Jag fryser!

Nu är jag tillbaka i Sverige och fick utstå decenniets klimatchock när jag kom hem. Från + 35 grader till -5 på ett dygn! Lite trist att komma tillbaka till ruggiga Sverige, men man ska inte gnälla när man fått tillbringa två av vinterns kallaste och mörkaste veckor i södra Afrika. Dessutom blev resan otroligt lyckad, projektet går mycket bra och alla är väldigt entusiastiska. Nu diskuterar vi om vi kan göra något större av det här; något som kan ge eko i hela landet, ja kanske t.o.m. i hela södra Afrika. Solfångare finns lite överallt men hittills har vi bara sett dyra vacuum-solfångare som köpts in från Kina. Att bygga de billigare, plana, solfångarna själva till ett pris som även de fattigare har råd med har ingen annan gjort här nere vad vi vet. Detta kan bli något stort!

Lyckligtvis visade sig att min ”fiende”, mannen som burit sig illa åt, bestämt sig för att skärpa till sig och följaktligen var vänligheten själv när vi väl träffades. Jag kommer nog aldrig att lite på karln mer, men så länge han inte direkt motarbetar mig så är jag nöjd. Hans närmaste underlydande, som är de som är praktiskt involverade i projektet, är två riktiga pärlor så jag koncentrerar mig på samarbetet med dem och det flyter fantastiskt bra. Jag är också nöjd med att jag lyckades avhålla mig från att shoppa trots att jag såg många fina saker som jag gärna lagt vantarna på. Jag fick påminna mig om att jag redan köpt en del fina souvenirer, innan mitt köpstopp började, och att jag inte alls behöver något mer.

De sista dagarna i Namibia tillbringade vi i huvudstaden Windhoek för att göra studiebesök och lära oss mer om landet. Det var otroligt intressant! Det är svårt för en svensk att riktigt förstå de umbäranden som många fick utstå när landet kämpade för självständighet. Det var en dubbel kamp kan man säga, åtminstone för de svarta; dels för självständighet från Sydafrika (Namibia tillhörde Sydafrika fram till 1990 och hette då Tyska Sydvästafrika) och dels för att bli fria från apartheid. Många dog i kampen, andra blev illa tilltygade, både fysiskt och psykiskt. Men de lyckades till slut efter lång kamp. Att namibierna är stolta över sitt land är inte att ta fel på; aldrig har jag hört nationalsången sjungas med sådan känsla! Nu samsas vita och svarta i landet och så vitt jag förstår så går det hyfsat. Den tidigare motståndsrörelsen SWAPO regerar landet och samtliga beslutsfattare är svarta. En del vita jag pratar med hävdar att det nu råder en omvänd apartheid, att de svarta har makten och i viss mån förtrycker de vita. Ser man sig omkring kan man dock konstatera att det fortfarande är de svarta som bor i de fattigaste områdena och har de sämsta jobben. Vissa saker tar det tid att ändra på!

Sol i sinne

Nu är jag på resande fot och har åter hamnat i Namibia. Jag är nere med en solfångarbyggare från Sverige som håller kurser här med folk från den lokala kåkstaden. Tanken är att de ska lära sig bygga enkla solfångare som de kan använda själva för att få varmvatten eller sälja till dem som har råd att betala. Entusiasmen och viljan är enorm, det är nästan så man får tårar i ögonen. De flesta av mina projekt har handlat om kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte på en mera abstrakt nivå. Vi har anordnat utbildningar och workshops men aldrig sett något konkret resultat av våra ansträngningar. Men nu händer det grejor! Det bankas och byggs med stor frenesi och egna små företag planeras. En hotellägare har redan uttryckt sitt intresse för produkterna och kommundirektören planerar anläggningar till både simhallen och den kommunala semesteranläggningen. Fantastiskt roligt!

Enda smolken i glädjebägaren är att en av de ledande figurerna i projektet på den namibiska sidan uppförde sig otroligt illa senast de var hos oss och jag kände mig tvungen att rapportera händelserna till hans chef. Detta togs inte väl upp av mannen i fråga som nu avskyr mig som pesten. Jag förstod nog inte hur illa han skulle ta vid sig; jag har kränkt honom och han kan inte förlåta det. Att jag är kvinna och inte har någon formell chefsposition (som han har) gör förmodligen saken värre, för här finns en utbredd machokultur. Han vägrar att prata med mig vilket gör arbetet svårt, eftersom han är ansvarig för projektet här nere. Jag har varit här i tre dagar och han har inte visat sig. Nästa vecka måste han träffa mig dock eftersom vi då ska ha både projektmöte och styrgruppsmöte. Få se hur det går! Fick höra av en av hans kollegor att han har sagt till sina chefer att jag har gjort närmanden mot honom och när han sa nej blev jag arg, därav rapporten. Trevlig man! Jag kan bara hoppas att de inte trodde honom, annars är jag för alltid den svenska slampan här nere! Tur att resten av projektgruppen här nere är underbara människor som fördömer hans agerande och stöder mig helt och fullt!

Medan solfångarbyggarna bankar och svetsar så sitter jag på ett internet-café och jobbar. Nu är emellertid arbetsdagen slut och jag ska gå ut och ta en stor glass och lapa lite sol. Det är inte så dumt att vara i Södra Afrika i februari!

Svansar och apelsiner

Nu har jag inte skrivit på ett tag vilket har orsakat klagomål från några trogna läsare. Jag bli alltid lika förvånad över att någon faktiskt LÄSER det jag skriver. Jag skriver mest för mig själv (av någon anledning blir saker och ting klarare när man skriver ner dem) men blir förstås glad när jag får respons. Det känns väldigt roligt och jag lovar att jag ska försöka skriva oftare!

Förra veckan var jag i Turkiet på tjänsteresa. Vi var en hel grupp som reste ner till Antalya för att delta i en workshop om solenergi och för att ha ett möte med våra projektpartners därnere. Antalya är en fantastiskt fin stad, jag kan verkligen rekommendera ett besök, helst utanför turistsäsongen när det är lugnt. Jag har varit där 5-6 gånger nu å yrkets vägnar och varje gång lovar jag mig själv att jag ska återkomma på någon semester och bara njuta. Kaleici, gamla stan, är underbar att ströva omkring i, maten är fantastisk, den gamla hamnen är jättefin osv,osv. Vi jobbade inte hela tiden utan hann även med en tur till vattenfallen som också de kan rekommenderas varmt!

Workshopen var ett gemensamt arrangemang mellan svenskar och turkar och jag hade tagit med mig några föreläsare från Sverige samt två politiska representanter. Publiktillströmningen var som vanligt orsak till en del nervpirr. För mig alltså, turkarna verkar helt lugna! Fast jag har nu börjat vänja mig. Så här brukar det gå till: Som skötsamma svenskar kommer vi alltid i god tid, oftast för att finna att ingen är där och ingenting är på plats. Ungefär när workshopen skulle ha börjat kommer arrangörerna och börjar leta efter datorn. Fortfarande syns ingen publik till. En kvart efter utsatt tid kommer det några ängsliga åhörare och man tror att man har släpat dit folk från Sverige i onödan och att inga mer kommer. Efter ytterligare tio minuter kommer borgmästaren och den s.k. borgmästarsvansen. Då blir det fullt hus! Svansen består av partikamrater, högt uppsatt tjänstemän samt press. Nu andas jag ut; dagen är räddad, professorn från Lunds tekniska högskola har inte åkt hit förgäves! Tyvärr varar detta lugn bara fram till lunch för då avviker borgmästaren och med honom hela svansen. Kvar sitter några tappra entusiaster och min professor får hålla sitt föredrag för ca åtta pers. Suck! Jag sliter mitt hår men tröstar mig med att det är bättre att hålla en presentation för åtta personer som är rätt i sammanhanget än 100 som är fel.

Södra Turkiet låter ju underbart men om man åker på vintern som vi gjorde kan man dock frysa en del, särskilt på natten; att värma upp hus är inte turkarnas bästa gren! Vi bodde på en jättefint gammalt hotell i gamla stan; ett riktigt kulturhus med apelsinträd och en liten fin pool på gården, himmelssängar och knarriga trägolv men KALLT! Jag sov i strumpbyxor, långkalsonger, underställströja och fleecetröja under täcket och det kändes ändå kallt. Brrr! Nästa gång jag åker dit ska det vara minst 25 grader och jag ska ligga under apelsinträdet med en bra bok. Jo, för då ska jag vara ledig och bara njuta!