Hej då!

Det här är mitt sista inlägg på denna blogg, det prylfria året är över! Vad fort det har gått! Jag ska försöka mig på att summera året som gått och fundera över vad jag har lärt mig.

Hur har det gått, hur har jag skött mig? Ja, jag tänkte faktiskt sträcka på mig lite och klappa mig själv på axeln. Jag tycker att det har gått bra och att jag har varit duktig. Inte perfekt, men duktig. Visst har det blivit några avsteg, bl.a. köpte jag några prylar till min kajak i början på året men jag jag tyckte då att jag hade en god anledning och det tycker jag fortfarande. Alternativet hade varit att låta den nya kajaken ligga oanvänd i ett år och det kunde jag bara inte tänka mig. Nästa prövning kom i höstas när jag skaffade en liten övernattningslägenhet. Jag behövde ju möbler och köksattiraljer! Lösningen blev att bara köpa det allra nödvändigaste och allting begagnat. Det gick bra, det enda som var nytt var duschskrapan och sopborsten, jag kunde helt enkelt inte hitta begagnade alternativ. Med tanke på att jag har en s.k. stockholmsdusch och ingen dammsugare kändes det heller inte rimligt att avstå. (Stockholmsdusch innebär i princip att man inte har något avskilt duschutrymme, följaktligen blir HELA badrummet blött när man duschar)

Jag kan bara komma på en enda gång när jag verkligen syndade och köpte något till mig själv som jag inte behövde. Det var några vackra foton som jag såg på ett galleri i Shanghai och inte kunde stå emot. De hänger nu på väggen i min lilla lägenhet och är jättefina! Svårt att ångra dem eftersom jag blir glad varje gång jag tittar på dem men ett regelbrott var det helt klart. Snälla vänner hävdar att det inte är prylar utan konstupplevelser men det gills inte, tycker jag. Summa summarum är jag ändå nöjd med mig själv när jag tänker på alla frestelser jag utsatts för och faktiskt stått emot.

Det viktigaste är egentligen inte vad jag köpt eller inte köpt under det här året utan vad jag har lärt mig och hur jag kommer att bete mig på lång sikt. Och jag har lärt mig mycket! T.ex har jag förstått vad mycket jag faktiskt har och vad lite jag behöver! Att avstå från inköp var mycket lättare än jag trodde och jag har egentligen inte saknat någonting. Visst har jag blivit lite irriterad ibland, t.ex. på min trasiga plånbok som jag inte kunde byta ut och min dito ryggsäck. Eller när jag kom på något jag tyckte att jag behövde men inte fick köpa. Oftast märkte jag dock att det där “behovet” inte var så stort, det försvann ganska fort och återkom inte. En lärdom för framtiden kan vara att tvinga mig själv att ha betänketid på några dagar efter att jag har sett en pryl jag vill ha, för att hinna besinna mig och se hur stort behovet egentligen är.

Jag har också upptäckt vad mycket fina begagnade saker det finns, i små prylbodar på stan och på Myrorna t.ex. Eller vilken guldgruva Blocket är. Jag hittade många superfina saker till lägenheten till låga priser, dessutom var det en spännande jakt! Det blir helt klart mer begagnat i framtiden!

En annan lärdom är hur bra det är med bibliotek! Innan köpte jag massor med böcker men nu har jag upptäckt bibblan. Jag beställer böckerna på nätet och får ett mejl när de har kommit. Sedan hämtar jag upp dem på vägen hem från jobbet. Superenkelt! En hel del av de böcker jag lånat har dessutom varit av det slaget att jag inte behöver äga dem eftersom jag inte tänker läsa om dem. Antingen för att det räcker att läsa dem en gång eller för att jag helt enkelt inte gillade dem. Det får alltså bli nästa lärdom: Jag lånar alla böcker och köper bara dem som jag vill läsa om!

Den sista saken jag tänker ta upp när det gäller vinster med mitt prylfria år är den inre vinsten. Genom mitt shoppande har jag nog försökt fylla någon sorts inre tomrum som jag inte kunde fylla på något annat sätt . Och det är jag nog inte ensam om. Ett halvår efter att mitt köpfria år startade började jag dessutom gå i terapi för att ta itu med saker i mitt inre som skavde. Det var något av det bästa jag har gjort! Jag har förstått saker om mig själv och min omgivning som jag aldrig har fattat förut. Och detta är bara början på en lång och spännande resa!

Mitt prylfria år är över men lärdomarna finns kvar. Ett köpstopp är något jag varmt kan rekommendera till alla som funderar på att försöka; du kommer att få många nya insikter! Följ gärna mina fortsatta strävanden på min nya blogg “Hållbara livet”. Den handlar om en helt vanlig kvinna (jag) som försöker leva ett hållbart och harmoniskt liv; mitt i verkligheten. Välkommen!

http://hallbaralivet.blogspot.com

Slutet närmar sig

Denna veckan har jag haft besök av ett gäng urtrevliga kineser. Det är 8 stycken unga tjejer och killar som ska bemanna vår monter på världsutställningen i Shanghai. Jag har dragit runt dem i stan hela veckan och med hjälp av kollegor proppat dem fulla med kunskap om Malmö och hur vi jobbar med hållbar stadsutveckling. Detta för att de ska kunna presentera vårt arbete för besökarna i vår monter. Tror att svenska ungdomar hade stupat halvvägs men inte detta gäng inte. Svårt jetlaggade har de under långa dagar och på ett främmande språk tagit in information om energifrågor, avfallshantering och avloppsrening utan att tappa gnistan en enda gång. Sista dagen medverkade de dessutom på en presskonferens med Illmar Reepalu, Malmös starke man, och blev grillade av lokalpressen vilket de också skötte på ett lysande sätt. Vilket gäng! Det ska bli roligt att jobba med dem i Shanghai. Den första maj öppnar utställningen och varar sedan i sex månader. Jag kommer dock bara att vara på plats i ca 4 veckor, sedan åker jag hem och lämnar över till andra. Det ska bli roligt att vara med när det börjar men sedan blir det skönt att få komma hem till familjen

Nu är det bara några dagar kvar på mitt prylfria år och slutet på denna blogg. Nästa vecka tänkte jag summera, avsluta och säga hejdå. Jag har funderat en hel hit och dit på om jag ska fortsätta skriva i någon form. Jag har inga illusioner om några stora läsarskaror men jag känner att det är bra för mig själv att fundera över mitt liv och att formulera mina tankar. Det slutade med att jag bestämde mig för en ny blogg. Den ska handla om hur lätt och svårt det är att leva ett hållbart liv. Hållbart i betydelsen ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart. Ett liv där man inte gör större ekologiska fotavtryck än nödvändigt och ändå lever ett rikt liv som man är nöjd med. Detta ska åstadkommas fast man har ett heltidsjobb, ett hus att hålla i ordning och ett gäng ungar att ta hand om. Ibland går det bra och man är nöjd med sig själv, ibland går det mindre bra… Jag har börjat fila på den lite smått och återkommer med adressen när jag är redo. Snart hoppas jag.

Sen då?

Har inte skrivit på ett tag, jag börjar väl bli lite blogg-lat! Förra veckan tillbringades i Turkiet, närmare bestämt i Gaziantep. Det verkade vara en fin stad, tyvärr fick vi inte se så mycket av den eftersom den mesta tiden tillbringades inomhus på olika möten. En guidad tur i gamla stan fick vi i alla fall och där var det väldigt fint! Skönt väder var det också, sisådär 25 grader och sol. Inte helt fel! Som vanligt har jag ätit som en häst modell större, jag bara älskar den turkiska maten! Varför, varför kan inte de turkiska restaurangerna hemma i Sverige laga maten som den smakar i Turkiet? ”Råvarorna” sa mina turkiska vänner, ”det är det som är skillnaden”. Kanske har de rätt.

I helgen fyllde mellansonen 15 år. Hur gick detta till? Alldeles nyss låg han på min mage på BB och plirade mot mig i ljuset. Nu är han lång (längre än jag) och kraftig och har basröst! Han har i alla fall inte växt ifrån födelsedagspresenter än som tur är utan öppnade alla paket med stor entusiasm. När vi firar födelsedag så är det verkligen födelsedagsgrisens dag. Grisen ifråga styr hela dagen och blir uppassad av resten av familjen. Det härliga är att ungarna ändå brukar vilja ha det som vanligt. I alla fall när det gäller maten. Här har de chansen att önska vad de vill och få det serverat hur de vill. Och så väljer de det som de brukar äta och vill ha det serverat i köket som vanligt. Det måste väl betyda att de gillar sitt vanliga liv helt enkelt? Jag hoppas det i alla fall!

Jag noterar med en viss förvåning att det nu bara är drygt två veckor kvar av mitt prylfria år! Oj, vad tiden har gått fort! Jag har funderat en hel del på om jag ska ha något nytt projekt efter detta. Bilfria året kanske? Eller klagofria året? Eller kanske en blogg om hur det är att försöka leva ekologiskt hållbart i en vanlig familjetillvaro med begränsad tid och begränsade resurser. Och inte minst en begränsad karaktärsstyrka! Vänner och kollegor tjatar om att jag borde gå med i Facebook (jag är väl den sista som inte är med). Jag har hittills vägrat men börjar känna mig lite sugen på att prova. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Men hur ska man få tid? Och ork? Detta tål att tänka på lite till…

Lugnet mitt i stormen

Nu har jag varit hemma i två veckor och njutit av stillheten. I hemmet alltså, på jobbet är det inte lugnt alls! Mina projekt har gaddat ihop sig mot mig känns det som; de befinner sig alla tre i en synnerligen hektiskt period med rapporter som skulle varit skrivna för flera veckor sedan (Namibia), resor som ska planeras (åker till Turkiet på måndag) och folk som ska anställas och utbildas (Kina). Allt är förstås jätteviktigt och jättebråttom och jätteförsenat. Det sorgliga är att inte är någon tillfällighet, så här är det ofta. För att inte säga alltid! En ny kollega som började hos oss för några månader sedan konstaterade efter ett tag att vi var fartblinda. Ni jobbar alldeles för mycket sa hon, och ni har alldeles för många arbetsuppgifter. Dessutom går det på tok för fort. Äh, sa vi, det är väl inte så farligt. Dessutom är vi vana, vi har jobbat så här i åratal och det funkar fint! Nu börjar jag fundera på om hon kanske har rätt. Häromdagen upptäckte jag att jag aldrig läser nyhetsbreven som kommer på mejlen längre. Jag har inte tid. Och om jag tar mig tid känns det som om jag sitter och latar mig! Och hur länge sedan var inte som jag gick på ett seminarium eller en utbildning. Jag har slutat anmäla mig till sådant för jag vet att jag ändå avbokar igen, eftersom jag inte tycker att jag har tid. Det där är inte riktigt friskt, det är ju sådant som ger en energi. Och nya kunskaper. Inte så konstigt kanske att jag börjar känna hur min energi rinner bort och försvinner. Saker som förr kändes lätta att hantera kan nu kännas otroligt motiga. Och jag har oftare och oftare en klump i bröstet som inte fanns där förr. Ibland tycker jag att jag hör något svagt plingande i fjärran. Kan det vara en varningsklocka?

Maken tyckte i alla fall att jag behövde lite avkoppling så i helgen bjöd han mig på en spa-vistelse. Han uppoffrade sig till och med och följde med själv! Vi lullade omkring i vita morgonrockar och flip-flops och kände oss otroligt lyxiga. Jag fick en underbar massage av en trevlig människa som delade min uppfattning om att massage ska vara mjuk och avslappnande och att man inte ska prata under tiden. På kvällen bjöds det på vinprovning (jag dricker inte vin så jag var måttligt road men ställde upp för att hålla maken sällskap) och sedan en god tre-rätters middag. Dag två tillbringades i ett varmt utomhusbad längst ut på en brygga med utsikt över havet. Efter ett tag lyckades jag släppa tankarna på det enorma energislöseriet (ja, jag ÄR yrkesskadad!) och bara njuta. Åh, vad skönt det var! Några timmar senare vacklade vi upp, varma in i märgen och totalt avslappnade till både kropp och själ. Det här ska jag leva på länge!

Hemma bäst av allt

Under min vecka i Kina fick jag mig en hel del tankeställare. När man glider runt på gatorna i denna spännande världsmetropol så är det lätt att glömma att man befinner sig i en diktatur. Ibland får man dock en påminnelse. Den första kom när jag skulle blogga. Utan att tänka mig för försökte jag öppna bloggen som vanligt. När det inte gick blev jag lite irriterad; varför funkade inte min anslutning när jag nu äntligen fått tid att blogga? Efter en stund kom jag dock på var jag befann mig. Det slutade med att jag fick mejla texten till maken som fick lägga in den på bloggen. Det fick mig att fundera på hur det är att leva i ett land där man inte kan göra en sån enkel sak som att blogga. Eller gå in på Youtube, vilket jag försökte göra dagen efter, återigen utan att tänka mig för. Vad kränkt man måste känn a sig! Och hur tänker egentligen ledarna i ett sådant land? Jag menar, man har ju inte mycket att komma med när man måste förbjuda andra människor att uttrycka sina åsikter för att förbli vid makten. Jag undrar om de någon gång i livet slås av det? Förmodligen inte.

Den andra påminnelsen kom när jag skulle åka ut till expo-området med vår svenske utställningsbyggare. Vi körde längs den gata som blivit utsedd till expons paradgata. Vår byggare förklarade för mig att här tidigare legat gamla charmiga små enfamiljshus men att dessa jämnats med marken för att lämna plats för de fula och trista betongklossar som nu kantade gatan. På min fråga om var de boende blivit av ryckte han beklagande på axlarna och svarade: ”relocated”! Vart visste han inte. Och de är inte de enda som fått lämna sina bostäder, sina grannar och vänner för att lämna plats för expo-bygget. Det får en naturligtvis att fundera på om det är rätt att vi deltar eller om vi borde tackat nej. Jag försöker trösta mig med att vi förhoppningsvis gör miljönytta genom att visa att det faktiskt går att bygga en hållbar stadsdel som folk vill bo i.

Nu är jag i alla fall hemma igen och det känns skönt. Att få krama familjen och sen ligga i soffan och mysa med en bra bok. Att få krypa ner i sin egen säng på kvällen och dra sitt eget mysprassliga duntäcke ända upp till näsan – det är ändå bäst! Jag har nu haft mitt resande jobb i fem år och de första åren älskade jag det. Tänk vad spännande att få se nya städer och länder hela tiden och få träffa trevliga människor från hela världen. Nu börjar jag dock bli lite mätt. Det är fortfarande spännande att resa men nu känner jag också hur trött jag blir. Det går allt trögare att packa väskan och lämna familjen och det känns inte längre motiverat att missa barnens födelsedagar och skolavslutningar. Jag börjar längta efter ett normalare liv. Ett liv där man kan träffa sina vänner utan att behöva planera in det månader i förväg, där man kan gå på gympa en gång i veckan eller börja sjunga i kör. Där man orkar hitta på något kul på helgen och inte bara vilja ligga still i soffan för att man är trött. Det börjar kanske bli dags för ett annat slags liv?

Ledig i Kina

Idag har jag haft en ledig dag; sista dagen innan jag ska åka hem. Det var inte alls meningen, faktum är att jag ville hem så fort som möjligt, men eftersom flygbiljetterna var dubbelt så dyra på lördagen som på söndagen så fick jag stanna en dag till. Förr tog jag alla tillfällen att stanna lite längre på mina jobbresor. Det hände ganska ofta att jag stannade kvar någon extra dag (på egen bekostnad, förstås), men jag har blivit lite restrött och är gärna hemma så mycket som möjligt. Dessutom har jag varit i Shanghai innan och kommer att vara här i ca en månad längre fram i vår så det kändes inte så angeläget att förlänga vistelsen här. Jag morrade alltså lite över detta på hemmaplan men med facit i hand så har jag faktiskt haft en väldigt bra dag.

Efter en lång sovmorgon (skönt när man varit jetlaggad hela veckan) så följde jag ett råd jag fått från vår utställningsbyggare och bokade in en massagetid på Dragonfly, hans favoritspa. Och vilken massage! Jag placerades i ett nästan helt nersläckt rum med stillsam pianomusik och vattenporl och bäddades in i en varm filt med en värmekudde under. Sedan fick jag nack- och huvudmassage av en massör och fotmassage av en annan. Samtidigt! Det var en smula förvirrande måste jag medge men samtidigt helt underbart. Kostnaden var ungefär hälften av vad man får betala i Sverige och då får man bara en massör! Hit ska jag gå nästa gång jag kommer till Shanghai, den saken är klar!

Efter massagen åt jag en god kinesiskt lunch. Den kinesiska maten är verkligen annorlunda här än vad den är i Sverige. Inte bara bättre, vilket är fallet i de flesta länder man besöker, utan faktiskt helt annorlunda. Otroligt fräsch och smakrik och väldigt varierad. Någon berättade för mig att det finns fem olika matregioner i Kina, var och en med sin profil. Dessa har sedan variationer inom den egna regionen.

Mätt och belåten gav jag mig sedan tappert ut i kylan och spöregnet för att utforska den franska koncessionen, den finaste stadsdelen i Shanghai. Gamla hus och trädkantade gator med mysiga restauranger och små fina butiker. Man måste besöka Tai Kang Lu, som är ett kulturdistrikt med gallerier, butiker och restauranger. Där är det svårt att inte shoppa men jag lyckades avhålla mig. Jag ska kanske inte morska upp mig alltför mycket för det, jag vet ju att nästa gång jag kommer hit, om en dryg månad, är mitt köpfria år över och jag kan köpa vad jag vill! Förhoppningsvis kommer jag ändå att ta det lilla lugna med inköpen. Vi får väl se!

Min lediga dag avslutades med ett varmt bad i mitt lilla, lilla badkar. Hemma är jag förhållandevis liten med mina 162 cm men här i Kina känner jag mig ofta som en jätte. När jag vältrade runt, runt i det lilla karet för att få varmvatten över hela mig kände jag mig som Gulliver! Till slut var jag i alla fall varm och kunde krypa ner i min säng, helnöjd med min sista dag i Shanghai!

Prisvärt i Kina

Efter ett kort mellanspel hemma befinner jag mig denna vecka i Shanghai. Är här för att intervjua folk som vill jobba i vår monter på världsutställningen och för att kolla hur vår utställning artar sig. I två dagar har jag suttit som en häxa och intervjuat nervösa människor som försöker göra ett gott intryck på mig. Det känns inget vidare. Jag borde naturligtvis ställa en massa ursvåra frågor och se hur de klarar pressen men det kan jag inte förmå mig till. Jag hoppas att jag är en så pass god människokännare att jag kan avgöra vilka som passar oss utan att pressa dem för hårt.

Shanghai är just nu kallt och mulet men det döljer inte det faktum att det är en riktigt häftig stad. Här finns allt och lite till! Skyskrapor och småhus, lyxbutiker och gatustånd, tingel tangel och antikviteter. Samt en puls utan dess like! Maten är billig och riktigt god. Dagens middag intogs på ett nudelhak runt hörnet. Eftersom man oftast inte kan engelska på de enklare ställena så har de flesta menyer med bilder på. Där får man peka och riskerar därmed att bli smula förvånad när maten sedan kommer in. Det är inte alltid så lätt att se vad de något suddiga bilderna föreställer. Idag trodde jag att jag beställde in nudelsoppa med svamp. Någon svamp såg jag inte till men däremot några avlånga bruna saker som såg ut som något som hunden kunde ha lämnat efter sig. Jag kunde inte ens avgöra om de kom från växt- eller djurriket. Nå, det är ju bara att hugga in och de smakade faktiskt helt OK. Till detta fick jag dricka coca-cola eftersom det var de enda som den lilla servitris-tanten och jag förstod båda två. Coke som kulturbärare! Denna måltid kostade ca 22 kronor!

Något annat som är billigt är taxi. I två dagar har jag åkt fram och tillbaka till exportrådet där jag håller anställningsintervjuerna. Det tar ungefär en kvart och kostar ca 12 kronor. Det är nästan så man skäms. Det är dock inte helt enkelt att åka taxi i Kina. För det första så ringer man inte efter taxi utan man viftar efter taxi. Ber man hotellet att ringa så tittar de oförstående på en och sedan anropar de sin taxiviftare som fixar biffen. Är man inte på hotellet så får man vifta själv. Om det regnar kan det dock ta tid. Låång tid. När man väl fått sin taxi så måste man ha adressen nerskriven på kinesiska. Eftersom man inte fixar det själv som turist så får man be en infödd att skriva ner den. Sedan bör man också ha ett telefonnummer till den man ska åka till. Det är nämligen ganska poppis bland nyinflyttade kineser att ta jobb som taxichaffis. Att de inte hittar i Shanghai är inget hinder. Alltså bör man vara beredd på att ringa upp den man ska till och ge telefonen till taxichauffören så att han kan få en vägbeskrivning. På kinesiska förstås. Puh! Men har man bara koll på detta är det ingen match att åka taxi i Shanghai!

Jag fryser!

Nu är jag tillbaka i Sverige och fick utstå decenniets klimatchock när jag kom hem. Från + 35 grader till -5 på ett dygn! Lite trist att komma tillbaka till ruggiga Sverige, men man ska inte gnälla när man fått tillbringa två av vinterns kallaste och mörkaste veckor i södra Afrika. Dessutom blev resan otroligt lyckad, projektet går mycket bra och alla är väldigt entusiastiska. Nu diskuterar vi om vi kan göra något större av det här; något som kan ge eko i hela landet, ja kanske t.o.m. i hela södra Afrika. Solfångare finns lite överallt men hittills har vi bara sett dyra vacuum-solfångare som köpts in från Kina. Att bygga de billigare, plana, solfångarna själva till ett pris som även de fattigare har råd med har ingen annan gjort här nere vad vi vet. Detta kan bli något stort!

Lyckligtvis visade sig att min ”fiende”, mannen som burit sig illa åt, bestämt sig för att skärpa till sig och följaktligen var vänligheten själv när vi väl träffades. Jag kommer nog aldrig att lite på karln mer, men så länge han inte direkt motarbetar mig så är jag nöjd. Hans närmaste underlydande, som är de som är praktiskt involverade i projektet, är två riktiga pärlor så jag koncentrerar mig på samarbetet med dem och det flyter fantastiskt bra. Jag är också nöjd med att jag lyckades avhålla mig från att shoppa trots att jag såg många fina saker som jag gärna lagt vantarna på. Jag fick påminna mig om att jag redan köpt en del fina souvenirer, innan mitt köpstopp började, och att jag inte alls behöver något mer.

De sista dagarna i Namibia tillbringade vi i huvudstaden Windhoek för att göra studiebesök och lära oss mer om landet. Det var otroligt intressant! Det är svårt för en svensk att riktigt förstå de umbäranden som många fick utstå när landet kämpade för självständighet. Det var en dubbel kamp kan man säga, åtminstone för de svarta; dels för självständighet från Sydafrika (Namibia tillhörde Sydafrika fram till 1990 och hette då Tyska Sydvästafrika) och dels för att bli fria från apartheid. Många dog i kampen, andra blev illa tilltygade, både fysiskt och psykiskt. Men de lyckades till slut efter lång kamp. Att namibierna är stolta över sitt land är inte att ta fel på; aldrig har jag hört nationalsången sjungas med sådan känsla! Nu samsas vita och svarta i landet och så vitt jag förstår så går det hyfsat. Den tidigare motståndsrörelsen SWAPO regerar landet och samtliga beslutsfattare är svarta. En del vita jag pratar med hävdar att det nu råder en omvänd apartheid, att de svarta har makten och i viss mån förtrycker de vita. Ser man sig omkring kan man dock konstatera att det fortfarande är de svarta som bor i de fattigaste områdena och har de sämsta jobben. Vissa saker tar det tid att ändra på!

Sol i sinne

Nu är jag på resande fot och har åter hamnat i Namibia. Jag är nere med en solfångarbyggare från Sverige som håller kurser här med folk från den lokala kåkstaden. Tanken är att de ska lära sig bygga enkla solfångare som de kan använda själva för att få varmvatten eller sälja till dem som har råd att betala. Entusiasmen och viljan är enorm, det är nästan så man får tårar i ögonen. De flesta av mina projekt har handlat om kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte på en mera abstrakt nivå. Vi har anordnat utbildningar och workshops men aldrig sett något konkret resultat av våra ansträngningar. Men nu händer det grejor! Det bankas och byggs med stor frenesi och egna små företag planeras. En hotellägare har redan uttryckt sitt intresse för produkterna och kommundirektören planerar anläggningar till både simhallen och den kommunala semesteranläggningen. Fantastiskt roligt!

Enda smolken i glädjebägaren är att en av de ledande figurerna i projektet på den namibiska sidan uppförde sig otroligt illa senast de var hos oss och jag kände mig tvungen att rapportera händelserna till hans chef. Detta togs inte väl upp av mannen i fråga som nu avskyr mig som pesten. Jag förstod nog inte hur illa han skulle ta vid sig; jag har kränkt honom och han kan inte förlåta det. Att jag är kvinna och inte har någon formell chefsposition (som han har) gör förmodligen saken värre, för här finns en utbredd machokultur. Han vägrar att prata med mig vilket gör arbetet svårt, eftersom han är ansvarig för projektet här nere. Jag har varit här i tre dagar och han har inte visat sig. Nästa vecka måste han träffa mig dock eftersom vi då ska ha både projektmöte och styrgruppsmöte. Få se hur det går! Fick höra av en av hans kollegor att han har sagt till sina chefer att jag har gjort närmanden mot honom och när han sa nej blev jag arg, därav rapporten. Trevlig man! Jag kan bara hoppas att de inte trodde honom, annars är jag för alltid den svenska slampan här nere! Tur att resten av projektgruppen här nere är underbara människor som fördömer hans agerande och stöder mig helt och fullt!

Medan solfångarbyggarna bankar och svetsar så sitter jag på ett internet-café och jobbar. Nu är emellertid arbetsdagen slut och jag ska gå ut och ta en stor glass och lapa lite sol. Det är inte så dumt att vara i Södra Afrika i februari!

Svansar och apelsiner

Nu har jag inte skrivit på ett tag vilket har orsakat klagomål från några trogna läsare. Jag bli alltid lika förvånad över att någon faktiskt LÄSER det jag skriver. Jag skriver mest för mig själv (av någon anledning blir saker och ting klarare när man skriver ner dem) men blir förstås glad när jag får respons. Det känns väldigt roligt och jag lovar att jag ska försöka skriva oftare!

Förra veckan var jag i Turkiet på tjänsteresa. Vi var en hel grupp som reste ner till Antalya för att delta i en workshop om solenergi och för att ha ett möte med våra projektpartners därnere. Antalya är en fantastiskt fin stad, jag kan verkligen rekommendera ett besök, helst utanför turistsäsongen när det är lugnt. Jag har varit där 5-6 gånger nu å yrkets vägnar och varje gång lovar jag mig själv att jag ska återkomma på någon semester och bara njuta. Kaleici, gamla stan, är underbar att ströva omkring i, maten är fantastisk, den gamla hamnen är jättefin osv,osv. Vi jobbade inte hela tiden utan hann även med en tur till vattenfallen som också de kan rekommenderas varmt!

Workshopen var ett gemensamt arrangemang mellan svenskar och turkar och jag hade tagit med mig några föreläsare från Sverige samt två politiska representanter. Publiktillströmningen var som vanligt orsak till en del nervpirr. För mig alltså, turkarna verkar helt lugna! Fast jag har nu börjat vänja mig. Så här brukar det gå till: Som skötsamma svenskar kommer vi alltid i god tid, oftast för att finna att ingen är där och ingenting är på plats. Ungefär när workshopen skulle ha börjat kommer arrangörerna och börjar leta efter datorn. Fortfarande syns ingen publik till. En kvart efter utsatt tid kommer det några ängsliga åhörare och man tror att man har släpat dit folk från Sverige i onödan och att inga mer kommer. Efter ytterligare tio minuter kommer borgmästaren och den s.k. borgmästarsvansen. Då blir det fullt hus! Svansen består av partikamrater, högt uppsatt tjänstemän samt press. Nu andas jag ut; dagen är räddad, professorn från Lunds tekniska högskola har inte åkt hit förgäves! Tyvärr varar detta lugn bara fram till lunch för då avviker borgmästaren och med honom hela svansen. Kvar sitter några tappra entusiaster och min professor får hålla sitt föredrag för ca åtta pers. Suck! Jag sliter mitt hår men tröstar mig med att det är bättre att hålla en presentation för åtta personer som är rätt i sammanhanget än 100 som är fel.

Södra Turkiet låter ju underbart men om man åker på vintern som vi gjorde kan man dock frysa en del, särskilt på natten; att värma upp hus är inte turkarnas bästa gren! Vi bodde på en jättefint gammalt hotell i gamla stan; ett riktigt kulturhus med apelsinträd och en liten fin pool på gården, himmelssängar och knarriga trägolv men KALLT! Jag sov i strumpbyxor, långkalsonger, underställströja och fleecetröja under täcket och det kändes ändå kallt. Brrr! Nästa gång jag åker dit ska det vara minst 25 grader och jag ska ligga under apelsinträdet med en bra bok. Jo, för då ska jag vara ledig och bara njuta!

En fråga om ekonomi

Många frågar mig hur mycket pengar jag har sparat under mitt köpfria år. Svaret bli alltid detsamma: ”Ingen aning!” Kort efter att det köpfria året inletts genomförde jag och maken en ”plånboks-skilsmässa”, dvs. vi delade upp vår ekonomi. Efter att jag lutat mig mot maken i nästan 20 år (=han skötte allt det ekonomiska och jag hade noll koll!) kände jag att det var dags att bli vuxen och börja ta ansvar för mina pengar själv. I samma veva köpte jag min lilla lya inne i stan där jag bor på deltid och var då nödd och tvungen att inreda den med några enkla möbler och köpa lite basutrustning till köket. Med tanke på det köpfria året köpte jag bara saker som var absolut nödvändiga och allting begagnat och jag fick också överta en del från mina snälla föräldrar, men det blev ändå en hel del kostnader. När man köper lägenhet måste man ju också betala sådana läskiga saker som ”pantbrev”. (Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är, säg det inte till någon!) Alltså är min ekonomi ganska skral för att uttrycka det milt. Man kan nog lugnt säga att om jag hade fortsatt att shoppa som jag gjorde innan så hade jag inte klarat det. Alltså, visst har jag ”sparat” pengar men allt och lite till har gått åt till mitt dubbla boende. Och sedan kom julen med alla julklappar till barnen. Tur (eller otur?) att man har en checkkredit! Inte förrän nu börjar det stabilisera sig. De närmaste månaderna kommer det att bli spännande att se hur det går med ekonomin. Håll en tumme!

En annan dryg utgift som jag haft de senaste månaderna är terapi. Det är inte så farligt som det låter för somliga, utan helt enkelt så att jag kände att jag behövde hjälp med att rota runt i mitt känslomässiga bagage och reda ut vad som är vad och hur det påverkar mig. Det är värt varenda krona! En gång i veckan sätter jag mig ner med en förstående och proffsig människa (en utbildad psykolog, ingen självutnämnd ”coach”, de är jag lite skeptisk till) som lyssnar vänligt på alla dumheter jag kommer med. Jag kan vräka ur mig vadsomhelst och hon lyfter aldrig ett ögonbryn. Hon blir aldrig chockad och hon blir aldrig sårad så jag behöver inte censurera mig själv. Klok och lugn sitter hon där och hummar och ställer följdfrågor och simsalabim förstår jag saker som jag aldrig fattat innan. Varje gång jag går därifrån har jag blivit lite klokare än när jag kom. Fantastiskt! Detta borde jag ha gjort för längesedan.

Nu är det bara tre månader kvar av mitt köpstopp. Oj, vad tiden har gått fort! Den andra frågan som folk ställer till mig (efter den där om sparandet) är om jag kommer att börja shoppa hejdlöst den 14 april. Jag hoppas inte det och jag tror inte det. En del saker kommer jag att vilja köpa som t.ex. ersättningar för saker som jag använder och som gått sönder. En ny plånbok och en ny ryggsäck t.ex.(ja, jag vet, jag skulle ju laga ryggsäcken men det har liksom aldrig blivit av). Jag skulle också vilja ha en dammsugare till lägenheten. Jag har upptäckt att det är svårt att hålla rent med en sopborste, även på små utrymmen. Det känns som om man mest rör runt i dammet. Jag ska försöka hitta en begagnad dammsugare på Blocket eller Myrorna. När det gäller böcker så tror jag att jag kommer att fortsätta att låna det mesta på bibblan. Det har funkat jättebra och jag har på det sättet besparat mig att köpa en del böcker som jag faktiskt inte gillade. En variant kan vara att alltid låna böckerna först och bara köpa dem som jag känner att jag vill läsa om igen. Dvs. att när jag blir sugen på att läsa om dem så köper jag dem men inte förrän då. Kläder känns faktiskt inte så intressant, jag har ju massor med kläder! Smycken likaså. Jag ska nog inte vara alltför kaxig, vi får väl se till våren när sommarklänningarna kommer. En och annan kanske det blir. Om ekonomin tillåter förstås!

Erfarenhetskärringen

Nu är det full fart på jobbet igen! Det blev verkligen en rivstart i år, vilket kändes rätt jobbigt efter tre veckors totalt slappande! I min familj är vi rätt bra på att ha söndagsångest. Med söndagsångest menar jag att man dagen innan man ska börja jobba efter en ledighet inte mår helt bra. Trots att man kanske har ett jobb som är helt OK. Tror det har något att göra med omställningen från en totalt kravlös tillvaro i långsamt tempo till PANG – högt tempo och stora krav! Efter några dagar har man kommit in i tempot igen och allt känns ganska bra, men omställningen är aldrig rolig. Min söndagsångest har visserligen minskat med åren men den finns där utan tvekan. Lyckligtvis inte längre på vanliga helger men alltid efter en längre ledighet. Det är nog inget att göra något åt, bara gilla läget och påminna sig själv om att det går över. Samt inte planera in något den där sista dagen, för då vill man inte göra något alls. Bara odla sin ångest och försöka hålla fast de sista kravlösa timmarna. Maken har lärt sig med åren att det är bäst att hålla sig undan, så jag får vara ifred.

Vad skönt det är att bli äldre! Särskilt i sådana lägen när man inte är på topp. Man kan ta det ganska lugnt eftersom man vet att det har hänt förr och att man inte dog av det. Man minns alla gånger man har fått ångest över ett eller annat och man minns också (oftast i alla fall) att det gick över och att allt sedan var ganska OK. Dessutom har ens perspektiv vidgats så saker som verkade förskräckligt viktiga när man var yngre är inte lika viktiga längre.

Någon kvinnlig skribent (minns inte vem) kallade det för sin inre ”erfarenhetskärring”. Det är hon som höjer rösten då och då för att säga: "Du, det här har vi gjort förr!” när man hetsar upp sig över ett eller annat. Eller som hindrar en från att trampa i samma klaver två gånger, när man rusar iväg lite för snabbt. Det är också hon som lugnt säger: ”Du, hur viktigt är det här, EGENTLIGEN?”

Jag gillar min erfarenhetskärring och för det mesta lyssnar jag på henne. Det är ju hon som hjälper mig igenom min söndagsångest så att den blir bärbar. Ibland ropar hon dock inte tillräckligt högt utan jag gör om gamla dumma misstag för nuttonde gången. Då har hennes röst dämpats av viljan att vara till lags, eller av rädsla att inte duga eller annat gammalt emotionellt skräp jag släpar runt på. Men hon ger inte upp för det. Hon reser sig alltid på 10 och säger: ”Vad var det jag sa?” Då skäms jag en smula och lovar henne att jag ska vara klokare nästa gång.

Semester på låtsas

Nu har många börjat jobba men jag är ledig en vecka till innan det är dags. Ja, ledig och ledig, jag har egentligen semester men jag måste ”bara” fixa ett par jobbresor som dumt nog ska äga rum i slutet av januari och början av februari och som jag inte hann fixa före jul. På några av resorna ska jag dessutom släpa med mig kollegor, experter som ska hålla föreläsningar, politiker och tolkar. Detta är inte gjort på en kafferast. Det ska förhandlas i det oändliga om datum och sedan ska resorna bokas. Naturligtvis ska inte två personer resa samtidigt så det är ett evigt kattrakande fram och tillbaka om flygtider och anslutningar. På en resa (Kina) ska det dessutom fixas visum och då krävs också en officiell inbjudan från värdarna förutom att själva visum-ansökan ska fyllas i (Hur många gånger har ni varit i Kina? När då? Vad ska ni göra här? Vem är er värd? Vad har er värd för skonummer?). Glöm för all del inte fotot där man ALLTID ser ut som man nyss rymt från Sing-Sing. Det är ett under att man blir insläppt över huvud taget.

(Jag har faktiskt varit med om att inte bli insläppt pga. ett passfoto. Det var jag och en kollega som skulle in i Ryssland och ryssarna tyckte inte att min kollega var lik fotot i sitt pass. Det hade de helt rätt i men vem tusan är det egentligen? Fler och fler allvarliga ryssar i uniform anslöt och situationen började kännas smått obehaglig. Särkilt när en av de allvarliga sade att de skulle skilja på oss så att vi inte skulle kunna prata med varandra. Det löste sig till sist genom att vi ringde upp våra ryska värdar som fick berätta för passpolisen att vi var kommundirektörens ”speciella gäster” och att Ryssland väl och ve vilade på våra axlar och liknande smärre överdrifter.)

Detta gör jag alltså min ”lediga” vecka och det sväller naturligtvis och tar mycket längre tid än man tror. Idag när jag irrade runt på ICA ringde en turk och ville diskutera simultan tolkning versus konsekutiv. På mycket bristfällig engelska dessutom (hennes alltså, inte min; min är rätt OK vid det här laget). Det är ju bara att släppa taco-såsen en stund och skruva in jobbhjärnan. Hade jag insett hur det skulle bli denna sista vecka (varför gjorde jag inte det?) så hade jag inte lagt dyrbara semesterdagar på detta!

Min idé om att köra mindre bil har redan blivit lite solkad i kanten. Idag skulle jag och mellansonen in till staden för att besöka optikern. Min målsättning var att vi skulle ta bussen och jag framhärdade trots sonens buttra invändningar om att bilen är ”mycket bättre”. När jag frågade om han tyckte att hans egen bekvämlighet var viktigare än att bekämpa växthuseffekten (dum fråga!) svarade han lugnt ”ja”. När det gick upp för maken att vi skulle iväg kom han på att vi kunde ju ”passa på” att ta med sonens bas till gitarraffären för lagning. Innan vi kom iväg upptäckte jag att det behövdes storhandlas och i samma veva började det snöa. Där någonstans började jag vackla och var därmed ett lätt offer för en tonåring. Det blev alltså bilen! Jäklar! Jag kan bara konstatera att den här miljö-hjälte-grejen hade varit mycket lättare om det bara hängde på en själv!

Nyårslöften

Många avvisar tanken på nyårslöften och vägrar att avge ett. Jag tycker nog att det är en ganska bra idé med nyårslöften; nystart i livet, chans till utveckling osv. Inte så att jag nödvändigtvis måste avge ett högtidligt löfte, det är snarare så att jag uttrycker en viljeriktning. Att ta tag i min kost efter julens utsvävningar känns viktigt, likaså att komma igång med träningen igen. Jag får erkänna att jag kommit av mig med de övningar jag fått av min massageterapeut för att komma tillrätta med mina höftproblem. Övningarnas svårighetsgrad har ökat i takt med att min motivation har minskat. Jag vill fortfarande kunna springa men tanken på att jag kommer att få göra dessa svåra och otroligt tråkiga övningar i minst ett halvår och att resultaten är minst sagt osäkra har fått mig att ge upp. Dessutom blev jag förbjuden att gympa under träningstiden, gympan skulle förstöra de nya rörelsemönster jag håller på att bygga upp. Gympa är en av de få träningsformer som jag faktiskt gillar och jag har dessutom via jobbet löst årskort på Friskis & Svettis. Alltså har jag slutat med mina övningar och gett upp springandet. Jag funderar dock på att besöka en chiropraktor eller en naprapat för att se om de har några andra idéer än massageterapeuten. Sista halmstrået, typ, jag antar att jag fortfarande hoppas på att någon ska lösa detta utan att jag behöver anstränga mig själv! Typiskt mig!

Som den miljömupp jag är så måste jag ju också ha ett nyårslöfte som handlar om att minska min miljöbelastning. Här finns det en del att välja på måste jag erkänna. Jag är långt ifrån någon hjälte på området. Källsorterar gör jag hej vilt förstås och jag köper allt ekologiskt jag kommer åt i mataffären, oavsett pris. Jag kör inte heller bil till jobbet utan cyklar eller tar bussen. Vi använder aldrig torktumlare eller torkskåp utan hänger upp all tvätt för att självtorka. Vi har också satt in en värmepump i huset för att minska elförbrukningen och vi har lågenergilampor överallt. Det är ju alltid något, men det finns förstås mer att göra. En sak jag vill ta tag i är bilkörningen. Visst, jag kör inte till jobbet men jag kör en hel del på min fritid och ibland bara för att jag är lat eller vill spara tid. Ett nyårslöfte om mindre bilkörning kan alltså vara på sin plats. En idé jag har är att använda idén om klagoarmbandet som jag har skrivit om innan, dvs. att ta på sig ett armband och varje gång man klagar så får man sätta det på andra armen och börja om från början; målet är att vara klagofri i 21 dagar (jag har beställt boken om detta på bibblan, återkommer när jag läst den). Ett bilarmband alltså! Varje gång jag kör bil så får jag flytta armbandet och börja om. Frågan är om 21 dagar är en lämplig tidsrymd eller om det ska vara längre eller kortare. Det får inte bli så kort att det blir mesigt men inte heller så långt att man aldrig klarar det. Hmm, tål att tänkas på.

En annan sak att ta tag i 2010 är maten. Vi äter, av ren slentrian, kött i stort sett varje dag. Inge klimatsmart alls! En vegetarisk dag i veckan skulle kunna vara ett bra nyårslöfte. Dessutom blir det, också av gammal vana, mycket grönsallad, tomat och gurka till köttet istället för rotfrukter. Nu måste jag erkänna en sak: jag är lite rädd för rotfrukter! Jag vet inte vad de heter, hur de ser ut eller vad jag ska göra med dem. Jag slår käckt upp min vegetariska kokbok (jo, jag har en sådan) och läser om en nyttig gratäng på majrova och svartrötter (tror att det är rotfrukter). Ser väldigt gott ut! Ja, för där finns ju en bild. På den färdiga gratängen alltså. Jag hade varit mer betjänt av en bild på ingredienserna före tillagningen! Hur ser en majrova ut? Varför vet folk det? Ibland traskar jag modigt iväg till affären med majrova i blick men när jag kommer dit så ligger det massor med okända, knöliga saker i grönsaksdisken och ingen människa (jag) kan säga vilken som hör till vilken skylt. Hjälp! En gång frågade jag ett fjunigt biträde men han var lika ovetande som jag. Nästa gång ska jag fråga någon som har fyllt 13!

Alltså: Min viljeinriktning för 2010 är att köra mindre bil och att äta mer vegetariskt och mer rotfrukter. Barnen kommer att älska det (NOT)! De små otacksamma rackarna skulle förmodligen föredra att jag avger ett högtidligt löfte att skjutsa dem i bil vart de än vill åka och att laga mer snabbmakaroner. Tyvärr kids, jag finns, alltså äger jag!