Lyckligt och väl tillbaka från Namibia; nu börjar min semester. Jag lyckades klara mig en hel vecka i Namibia utan att köpa något, trots alla vackra hantverksgrejor och kläder. Jag fick dock köpa några små presenter till familjen och det var ju kul det också. Men visst var det frestande! Min tröst är att vi precis påbörjat ett projekt som varar i tre år så det bli fler tillfällen att köpa något fint till mig själv, efter köpstoppet.
Idag packar jag för fullt för snart går resan till Bohuslän. Äntligen! För en stund sedan gjorde jag faktiskt ett inköp! När jag skulle packa ner sängkläder upptäckte jag att vi sedan förra året slitit ut inte mindre än tre lakan! Vi brukar se till att det finns ett extra lakan till alla i familjen men nu fanns det bara två. Eftersom jag normalt tvättar sängkläder två och två (det är vad som ryms i maskinen och på klädstrecket) så har jag inte tänkt på att det saknas tre stycken. Nå, nu uppstod en akut kris som jag faktiskt löste med ett inköp. Vanliga vita lakan känns inte som en "pryl till mig själv" så det kändes faktiskt OK. Dessutom körde jag till Coop och la ut en förmögenhet på svanen-märkta lakan.
Nu tar bloggen också semester, i ungefär en månad. Ha en skön sommar!
måndag 13 juli 2009
lördag 4 juli 2009
Resdags igen
Nu är det dags att packa igen, om några timmar går flyget till södra Afrika, närmare bestämt Namibia. Resor kommer ofta i flock av någon anledning, nu blev det bara en dag hemma innan det var dags igen. Denna gång reser jag ensam vilket kan vara ganska skönt. Missförstå mig rätt här, jag gillar mina kollegor och reser gärna med dem, men om man reser så mycket som jag gör så skaffar man sig vanor och rutiner. Då kan det ibland vara skönt att få hänge sig åt dem utan att behöva kolla med andra hur de vill göra. När vi ni vara på flygplatsen, när vill ni äta, vad vill ni äta, vill ni ta en taxi till hotellet eller ska vi ta buss osv. Nu bestämmer jag allting rakt av vilket kan vara befriande. Dessutom kan jag försvinna in i mina böcker under flygresan utan att känna att jag borde underhålla någon stackare som inte fått med sig något att läsa (det är ganska vanligt; hur är det möjligt att resa utan reselektyr undrar jag).
Det är svårt att packa av flera orsaker. Dels är det vinter i Namibia nu vilket innebär att vädret kan vara väldigt oförutsägbart. Det kan vara 10 grader och mulet eller 25 grader och sol. Det gäller alltså att packa enligt lager-på-lager-principen så att kläderna kan skalas av och på. Dels är det vad man kan kalla en halvofficiell resa. Jag ska vara vanlig deltagare på en konferens, dvs. jag ska inte hålla någon föreläsning eller liknande. Jag ska också ha ett avslappnat möte med några projektpartners som jag känner ganska väl vid det här laget och göra några studiebesök. Det betyder normalt att man inte behöver klä upp sig till tänderna. Det KAN dock hända att borgmästaren vill bjuda mig på middag eller vill presentera mig för en hög med politiker när jag ändå är där. Då måste jag ha representativa kläder. Det blir den stora resväskan alltså, och en hel hög med om-utifall-att-kläder.
Det blir förstås en lång resa denna gången vilket är ganska tröttande. Först flyg till Frankfurt, sedan byte och flyg hela natten till Johannesburg. Efter en sömnlös natt i en sardinburk (kallas även Economy class) blir det ett nytt byte av flyg för att komma till Windhoek, Namibias huvudstad. Slutligen blir jag hämtad med bil på flygplatsen som kör mig till centrala Windhoek där jag får sitta på torget och vegetera några timmar tills ”The townhopper”, bussen, kommer och kör mig till Swakopmund, min slutdestination. Bussresan tar ca 4 timmar. Summa summarum ca 24 timmar innan jag är framme. Sedan följer 4,5 dagar med möten, studiebesök och en konferens innan jag styr kosan hem igen. Förhoppningsvis landar jag på Kastrup på lördag morgon 9.30 för några timmar senare ska jag infinna mig på makens systers bröllop. Jag blir kanske inte den piggaste gästen på festen, men jag ska i alla fall vara där! Och när jag vaknar på söndagen efter bröllopet har jag semester! Äntligen! Bohuslän here I come!
Det är svårt att packa av flera orsaker. Dels är det vinter i Namibia nu vilket innebär att vädret kan vara väldigt oförutsägbart. Det kan vara 10 grader och mulet eller 25 grader och sol. Det gäller alltså att packa enligt lager-på-lager-principen så att kläderna kan skalas av och på. Dels är det vad man kan kalla en halvofficiell resa. Jag ska vara vanlig deltagare på en konferens, dvs. jag ska inte hålla någon föreläsning eller liknande. Jag ska också ha ett avslappnat möte med några projektpartners som jag känner ganska väl vid det här laget och göra några studiebesök. Det betyder normalt att man inte behöver klä upp sig till tänderna. Det KAN dock hända att borgmästaren vill bjuda mig på middag eller vill presentera mig för en hög med politiker när jag ändå är där. Då måste jag ha representativa kläder. Det blir den stora resväskan alltså, och en hel hög med om-utifall-att-kläder.
Det blir förstås en lång resa denna gången vilket är ganska tröttande. Först flyg till Frankfurt, sedan byte och flyg hela natten till Johannesburg. Efter en sömnlös natt i en sardinburk (kallas även Economy class) blir det ett nytt byte av flyg för att komma till Windhoek, Namibias huvudstad. Slutligen blir jag hämtad med bil på flygplatsen som kör mig till centrala Windhoek där jag får sitta på torget och vegetera några timmar tills ”The townhopper”, bussen, kommer och kör mig till Swakopmund, min slutdestination. Bussresan tar ca 4 timmar. Summa summarum ca 24 timmar innan jag är framme. Sedan följer 4,5 dagar med möten, studiebesök och en konferens innan jag styr kosan hem igen. Förhoppningsvis landar jag på Kastrup på lördag morgon 9.30 för några timmar senare ska jag infinna mig på makens systers bröllop. Jag blir kanske inte den piggaste gästen på festen, men jag ska i alla fall vara där! Och när jag vaknar på söndagen efter bröllopet har jag semester! Äntligen! Bohuslän here I come!
fredag 3 juli 2009
Det turkiska kynnet
Jag har just kommit hem från en tjänstresa i Turkiet. Om det är varmt hemma så var det ännu varmare där, nästan 40 grader! Större delen av dagarna tillbringades dock inomhus på möten och i workshops, i luftkonditionerade lokaler, så hettan var uthärdlig. Vi gjorde även några studiebesök, delvis utomhus, och då undrar man hur folk står ut med denna värme, särskilt som våra värdar sa att det blir ännu varmare i juli.
Man ska ju som bekant inte generalisera men turkar är en gästfritt och omtänksamt folk! I alla fall alla de turkar jag har stött på, och det är ganska många efter 2,5 års projektarbete med tre turkiska städer som partners. De överöser oss med god mat och presenter och vet inte hur väl de vill oss. Ibland blir det för bra och det är svårt att värja sig. Det är t.ex. brukligt att man ger presenter till nya projektpartners de första gångerna man möts men sedan brukar man tycka att det räcker. Inte turkarna inte! När jag efter de första mötena försiktigt föreslog att vi skulle upphöra med presentgivandet så sa de: ”Sure, ok”, men nästa gång vi träffades så kom de med presenter likafullt. När jag lika försiktigt påpekade vad vi sagt sist så tittade de på mig med stora ögon och sa: ”We are turks, we give!” och så var det bra med det. Nu har vi i alla fall kommit ifrån de fina presenterna (mattor, sjalar, tavlor) och ner till de mindre som nötter och godis (turkish delight är obligatoriskt).
Vår medföljande tolk är också turk från början men bor numera i Sverige. Den turkiska omtänksamheten och generositeten sitter dock kvar hos henne. När jag klagade över att jag inte fått med min baddräkt (jag har slutat ta med den på tjänstresor eftersom man aldrig hinner bada) och att jag gärna ville försöka ta ett snabbt dopp i poolen för att svalka av mig, så erbjöd hon genast sin egen nya baddräkt som hon aldrig använt. Hon försäkrade att hon inte tänkte använda den själv. När jag tackade henne efter doppet och sa att baddräkten var väldigt fin ( det var den!) så ville hon genast ge den till mig! Jag protesterade förstås, men hon gav sig inte utan hävdade att hon gått upp så mycket i vikt sedan hon köpt den att hon inte trodde att hon kunde ha den. Jag kunde inte motstå detta generösa erbjudande, särskilt inte som min egen gamla baddräkt sitter otroligt sladdrigt efter min viktnedgång. Jag hade grämt mig över att mitt köpstopp hindrade mig från att köpa en ny. Nu har jag alltså en ny fin baddräkt i sommar!
Jag har numera lärt mig att uttrycka mig på turkiskt sätt vilket är otroligt artigt och lite krusidulligt. När man har hållit en föreläsning t.ex. och de vill ställa en fråga så frågar de inte rakt ut som jag brukar göra. Först tackar de för en intressant föreläsning och beskriver vad som var intressant och vad de lärt sig. Därefter undrar de om de möjligtvis kan få ställa en fråga om denna högst intressanta föreläsning, sedan ställer de frågan och avslutar med att själv föreslå olika svarsalternativ, som för att hjälpa till. Helt oemotståndligt! Detta har fått till följd att när jag blir inbjuden till borgmästaren (det blir jag varje gång) och får sitta i den fina lädersoffan och dricka te under Atatürks porträtt (likadant hos alla borgmästare) så inleder jag numera med att tacka för den stora gästfriheten och berömma hans stad i alla tonarter innan jag börjar konversera. Vilken positiv atmosfär det blir när man börjar ett samtal på det sättet. Vi svenskar har onekligen ett och annat att lära!
Jag har vid ett flertal tillfällen försökt föreslå att de skulle släppa oss ett par timmar någon kväll så att vi kan upptäcka staden på egen hand. Vi kan ju köpa oss något att äta på stan och så kan de ju få en ledig kväll och slippa ta hand om oss varje kväll i en hel vecka. (Det skulle vi ärligt talat tycka vara ganska skönt men det säger jag förstås inte) Det är helt uteslutet! Däremot uppbådar de gärna alla tjänstemän i staden för att köra runt oss vart vi vill. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag reser jorden runt i mitt jobb, ofta ensam, och att jag klarar mig alldeles utmärkt och så gör även mina medföljande kollegor. Skulle en turk inte ta hand om sina gäster? Inför en sådan omtanke måste man ju bara kapitulera. Det blir alltså inga lediga kvällar.
Denna vecka har vi, liksom vid alla besök, blivit gullade med på alla sätt och fått fantastisk mat. Den turkiska maten, ja, den är ett kapitel för sig. Jag älskar kebab! Inte den flottiga geggan man får i Sverige utan riktigt turkisk kebab som man ”bygger” själv av kött och grönsaker i lövtunna bröd. Mmmm! Och det grillade köttet! Mört, saftigt och med krispig yta. Och yoghurten! Varje region har sin egen yoghurt, någon är lös och någon så fast att man skär upp den med kniv. Till detta det ugnsvarma brödet och alla grönsaksrörorna…Min diet gick fullständigt åt skogen och jag åt alldeles för mycket. När jag kom hem igår kväll hade jag gått upp ett kilo. Det var det värt!
Man ska ju som bekant inte generalisera men turkar är en gästfritt och omtänksamt folk! I alla fall alla de turkar jag har stött på, och det är ganska många efter 2,5 års projektarbete med tre turkiska städer som partners. De överöser oss med god mat och presenter och vet inte hur väl de vill oss. Ibland blir det för bra och det är svårt att värja sig. Det är t.ex. brukligt att man ger presenter till nya projektpartners de första gångerna man möts men sedan brukar man tycka att det räcker. Inte turkarna inte! När jag efter de första mötena försiktigt föreslog att vi skulle upphöra med presentgivandet så sa de: ”Sure, ok”, men nästa gång vi träffades så kom de med presenter likafullt. När jag lika försiktigt påpekade vad vi sagt sist så tittade de på mig med stora ögon och sa: ”We are turks, we give!” och så var det bra med det. Nu har vi i alla fall kommit ifrån de fina presenterna (mattor, sjalar, tavlor) och ner till de mindre som nötter och godis (turkish delight är obligatoriskt).
Vår medföljande tolk är också turk från början men bor numera i Sverige. Den turkiska omtänksamheten och generositeten sitter dock kvar hos henne. När jag klagade över att jag inte fått med min baddräkt (jag har slutat ta med den på tjänstresor eftersom man aldrig hinner bada) och att jag gärna ville försöka ta ett snabbt dopp i poolen för att svalka av mig, så erbjöd hon genast sin egen nya baddräkt som hon aldrig använt. Hon försäkrade att hon inte tänkte använda den själv. När jag tackade henne efter doppet och sa att baddräkten var väldigt fin ( det var den!) så ville hon genast ge den till mig! Jag protesterade förstås, men hon gav sig inte utan hävdade att hon gått upp så mycket i vikt sedan hon köpt den att hon inte trodde att hon kunde ha den. Jag kunde inte motstå detta generösa erbjudande, särskilt inte som min egen gamla baddräkt sitter otroligt sladdrigt efter min viktnedgång. Jag hade grämt mig över att mitt köpstopp hindrade mig från att köpa en ny. Nu har jag alltså en ny fin baddräkt i sommar!
Jag har numera lärt mig att uttrycka mig på turkiskt sätt vilket är otroligt artigt och lite krusidulligt. När man har hållit en föreläsning t.ex. och de vill ställa en fråga så frågar de inte rakt ut som jag brukar göra. Först tackar de för en intressant föreläsning och beskriver vad som var intressant och vad de lärt sig. Därefter undrar de om de möjligtvis kan få ställa en fråga om denna högst intressanta föreläsning, sedan ställer de frågan och avslutar med att själv föreslå olika svarsalternativ, som för att hjälpa till. Helt oemotståndligt! Detta har fått till följd att när jag blir inbjuden till borgmästaren (det blir jag varje gång) och får sitta i den fina lädersoffan och dricka te under Atatürks porträtt (likadant hos alla borgmästare) så inleder jag numera med att tacka för den stora gästfriheten och berömma hans stad i alla tonarter innan jag börjar konversera. Vilken positiv atmosfär det blir när man börjar ett samtal på det sättet. Vi svenskar har onekligen ett och annat att lära!
Jag har vid ett flertal tillfällen försökt föreslå att de skulle släppa oss ett par timmar någon kväll så att vi kan upptäcka staden på egen hand. Vi kan ju köpa oss något att äta på stan och så kan de ju få en ledig kväll och slippa ta hand om oss varje kväll i en hel vecka. (Det skulle vi ärligt talat tycka vara ganska skönt men det säger jag förstås inte) Det är helt uteslutet! Däremot uppbådar de gärna alla tjänstemän i staden för att köra runt oss vart vi vill. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag reser jorden runt i mitt jobb, ofta ensam, och att jag klarar mig alldeles utmärkt och så gör även mina medföljande kollegor. Skulle en turk inte ta hand om sina gäster? Inför en sådan omtanke måste man ju bara kapitulera. Det blir alltså inga lediga kvällar.
Denna vecka har vi, liksom vid alla besök, blivit gullade med på alla sätt och fått fantastisk mat. Den turkiska maten, ja, den är ett kapitel för sig. Jag älskar kebab! Inte den flottiga geggan man får i Sverige utan riktigt turkisk kebab som man ”bygger” själv av kött och grönsaker i lövtunna bröd. Mmmm! Och det grillade köttet! Mört, saftigt och med krispig yta. Och yoghurten! Varje region har sin egen yoghurt, någon är lös och någon så fast att man skär upp den med kniv. Till detta det ugnsvarma brödet och alla grönsaksrörorna…Min diet gick fullständigt åt skogen och jag åt alldeles för mycket. När jag kom hem igår kväll hade jag gått upp ett kilo. Det var det värt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)