut att jag knappt orkade umgås. Under själva bjudningen rantade jag dessutom runt som en osalig ande hela tiden för att förvissa mig om att allt flöt perfekt. Det var så tröttande att jag fick gå ut på toaletten ibland för att vila. Efter att gästerna hade gått trillade jag omkull på soffan, så slut att det värkte i benen och ringde i öronen. Varför, undrar jag nu? För att folk inte skulle misstänka att vi är normala människor? Som har det stökigt ibland och som inte alltid hinner med att plocka undan? Och varför vore det en katastrof om någon gäst fick servera sig sitt kaffe själv?

Nu för tiden har jag sänkt min ribba betydligt. Det kanske är åldern som gör det, det är inte längre så viktigt vad andra tycker. Eller så blev jag bara så utmattad på det hela att jag inte orkade bry mig längre. Skönt är det i alla fall. Nu röjer vi lite i vardagsrummet innan gästerna kommer, kollar så att gästtoan är någorlunda fräsch och resten får vara. När någon gäst ber om mera kaffe så kan jag till och med säga; ”kannan står i köket, help yourself” utan att falla död till marken. Den tid som jag förr lade på att plocka undan lägger jag nu på sköna promenader längs havet eller att läsa en bra bok.

Det intressanta är att maken ribba nu har höjts. Eller så kanske den ligger kvar i samma läge men eftersom min har sänks så drastiskt så är det numera han som plockar och plockar medan jag ligger mitt i röran med en bok. Det gäller inte så mycket festerna som i vardagen. Han mår dåligt om det är rörigt hemma medan jag ofta inte ens märker det. Han vill att alla ska sätta in sin disk i diskmaskinen varje gång man har tagit sig en macka, medan jag och barnen glatt ställer grejorna på diskbänken och går därifrån, tänkandes att den som är diskansvarig efter middagen kommer att ta det sedan. Detta väcker onekligen en del intressanta tankar om anpassning och hänsyn. Vem ska anpassa sig till vem? Är det han som ska slappna av lite och bli bättre på att njuta av livet eller är det jag som ska skärpa mig och ta mer hänsyn? Förmodligen lite av båda. Jag är i alla fall ganska säker på att när vi ligger på vår dödsbädd och tänker tillbaka på våra liv så kommer vi knappast att tänka: ”Varför städade jag inte mer!”

måndag 28 december 2009

Lättja och frosseri

Nu är julen över och vi pustar ut i soffan. Som vanligt blev det en förskräcklig massa klappar, främst till barnen förstås. I min släkt har vi fattat beslutet att inte ge julklappar utanför den egna lilla familjen, vilket känns väldigt skönt. Vartannat år firar vi med dem och då köper maken och jag bara julklappar till barnen och till varandra. Detta år var det dock makens släkt som infann sig på julafton och de har inte anammat samma tänkande. Alla ska ha klappar från alla! Släkten som firar jul med oss är dock väldigt liten sedan kusinfamiljen knoppat av till ett eget firande och svärmor gått bort. Maken sköter dessutom de flesta inköpen eftersom det är hans släkt, så för min del blir det inte så betungande. Skönt!

Maken sköter även de flesta inköpen till barnen numera eftersom de mestadels önskar sig saker som jag inte ens begriper vad det är! Olika tekniska gadgets som har med datorer och musikinstrument att göra. (Ibland frågar jag vad det är och vad det ska användas till och låtsas att jag förstår svaret) Jag brukar handla kläder och böcker, det är mitt område. Lite otacksamt dock, eftersom det sällan eller aldrig finns på önskelistorna och inte resulterar i några extatiska reaktioner direkt. Jag framhärdar dock, speciellt med böckerna eftersom ungarna annars bara skulle läsa Manga. Jag får dock säga till deras försvar att de gärna läser böckerna jag ger dem om de är hyfsat spännande; med en bokmal till mor så måste man väl bli LITE intresserad av böcker i alla fall.

I år hade jag, i enlighet med mina regler för det prylfria året, bara önskat mig upplevelser. På min önskelista stod det saker som massage, biobiljetter, konsertbiljetter, nerladdning av skivor m.m. Ett undantag gjorde jag för badskum och liknande; tyckte att det kunde gå under förbrukningsartiklar och det skulle ge barnen en möjlighet att köpa något till mig som de kunde ha råd med och som kan packas in i ett paket. Mycket trevliga klappar blev det: badskum med olika härliga dofter, bio, konsert (Björn Skifs på Cirkus i Stockholm, vilken nostalgitripp!), ett USB-minne med en älskad komediserie på som jag kan ha med på tjänsteresor eller se i lägenheten (vilken bra idé!), en marsipangris (måste räknas som livsmedel!), osv, osv. Jag är helnöjd!

Det bästa med julen kommer efter själva julen tycker jag. Det börjar på julaftonskvällen när gästerna gått. Då sjunker vi ner i soffan med julgodiset framdukat och tittar på en bra deckare och bara myser. På juldagen klär vi inte ens på oss utan hasar runt i pyjamas hela dagen, äter resterna av julmaten, ligger i sängen och läser, badar (med mycket badskum!), tittar på TV. En av årets bästa dagar helt klart! Förfallet fortsätter sedan i samma stil under hela julledigheten. En och annan promenad blir det men annars gör vi inte mycket nytta. Min diet har gått helt åt skogen, jag äter inte bara julmat utan stoppar i mig mängder av julgodis. Speciellt goda är mina egenrullade mandelmassebollar i fin, mörk choklad. Mums! Nästan lika gott är sonens corn-flakes-crisp i mjölkchoklad. Det känns helt OK dock, efter nyår ska det bli skärpning. Till dess säger jag som modellerna i sminkreklamen; ”För det är jag värd!”

tisdag 22 december 2009

Dubbla bon

Nu har jag handlat för mitt presentkort jag fick av kollegorna. Det blev en jättegosig morgonrock! Varje gång jag tar på mig den så känns det som om jag hade svept in mig i en moln! Inte ett regndito utan snarare ett ulligt sommarmoln. Underbart!

Jag har berättat tidigare att maken och jag har fattat beslutet att leva var för sig ett tag. Det var inget roligt beslut men nödvändigt just då. Det har haft det goda med sig att vi kommit till insikt om att vi saknar varandra och inte är redo att ge upp vårt förhållande. För att inte hamna i samma sits en gång till ska vi nu prova att bo ihop igen på deltid och att regelbundet träffa ett proffs som kan hjälpa oss att få en bättre kommunikation sinsemellan. Det känns bra att ha kommit dithän och det medför att vi kommer att fira jul tillsammans och förhoppningsvis ha en riktigt god sådan! Barnen är glada och tindrar som barn ska så här års, och tomten är förhoppningsvis också nöjd! Hurra!

Rent praktiskt innebär detta att jag kommer att ha dubbla boenden, i alla fall ett tag framöver. Tidigare bodde jag två nätter i veckan i lägenheten och packade då en övernattningsväska varje gång som jag bar fram och tillbaka. Nu kommer jag att tillbringa mer tid i lägenheten den närmsta tiden, vilket gör att det förfarandet blir lite bökigt. Funderar nu på vad som är mest praktiskt. Ska jag fortsätta som innan, fast med en större väska? Eller ska jag göra det ”på andra hållet”, dvs. ha basen i lägenheten och packa en väska när jag ska till huset? Eller ska jag ha två likvärdiga boenden, med kläder på båda ställena och också tvätta på båda ställena? Tål att tänka på. Jag får väl testa mig fram och se vad som känns bäst och vad som funkar bäst rent praktiskt.

För att återgå till morgonrocken så kan man ju undra vad jag skulle med en sådan till. Jag hade ju redan en mysig fleece-rock. Jo, saken är den att morgonrocken tog en sådan väldig plats i övernattningsväskan. Morgontofflorna kan man kånka omkring på, de tar inte så stor plats och väger just ingenting. Men en hellång fleece-rock är stor som ett hus, även i ihoprullat skick. Den fick alltså inte följa med till lägenheten. Och utan en riktigt mullig morgonrock kan man ju inte leva!

lördag 12 december 2009

House warming

Nu var det länge sedan jag bloggade, jag får skylla på tjänsteresor igen samt besök från en utländsk delegation som tagit all min vakna tid. Häromveckan lyckades jag i alla fall spränga in en inflyttningsfest bland resorna! Det handlade om att kollegorna, på mer eller mindre finkänsliga sätt, hade hintat om att man borde ha ett litet house-warming party när man skaffar ny bostad. Denna utmaning måste naturligtvis tas på allvar och kvällens tema var: Hur många miljömuppar kan man trycka in i en liten etta? Det visade sig att det förmodligen är fler än man tror. Jag vågade, på grund av platsbrist, bara bjuda folk från min egen avdelning och sexton glada medarbetare hade hörsammat inbjudan. Det var med viss bävan jag ledde karavanen från arbetsplatsen till lägenheten men det var ingen fara alls. Med 29 kvadratmeter blev det riktigt gott om plats! Nästan två kvadratmeter per man! De flesta fick ståplats förstås men de verkade inte ta illa upp. För säkerhets skull hade jag bokat bord på puben tvärs över gatan, så efter en stunds minglande (!) och vinpimplande så ramlade vi ner för trapporna och tog plats. Det visade sig att puben nog inte var van vid att så många skulle äta på en och samma gång för det tog en EVIGHET innan alla hade fått mat. Några fick dessutom kall mat och fick skicka ut den i köket igen. Ingen succé alltså, men vi hade ganska trevligt ändå. I en sån här situation känner man sig en smula kluven; ska jag känna mig ansvarig och få dåligt samvete? Det var ju jag som bjudit in och var alltså värdinna? Fast det var ju restaurangen som gjorde ett dåligt jobb, inte jag. Hmm. Till mina kollegors heder ska sägas att de tog det hela med fattning och gott humör. Tack för det!

Kollegorna hade också hittat ett finurligt sätt att ge mig en inflyttningspresent. De gav mig ett presentkort! De rara människorna hade läst på min blogg om mitt besök på Åhléns och min vånda över en mössa och en pläd som jag så gärna ville ha men inte kunde köpa. Alltså fick jag ett presentkort på Åhléns! Man skulle nog kunna tycka att jag inte får handla för det men jag valde att gå på mina kollegors önskan och använda det. Fattas bara annat! Den fina mössan pryder alltså numera min skalle och den fula fleecemössan har förpassats till skamvrån. Pläden fanns tyvärr inte längre kvar men det visade sig att julklappen till medarbetarna på jobbet i år var just en pläd så det löste sig på ett elegant sätt! Det ger mig ungefär 200 kronor kvar på presentkortet som jag ska använda till något som jag gärna vill ha. När man har köpstopp så kan man njuta länge av en situation som tidigare gick en spårlöst förbi. Förr skyndade jag bara in på Åhléns eller var som helst och handlade snabbt, utan urskillning eller eftertanke. Nu stryker jag långsamt omkring i butiken och funderar länge och njutningsfullt på vad jag allra helst skulle vilja ha. Det är nästan den bästa biten!