Sen då?

Har inte skrivit på ett tag, jag börjar väl bli lite blogg-lat! Förra veckan tillbringades i Turkiet, närmare bestämt i Gaziantep. Det verkade vara en fin stad, tyvärr fick vi inte se så mycket av den eftersom den mesta tiden tillbringades inomhus på olika möten. En guidad tur i gamla stan fick vi i alla fall och där var det väldigt fint! Skönt väder var det också, sisådär 25 grader och sol. Inte helt fel! Som vanligt har jag ätit som en häst modell större, jag bara älskar den turkiska maten! Varför, varför kan inte de turkiska restaurangerna hemma i Sverige laga maten som den smakar i Turkiet? ”Råvarorna” sa mina turkiska vänner, ”det är det som är skillnaden”. Kanske har de rätt.

I helgen fyllde mellansonen 15 år. Hur gick detta till? Alldeles nyss låg han på min mage på BB och plirade mot mig i ljuset. Nu är han lång (längre än jag) och kraftig och har basröst! Han har i alla fall inte växt ifrån födelsedagspresenter än som tur är utan öppnade alla paket med stor entusiasm. När vi firar födelsedag så är det verkligen födelsedagsgrisens dag. Grisen ifråga styr hela dagen och blir uppassad av resten av familjen. Det härliga är att ungarna ändå brukar vilja ha det som vanligt. I alla fall när det gäller maten. Här har de chansen att önska vad de vill och få det serverat hur de vill. Och så väljer de det som de brukar äta och vill ha det serverat i köket som vanligt. Det måste väl betyda att de gillar sitt vanliga liv helt enkelt? Jag hoppas det i alla fall!

Jag noterar med en viss förvåning att det nu bara är drygt två veckor kvar av mitt prylfria år! Oj, vad tiden har gått fort! Jag har funderat en hel del på om jag ska ha något nytt projekt efter detta. Bilfria året kanske? Eller klagofria året? Eller kanske en blogg om hur det är att försöka leva ekologiskt hållbart i en vanlig familjetillvaro med begränsad tid och begränsade resurser. Och inte minst en begränsad karaktärsstyrka! Vänner och kollegor tjatar om att jag borde gå med i Facebook (jag är väl den sista som inte är med). Jag har hittills vägrat men börjar känna mig lite sugen på att prova. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Men hur ska man få tid? Och ork? Detta tål att tänka på lite till…

Lugnet mitt i stormen

Nu har jag varit hemma i två veckor och njutit av stillheten. I hemmet alltså, på jobbet är det inte lugnt alls! Mina projekt har gaddat ihop sig mot mig känns det som; de befinner sig alla tre i en synnerligen hektiskt period med rapporter som skulle varit skrivna för flera veckor sedan (Namibia), resor som ska planeras (åker till Turkiet på måndag) och folk som ska anställas och utbildas (Kina). Allt är förstås jätteviktigt och jättebråttom och jätteförsenat. Det sorgliga är att inte är någon tillfällighet, så här är det ofta. För att inte säga alltid! En ny kollega som började hos oss för några månader sedan konstaterade efter ett tag att vi var fartblinda. Ni jobbar alldeles för mycket sa hon, och ni har alldeles för många arbetsuppgifter. Dessutom går det på tok för fort. Äh, sa vi, det är väl inte så farligt. Dessutom är vi vana, vi har jobbat så här i åratal och det funkar fint! Nu börjar jag fundera på om hon kanske har rätt. Häromdagen upptäckte jag att jag aldrig läser nyhetsbreven som kommer på mejlen längre. Jag har inte tid. Och om jag tar mig tid känns det som om jag sitter och latar mig! Och hur länge sedan var inte som jag gick på ett seminarium eller en utbildning. Jag har slutat anmäla mig till sådant för jag vet att jag ändå avbokar igen, eftersom jag inte tycker att jag har tid. Det där är inte riktigt friskt, det är ju sådant som ger en energi. Och nya kunskaper. Inte så konstigt kanske att jag börjar känna hur min energi rinner bort och försvinner. Saker som förr kändes lätta att hantera kan nu kännas otroligt motiga. Och jag har oftare och oftare en klump i bröstet som inte fanns där förr. Ibland tycker jag att jag hör något svagt plingande i fjärran. Kan det vara en varningsklocka?

Maken tyckte i alla fall att jag behövde lite avkoppling så i helgen bjöd han mig på en spa-vistelse. Han uppoffrade sig till och med och följde med själv! Vi lullade omkring i vita morgonrockar och flip-flops och kände oss otroligt lyxiga. Jag fick en underbar massage av en trevlig människa som delade min uppfattning om att massage ska vara mjuk och avslappnande och att man inte ska prata under tiden. På kvällen bjöds det på vinprovning (jag dricker inte vin så jag var måttligt road men ställde upp för att hålla maken sällskap) och sedan en god tre-rätters middag. Dag två tillbringades i ett varmt utomhusbad längst ut på en brygga med utsikt över havet. Efter ett tag lyckades jag släppa tankarna på det enorma energislöseriet (ja, jag ÄR yrkesskadad!) och bara njuta. Åh, vad skönt det var! Några timmar senare vacklade vi upp, varma in i märgen och totalt avslappnade till både kropp och själ. Det här ska jag leva på länge!

Hemma bäst av allt

Under min vecka i Kina fick jag mig en hel del tankeställare. När man glider runt på gatorna i denna spännande världsmetropol så är det lätt att glömma att man befinner sig i en diktatur. Ibland får man dock en påminnelse. Den första kom när jag skulle blogga. Utan att tänka mig för försökte jag öppna bloggen som vanligt. När det inte gick blev jag lite irriterad; varför funkade inte min anslutning när jag nu äntligen fått tid att blogga? Efter en stund kom jag dock på var jag befann mig. Det slutade med att jag fick mejla texten till maken som fick lägga in den på bloggen. Det fick mig att fundera på hur det är att leva i ett land där man inte kan göra en sån enkel sak som att blogga. Eller gå in på Youtube, vilket jag försökte göra dagen efter, återigen utan att tänka mig för. Vad kränkt man måste känn a sig! Och hur tänker egentligen ledarna i ett sådant land? Jag menar, man har ju inte mycket att komma med när man måste förbjuda andra människor att uttrycka sina åsikter för att förbli vid makten. Jag undrar om de någon gång i livet slås av det? Förmodligen inte.

Den andra påminnelsen kom när jag skulle åka ut till expo-området med vår svenske utställningsbyggare. Vi körde längs den gata som blivit utsedd till expons paradgata. Vår byggare förklarade för mig att här tidigare legat gamla charmiga små enfamiljshus men att dessa jämnats med marken för att lämna plats för de fula och trista betongklossar som nu kantade gatan. På min fråga om var de boende blivit av ryckte han beklagande på axlarna och svarade: ”relocated”! Vart visste han inte. Och de är inte de enda som fått lämna sina bostäder, sina grannar och vänner för att lämna plats för expo-bygget. Det får en naturligtvis att fundera på om det är rätt att vi deltar eller om vi borde tackat nej. Jag försöker trösta mig med att vi förhoppningsvis gör miljönytta genom att visa att det faktiskt går att bygga en hållbar stadsdel som folk vill bo i.

Nu är jag i alla fall hemma igen och det känns skönt. Att få krama familjen och sen ligga i soffan och mysa med en bra bok. Att få krypa ner i sin egen säng på kvällen och dra sitt eget mysprassliga duntäcke ända upp till näsan – det är ändå bäst! Jag har nu haft mitt resande jobb i fem år och de första åren älskade jag det. Tänk vad spännande att få se nya städer och länder hela tiden och få träffa trevliga människor från hela världen. Nu börjar jag dock bli lite mätt. Det är fortfarande spännande att resa men nu känner jag också hur trött jag blir. Det går allt trögare att packa väskan och lämna familjen och det känns inte längre motiverat att missa barnens födelsedagar och skolavslutningar. Jag börjar längta efter ett normalare liv. Ett liv där man kan träffa sina vänner utan att behöva planera in det månader i förväg, där man kan gå på gympa en gång i veckan eller börja sjunga i kör. Där man orkar hitta på något kul på helgen och inte bara vilja ligga still i soffan för att man är trött. Det börjar kanske bli dags för ett annat slags liv?

Ledig i Kina

Idag har jag haft en ledig dag; sista dagen innan jag ska åka hem. Det var inte alls meningen, faktum är att jag ville hem så fort som möjligt, men eftersom flygbiljetterna var dubbelt så dyra på lördagen som på söndagen så fick jag stanna en dag till. Förr tog jag alla tillfällen att stanna lite längre på mina jobbresor. Det hände ganska ofta att jag stannade kvar någon extra dag (på egen bekostnad, förstås), men jag har blivit lite restrött och är gärna hemma så mycket som möjligt. Dessutom har jag varit i Shanghai innan och kommer att vara här i ca en månad längre fram i vår så det kändes inte så angeläget att förlänga vistelsen här. Jag morrade alltså lite över detta på hemmaplan men med facit i hand så har jag faktiskt haft en väldigt bra dag.

Efter en lång sovmorgon (skönt när man varit jetlaggad hela veckan) så följde jag ett råd jag fått från vår utställningsbyggare och bokade in en massagetid på Dragonfly, hans favoritspa. Och vilken massage! Jag placerades i ett nästan helt nersläckt rum med stillsam pianomusik och vattenporl och bäddades in i en varm filt med en värmekudde under. Sedan fick jag nack- och huvudmassage av en massör och fotmassage av en annan. Samtidigt! Det var en smula förvirrande måste jag medge men samtidigt helt underbart. Kostnaden var ungefär hälften av vad man får betala i Sverige och då får man bara en massör! Hit ska jag gå nästa gång jag kommer till Shanghai, den saken är klar!

Efter massagen åt jag en god kinesiskt lunch. Den kinesiska maten är verkligen annorlunda här än vad den är i Sverige. Inte bara bättre, vilket är fallet i de flesta länder man besöker, utan faktiskt helt annorlunda. Otroligt fräsch och smakrik och väldigt varierad. Någon berättade för mig att det finns fem olika matregioner i Kina, var och en med sin profil. Dessa har sedan variationer inom den egna regionen.

Mätt och belåten gav jag mig sedan tappert ut i kylan och spöregnet för att utforska den franska koncessionen, den finaste stadsdelen i Shanghai. Gamla hus och trädkantade gator med mysiga restauranger och små fina butiker. Man måste besöka Tai Kang Lu, som är ett kulturdistrikt med gallerier, butiker och restauranger. Där är det svårt att inte shoppa men jag lyckades avhålla mig. Jag ska kanske inte morska upp mig alltför mycket för det, jag vet ju att nästa gång jag kommer hit, om en dryg månad, är mitt köpfria år över och jag kan köpa vad jag vill! Förhoppningsvis kommer jag ändå att ta det lilla lugna med inköpen. Vi får väl se!

Min lediga dag avslutades med ett varmt bad i mitt lilla, lilla badkar. Hemma är jag förhållandevis liten med mina 162 cm men här i Kina känner jag mig ofta som en jätte. När jag vältrade runt, runt i det lilla karet för att få varmvatten över hela mig kände jag mig som Gulliver! Till slut var jag i alla fall varm och kunde krypa ner i min säng, helnöjd med min sista dag i Shanghai!

Prisvärt i Kina

Efter ett kort mellanspel hemma befinner jag mig denna vecka i Shanghai. Är här för att intervjua folk som vill jobba i vår monter på världsutställningen och för att kolla hur vår utställning artar sig. I två dagar har jag suttit som en häxa och intervjuat nervösa människor som försöker göra ett gott intryck på mig. Det känns inget vidare. Jag borde naturligtvis ställa en massa ursvåra frågor och se hur de klarar pressen men det kan jag inte förmå mig till. Jag hoppas att jag är en så pass god människokännare att jag kan avgöra vilka som passar oss utan att pressa dem för hårt.

Shanghai är just nu kallt och mulet men det döljer inte det faktum att det är en riktigt häftig stad. Här finns allt och lite till! Skyskrapor och småhus, lyxbutiker och gatustånd, tingel tangel och antikviteter. Samt en puls utan dess like! Maten är billig och riktigt god. Dagens middag intogs på ett nudelhak runt hörnet. Eftersom man oftast inte kan engelska på de enklare ställena så har de flesta menyer med bilder på. Där får man peka och riskerar därmed att bli smula förvånad när maten sedan kommer in. Det är inte alltid så lätt att se vad de något suddiga bilderna föreställer. Idag trodde jag att jag beställde in nudelsoppa med svamp. Någon svamp såg jag inte till men däremot några avlånga bruna saker som såg ut som något som hunden kunde ha lämnat efter sig. Jag kunde inte ens avgöra om de kom från växt- eller djurriket. Nå, det är ju bara att hugga in och de smakade faktiskt helt OK. Till detta fick jag dricka coca-cola eftersom det var de enda som den lilla servitris-tanten och jag förstod båda två. Coke som kulturbärare! Denna måltid kostade ca 22 kronor!

Något annat som är billigt är taxi. I två dagar har jag åkt fram och tillbaka till exportrådet där jag håller anställningsintervjuerna. Det tar ungefär en kvart och kostar ca 12 kronor. Det är nästan så man skäms. Det är dock inte helt enkelt att åka taxi i Kina. För det första så ringer man inte efter taxi utan man viftar efter taxi. Ber man hotellet att ringa så tittar de oförstående på en och sedan anropar de sin taxiviftare som fixar biffen. Är man inte på hotellet så får man vifta själv. Om det regnar kan det dock ta tid. Låång tid. När man väl fått sin taxi så måste man ha adressen nerskriven på kinesiska. Eftersom man inte fixar det själv som turist så får man be en infödd att skriva ner den. Sedan bör man också ha ett telefonnummer till den man ska åka till. Det är nämligen ganska poppis bland nyinflyttade kineser att ta jobb som taxichaffis. Att de inte hittar i Shanghai är inget hinder. Alltså bör man vara beredd på att ringa upp den man ska till och ge telefonen till taxichauffören så att han kan få en vägbeskrivning. På kinesiska förstås. Puh! Men har man bara koll på detta är det ingen match att åka taxi i Shanghai!