En fråga om ekonomi

Många frågar mig hur mycket pengar jag har sparat under mitt köpfria år. Svaret bli alltid detsamma: ”Ingen aning!” Kort efter att det köpfria året inletts genomförde jag och maken en ”plånboks-skilsmässa”, dvs. vi delade upp vår ekonomi. Efter att jag lutat mig mot maken i nästan 20 år (=han skötte allt det ekonomiska och jag hade noll koll!) kände jag att det var dags att bli vuxen och börja ta ansvar för mina pengar själv. I samma veva köpte jag min lilla lya inne i stan där jag bor på deltid och var då nödd och tvungen att inreda den med några enkla möbler och köpa lite basutrustning till köket. Med tanke på det köpfria året köpte jag bara saker som var absolut nödvändiga och allting begagnat och jag fick också överta en del från mina snälla föräldrar, men det blev ändå en hel del kostnader. När man köper lägenhet måste man ju också betala sådana läskiga saker som ”pantbrev”. (Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är, säg det inte till någon!) Alltså är min ekonomi ganska skral för att uttrycka det milt. Man kan nog lugnt säga att om jag hade fortsatt att shoppa som jag gjorde innan så hade jag inte klarat det. Alltså, visst har jag ”sparat” pengar men allt och lite till har gått åt till mitt dubbla boende. Och sedan kom julen med alla julklappar till barnen. Tur (eller otur?) att man har en checkkredit! Inte förrän nu börjar det stabilisera sig. De närmaste månaderna kommer det att bli spännande att se hur det går med ekonomin. Håll en tumme!

En annan dryg utgift som jag haft de senaste månaderna är terapi. Det är inte så farligt som det låter för somliga, utan helt enkelt så att jag kände att jag behövde hjälp med att rota runt i mitt känslomässiga bagage och reda ut vad som är vad och hur det påverkar mig. Det är värt varenda krona! En gång i veckan sätter jag mig ner med en förstående och proffsig människa (en utbildad psykolog, ingen självutnämnd ”coach”, de är jag lite skeptisk till) som lyssnar vänligt på alla dumheter jag kommer med. Jag kan vräka ur mig vadsomhelst och hon lyfter aldrig ett ögonbryn. Hon blir aldrig chockad och hon blir aldrig sårad så jag behöver inte censurera mig själv. Klok och lugn sitter hon där och hummar och ställer följdfrågor och simsalabim förstår jag saker som jag aldrig fattat innan. Varje gång jag går därifrån har jag blivit lite klokare än när jag kom. Fantastiskt! Detta borde jag ha gjort för längesedan.

Nu är det bara tre månader kvar av mitt köpstopp. Oj, vad tiden har gått fort! Den andra frågan som folk ställer till mig (efter den där om sparandet) är om jag kommer att börja shoppa hejdlöst den 14 april. Jag hoppas inte det och jag tror inte det. En del saker kommer jag att vilja köpa som t.ex. ersättningar för saker som jag använder och som gått sönder. En ny plånbok och en ny ryggsäck t.ex.(ja, jag vet, jag skulle ju laga ryggsäcken men det har liksom aldrig blivit av). Jag skulle också vilja ha en dammsugare till lägenheten. Jag har upptäckt att det är svårt att hålla rent med en sopborste, även på små utrymmen. Det känns som om man mest rör runt i dammet. Jag ska försöka hitta en begagnad dammsugare på Blocket eller Myrorna. När det gäller böcker så tror jag att jag kommer att fortsätta att låna det mesta på bibblan. Det har funkat jättebra och jag har på det sättet besparat mig att köpa en del böcker som jag faktiskt inte gillade. En variant kan vara att alltid låna böckerna först och bara köpa dem som jag känner att jag vill läsa om igen. Dvs. att när jag blir sugen på att läsa om dem så köper jag dem men inte förrän då. Kläder känns faktiskt inte så intressant, jag har ju massor med kläder! Smycken likaså. Jag ska nog inte vara alltför kaxig, vi får väl se till våren när sommarklänningarna kommer. En och annan kanske det blir. Om ekonomin tillåter förstås!

Erfarenhetskärringen

Nu är det full fart på jobbet igen! Det blev verkligen en rivstart i år, vilket kändes rätt jobbigt efter tre veckors totalt slappande! I min familj är vi rätt bra på att ha söndagsångest. Med söndagsångest menar jag att man dagen innan man ska börja jobba efter en ledighet inte mår helt bra. Trots att man kanske har ett jobb som är helt OK. Tror det har något att göra med omställningen från en totalt kravlös tillvaro i långsamt tempo till PANG – högt tempo och stora krav! Efter några dagar har man kommit in i tempot igen och allt känns ganska bra, men omställningen är aldrig rolig. Min söndagsångest har visserligen minskat med åren men den finns där utan tvekan. Lyckligtvis inte längre på vanliga helger men alltid efter en längre ledighet. Det är nog inget att göra något åt, bara gilla läget och påminna sig själv om att det går över. Samt inte planera in något den där sista dagen, för då vill man inte göra något alls. Bara odla sin ångest och försöka hålla fast de sista kravlösa timmarna. Maken har lärt sig med åren att det är bäst att hålla sig undan, så jag får vara ifred.

Vad skönt det är att bli äldre! Särskilt i sådana lägen när man inte är på topp. Man kan ta det ganska lugnt eftersom man vet att det har hänt förr och att man inte dog av det. Man minns alla gånger man har fått ångest över ett eller annat och man minns också (oftast i alla fall) att det gick över och att allt sedan var ganska OK. Dessutom har ens perspektiv vidgats så saker som verkade förskräckligt viktiga när man var yngre är inte lika viktiga längre.

Någon kvinnlig skribent (minns inte vem) kallade det för sin inre ”erfarenhetskärring”. Det är hon som höjer rösten då och då för att säga: "Du, det här har vi gjort förr!” när man hetsar upp sig över ett eller annat. Eller som hindrar en från att trampa i samma klaver två gånger, när man rusar iväg lite för snabbt. Det är också hon som lugnt säger: ”Du, hur viktigt är det här, EGENTLIGEN?”

Jag gillar min erfarenhetskärring och för det mesta lyssnar jag på henne. Det är ju hon som hjälper mig igenom min söndagsångest så att den blir bärbar. Ibland ropar hon dock inte tillräckligt högt utan jag gör om gamla dumma misstag för nuttonde gången. Då har hennes röst dämpats av viljan att vara till lags, eller av rädsla att inte duga eller annat gammalt emotionellt skräp jag släpar runt på. Men hon ger inte upp för det. Hon reser sig alltid på 10 och säger: ”Vad var det jag sa?” Då skäms jag en smula och lovar henne att jag ska vara klokare nästa gång.

Semester på låtsas

Nu har många börjat jobba men jag är ledig en vecka till innan det är dags. Ja, ledig och ledig, jag har egentligen semester men jag måste ”bara” fixa ett par jobbresor som dumt nog ska äga rum i slutet av januari och början av februari och som jag inte hann fixa före jul. På några av resorna ska jag dessutom släpa med mig kollegor, experter som ska hålla föreläsningar, politiker och tolkar. Detta är inte gjort på en kafferast. Det ska förhandlas i det oändliga om datum och sedan ska resorna bokas. Naturligtvis ska inte två personer resa samtidigt så det är ett evigt kattrakande fram och tillbaka om flygtider och anslutningar. På en resa (Kina) ska det dessutom fixas visum och då krävs också en officiell inbjudan från värdarna förutom att själva visum-ansökan ska fyllas i (Hur många gånger har ni varit i Kina? När då? Vad ska ni göra här? Vem är er värd? Vad har er värd för skonummer?). Glöm för all del inte fotot där man ALLTID ser ut som man nyss rymt från Sing-Sing. Det är ett under att man blir insläppt över huvud taget.

(Jag har faktiskt varit med om att inte bli insläppt pga. ett passfoto. Det var jag och en kollega som skulle in i Ryssland och ryssarna tyckte inte att min kollega var lik fotot i sitt pass. Det hade de helt rätt i men vem tusan är det egentligen? Fler och fler allvarliga ryssar i uniform anslöt och situationen började kännas smått obehaglig. Särkilt när en av de allvarliga sade att de skulle skilja på oss så att vi inte skulle kunna prata med varandra. Det löste sig till sist genom att vi ringde upp våra ryska värdar som fick berätta för passpolisen att vi var kommundirektörens ”speciella gäster” och att Ryssland väl och ve vilade på våra axlar och liknande smärre överdrifter.)

Detta gör jag alltså min ”lediga” vecka och det sväller naturligtvis och tar mycket längre tid än man tror. Idag när jag irrade runt på ICA ringde en turk och ville diskutera simultan tolkning versus konsekutiv. På mycket bristfällig engelska dessutom (hennes alltså, inte min; min är rätt OK vid det här laget). Det är ju bara att släppa taco-såsen en stund och skruva in jobbhjärnan. Hade jag insett hur det skulle bli denna sista vecka (varför gjorde jag inte det?) så hade jag inte lagt dyrbara semesterdagar på detta!

Min idé om att köra mindre bil har redan blivit lite solkad i kanten. Idag skulle jag och mellansonen in till staden för att besöka optikern. Min målsättning var att vi skulle ta bussen och jag framhärdade trots sonens buttra invändningar om att bilen är ”mycket bättre”. När jag frågade om han tyckte att hans egen bekvämlighet var viktigare än att bekämpa växthuseffekten (dum fråga!) svarade han lugnt ”ja”. När det gick upp för maken att vi skulle iväg kom han på att vi kunde ju ”passa på” att ta med sonens bas till gitarraffären för lagning. Innan vi kom iväg upptäckte jag att det behövdes storhandlas och i samma veva började det snöa. Där någonstans började jag vackla och var därmed ett lätt offer för en tonåring. Det blev alltså bilen! Jäklar! Jag kan bara konstatera att den här miljö-hjälte-grejen hade varit mycket lättare om det bara hängde på en själv!

Nyårslöften

Många avvisar tanken på nyårslöften och vägrar att avge ett. Jag tycker nog att det är en ganska bra idé med nyårslöften; nystart i livet, chans till utveckling osv. Inte så att jag nödvändigtvis måste avge ett högtidligt löfte, det är snarare så att jag uttrycker en viljeriktning. Att ta tag i min kost efter julens utsvävningar känns viktigt, likaså att komma igång med träningen igen. Jag får erkänna att jag kommit av mig med de övningar jag fått av min massageterapeut för att komma tillrätta med mina höftproblem. Övningarnas svårighetsgrad har ökat i takt med att min motivation har minskat. Jag vill fortfarande kunna springa men tanken på att jag kommer att få göra dessa svåra och otroligt tråkiga övningar i minst ett halvår och att resultaten är minst sagt osäkra har fått mig att ge upp. Dessutom blev jag förbjuden att gympa under träningstiden, gympan skulle förstöra de nya rörelsemönster jag håller på att bygga upp. Gympa är en av de få träningsformer som jag faktiskt gillar och jag har dessutom via jobbet löst årskort på Friskis & Svettis. Alltså har jag slutat med mina övningar och gett upp springandet. Jag funderar dock på att besöka en chiropraktor eller en naprapat för att se om de har några andra idéer än massageterapeuten. Sista halmstrået, typ, jag antar att jag fortfarande hoppas på att någon ska lösa detta utan att jag behöver anstränga mig själv! Typiskt mig!

Som den miljömupp jag är så måste jag ju också ha ett nyårslöfte som handlar om att minska min miljöbelastning. Här finns det en del att välja på måste jag erkänna. Jag är långt ifrån någon hjälte på området. Källsorterar gör jag hej vilt förstås och jag köper allt ekologiskt jag kommer åt i mataffären, oavsett pris. Jag kör inte heller bil till jobbet utan cyklar eller tar bussen. Vi använder aldrig torktumlare eller torkskåp utan hänger upp all tvätt för att självtorka. Vi har också satt in en värmepump i huset för att minska elförbrukningen och vi har lågenergilampor överallt. Det är ju alltid något, men det finns förstås mer att göra. En sak jag vill ta tag i är bilkörningen. Visst, jag kör inte till jobbet men jag kör en hel del på min fritid och ibland bara för att jag är lat eller vill spara tid. Ett nyårslöfte om mindre bilkörning kan alltså vara på sin plats. En idé jag har är att använda idén om klagoarmbandet som jag har skrivit om innan, dvs. att ta på sig ett armband och varje gång man klagar så får man sätta det på andra armen och börja om från början; målet är att vara klagofri i 21 dagar (jag har beställt boken om detta på bibblan, återkommer när jag läst den). Ett bilarmband alltså! Varje gång jag kör bil så får jag flytta armbandet och börja om. Frågan är om 21 dagar är en lämplig tidsrymd eller om det ska vara längre eller kortare. Det får inte bli så kort att det blir mesigt men inte heller så långt att man aldrig klarar det. Hmm, tål att tänkas på.

En annan sak att ta tag i 2010 är maten. Vi äter, av ren slentrian, kött i stort sett varje dag. Inge klimatsmart alls! En vegetarisk dag i veckan skulle kunna vara ett bra nyårslöfte. Dessutom blir det, också av gammal vana, mycket grönsallad, tomat och gurka till köttet istället för rotfrukter. Nu måste jag erkänna en sak: jag är lite rädd för rotfrukter! Jag vet inte vad de heter, hur de ser ut eller vad jag ska göra med dem. Jag slår käckt upp min vegetariska kokbok (jo, jag har en sådan) och läser om en nyttig gratäng på majrova och svartrötter (tror att det är rotfrukter). Ser väldigt gott ut! Ja, för där finns ju en bild. På den färdiga gratängen alltså. Jag hade varit mer betjänt av en bild på ingredienserna före tillagningen! Hur ser en majrova ut? Varför vet folk det? Ibland traskar jag modigt iväg till affären med majrova i blick men när jag kommer dit så ligger det massor med okända, knöliga saker i grönsaksdisken och ingen människa (jag) kan säga vilken som hör till vilken skylt. Hjälp! En gång frågade jag ett fjunigt biträde men han var lika ovetande som jag. Nästa gång ska jag fråga någon som har fyllt 13!

Alltså: Min viljeinriktning för 2010 är att köra mindre bil och att äta mer vegetariskt och mer rotfrukter. Barnen kommer att älska det (NOT)! De små otacksamma rackarna skulle förmodligen föredra att jag avger ett högtidligt löfte att skjutsa dem i bil vart de än vill åka och att laga mer snabbmakaroner. Tyvärr kids, jag finns, alltså äger jag!