Ajöss och tack för lyan!

Jag har under det senaste året åtnjutit lyxen av att ha ett eget litet krypin där jag har bott en dag i veckan. En liten, liten lägenhet inne i stan som bara var min (nåja, jag hyrde den i andra hand) och där jag kunde vara helt ensam och bara njuta. Jag har alltid haft ett stort behov av att vara ifred och rå mig själv; faktum är att när jag var yngre trodde jag aldrig att jag överhuvudtaget skulle klara att leva familjeliv. Men så träffade jag maken, vi blev kära, fick barn och så rullade det på och gick förvånansvärt bra. Småbarnsåren var dock svåra, chansen att få vara ifred när man har småbarn är nästintill obefintlig, det vet alla småbarnsföräldrar. Tidvis kändes som om jag satt i fängelse; fångvaktarna var väldigt söta och jag avgudade dem, men jag kände mig ändå som en livstidsfånge emellanåt. Denna känsla gav mig naturligtvis otroligt dåligt samvete, det är ju meningen att man ska vara rosenskimrande lycklig när man blivit mamma! Dessutom var jag orolig för att barnen skulle känna att jag ville fly och tro att det var något fel på dem eller att jag inte älskade dem. Nu verkar det som om de inte lidit någon större skada dock, de är lugna, harmoniska, kloka och roliga; mer än jag förtjänar alltså!

Jag har alltså ända sedan jag fick barn haft en dröm om ett eget ställe där jag kunde gömma mig ibland. Det har förstås känts lika ouppnåeligt som månen. Men så för ett år sedan bestämde sig min gamle far för att ge bort en större summa pengar till sina barn, pengar som han oförhappandes fått och inte tyckte att han behövde själv. Det har tidigare kommit gåvor av det slaget från mina generösa föräldrar och jag har alltid använt dem till något som hela familjen har haft glädje eller nytta av. Nu bestämde jag mig dock för att det var dags att vara en smula egoistisk. Jag hyrde alltså en liten skokartong i centrala stan i ett år. Där har jag sedan övernattat en dag i veckan, och njutit i fulla drag. Jag har haft riktiga myskvällar för mig själv: läst, tittat på tramsiga TV-program, ätit godis och slappat. Ensam! Underbart!

Intressant i sammanhanget är den reaktion jag har fått av omgivningen. När folk får reda på att jag bor själv en dag i veckan stirrar de på mig som om jag kom från Mars. Sedan följer en av två reaktioner: Antingen tycker de vansinnigt synd om maken som har en så hemsk fru (de säger inte att jag är hemsk, men jag ser att de tänker det, undrar hur många som hade tyckt synd om mig ifall maken hade gjort något liknande?) eller så undrar de om vi ska skiljas. Många verkar närmast provocerade av detta utbrott av själviskhet från en maka och mor. Är det verkligen så illa att det fortfarande är kärnfamilj sju dagar i veckan som är den enda accepterade lösningen? Att alla andra varianter av familjeliv anses vara förkastliga? Jag har under det här året endast mött ett fåtal personer som gillar idén och säger att de gärna skulle göra något liknande, alla andra verkar ta totalt avstånd. Som om jag på något sätt hotar deras trygga existens. Trist tycker jag. Jag gillar mångfald och skulle gärna välkomna fler typer av familjeliv. Se på Torsten Flinck och Annika Jankell t.ex. De har två barn ihop men har ändå valt att vara särbo från början. Inte vet jag något om orsaken eller hur det har fungerat (det är väl hon som skött allt det praktiska vilket kan få en att fundera på det jämlika i det förhållandet men den diskussionen tar vi en annan gång) men jag gillar nya grepp och folk som skiter i hur andra gör eller vad andra tycker. För mig skulle en delsbo-variant kännas bra tror jag, dvs att bo ihop ibland men inte alltid. Det är ju också en slags delsbo light som vi har provat detta året. För min del har det känts jättebra! Maken har inte samma behov som jag att vara ifred så för honom har det inte känts lika angeläget, men eftersom det var mina pengar så har han inte klagat. Jag tror inte heller att han har lidit särskilt mycket av arrangemanget; barnen är ju så stora nu och i stort sett självgående.

Nu är dock delsbo-året till ända; pengarna är slut och lägenheten uppsagd. Idag tömde jag den och städade för sista gången. Det känns ledsamt att inte få komma dit mer. Jag kommer att sakna mig! Nu hoppas jag på en lottovinst så att jag kan skaffa en ny lya där jag återigen kan få umgås med mig själv!

Nya kläder - fast gamla

Bältesproblemet är löst, på flera sätt kan man säga. Tack Loppan och andra som erbjudit sin hjälp men det behövs inte. Så fort vi kommit hem från Stockholm ringde jag i nöd till min gamla mamma (vem annars?) och hon hade förstås ett skärp som jag kunde låna. Krisen avvärjd! Samma dag fick jag en snilleblixt och gick upp till min garderob på övervåningen där jag förvarar sådant som jag sällan använder men inte kan förmå mig att slänga ut. Jag gjorde ju ett liknande hälsoryck för kanske 8 år sedan och gick då ner 15 kilo. Den gången hade jag inget prylstopp utan köpte en hel del nya kläder. Tyvärr gick jag långsamt upp alla kilona igen och fick så småningom byta tillbaka till mina gamla kläder, men kanske mina ”skinny jeans” fanns kvar? Om de gjorde! Jag hittade inte mindre än fyra par jeans, två svarta och två blåa, vanlig lång modell och capri-modell för sommaren. Dessutom hittade jag ett gäng toppar som jag glömt att jag hade men som jag nu kan ha igen. När jag provade jeansen så passade de i alla fall nästan, ett par kilo till så sitter de perfekt! Hurra! När jag ändå var igång så satte jag igång med att prova gamla klänningar som jag inte kunnat ha på länge och nästan alla satt som en smäck! Mina förhoppningar om att kunna shoppa i min egen garderob pga. viktminskningen har alltså besannats. Det ska verkligen bli jätteroligt att kunna använda alla mina ”nygamla” kläder i sommar! Det enda som stör mig är hur jag har kunnat köpa så mycket klänningar. När hade jag tänkt att ha dem? De känns för fina för att ha till vardags och hur ofta går jag egentligen på fest nu för tiden? Jag har helt klart ägnat mig åt ett ganska besinningslöst shoppande utan att fundera en minut på vad jag skulle ha grejorna till. Läskigt!

Jag besökte min massageterapeut häromdagen för att diskutera mina höftproblem. Jag vill gärna kunna jogga men har inte kunnat göra det på åratal pga höftsmärtor. Istället promenerar jag i rask takt men det är helt enkelt inte samma sak; jag vill springa! När jag ser folk springa förbi mig i spåret så blir jag jätteavundsjuk och får en massa onda och lågsinta tankar om att lägga krokben för dem (jag är hemsk, jag vet!). Jag har varit hos sjukgymnast och läkare och bland annat fått specialgjutna iläggssulor och akupunktur på korsan och tvärsan men inget har hjälpt. Folk har sagt åt mig att ge upp och nöja mig med promenader men jag har varit envis; jag vägrar att acceptera att jag aldrig ska kunna springa mer! Nu vände jag mig till Johan, min massageterapeut sedan länge, och en mycket klok man. Sista strået så att säga. Johan testade en massa saker, skrev noll på det mesta och skakade på huvudet. Sedan kom domen: ursvaga muskler i bålen! De är nästan helt lealösa tydligen och orkar inte hålla emot när jag springer, vilket de gör automatiskt på de flesta människor. Iläggssulorna är bra eftersom jag är en s.k. överpronerare, men de hjälper inte helt; de inre bukmusklerna måste tränas upp. Han lovade inga under, det krävs mycket träning och envishet för att ändra ett felaktigt rörelsemönster, men han tyckte att vi skulle försöka. Han ska hjälpa mig i början tills jag har hittat rätt muskler och rätt teknik, sedan ska jag kunna träna själv hemma. Yippi!

Till att börja med ville Johan att jag skulle köpa en bok som precis kommit ut som handlar om den här sortens problem och som ger tips och hjälp med träningen. Vi bestämde att jag skulle läsa den över sommaren och i höst börjar vi med träningen! Då dök ett prylstoppsproblem upp: den finns inte på biblioteket! Jag resonerade med mig själv fram och tillbaka: jag ska ju inte köpa böcker…fast den här räknas ju nästan som medicin…eller? Jag bestämde mig för att lämna ett inköpsförslag på biblioteket och ge det en chans, annars skulle jag köpa den. Sagt och gjort, igår skickade jag in ett inköpsförslag och beredde mig på att vänta. Idag slog det mig att jag kunde mejla biblioteket och fråga om de kunde ge besked om huruvida de tänkte köpa den eller inte. Då skulle jag ju få klart besked. Jag mejlade imorse och i eftermiddags kom det ett svar: vi har beställt boken och reserverat den för dig. Jag trillade nästan av stolen! Malmö stadsbibliotek – I love you!

Hemma igen

Stockholmsresan är över och vi är hemma i vårt hus igen. Konstigt det där med att det alltid är så roligt att åka iväg och så sköönt att komma hem! Dra på sig mysbyxorna och loda runt därhemma bland sina egna grejor. I Stockholm bodde vi på Långholmens vandrarhem, något jag verkligen kan rekommendera. Vandrarhemmet ligger i det gamla fängelset och man bor i de forna cellerna. Rolig idé tycker jag, särskilt som de har ansträngt sig att bevara den gamla fängelsemiljön så mycket som möjligt. Det känns kanske så lagom kul för dem som tillbringat decennier bakom murarna i ångest och vanmakt, dock, att det nu ligger turister i deras gamla celler och mumsar chips och planerar sin nästa tripp till Gröna Lund.

Vi var fem personer som delade en fyrapersoners cell. Det gick ganska hyfsat men efter några dagar var golvet så belamrat med grejor att man nästan inte kunde ta sig fram. Skitiga kläder, tidningar, tomma läskflaskor, mangaböcker, you name it! Ingen av oss är så intresserad av att städa så då blir det som det blir. Dessutom hade äldsta sonen kommit direkt från Dreamhack, ett dataspelskonvent där 10.000 ungar spelar dator i samma lokal! Det betydde att han släpade på en jätteväska med full IT-utrustning. Datorn riggades naturligtvis upp i det pyttelilla utrymmet och spelandet fortsatte.

En annan sak som var rolig var att upptäcka Långholmen. Jag är ju ganska ofta i Stockholm i jobbet men rör mig då huvudsakligen i city eller på Södermalm runt slussen. Denna lilla charmiga ö har gått mig totalt förbi. Tills nu. Jag har den märkliga vanan att vakna tidigt på morgnarna, sådär vid 6-7-tiden, även när jag är ledig. Eftersom min familj gärna sover tills mitt på dagen så har jag en hel förmiddag för mig själv. Inte så dumt! När vi befinner oss på resande fot brukar jag dra på mig träningskläderna och ge mig ut på långa promenader. Jag vet att det låter äckligt käckt för de flesta men för mig är det fullständigt normalt. Jag är pigg då och jag gillar att promenera och upptäcka nya miljöer. (Äckligt käckt för mig är det om man ger sig ut och promenerar på kvällen; då är jag helt död och orkar inte röra mig en millimeter från soffan.) Alltså har jag tillbringat förmiddagarna med att upptäcka Långholmen samt de närliggande delarna av Södermalm. Där finns fantastiska promenadvägar med mycket grönska och en otroligt utsikt över Stockholm. Min förälskelse i vår huvudstad blev än starkare; innan jag dör vill jag bo i Stockholm; gärna på Långholmen eller Söder!

Ett akut shoppingproblem uppstod redan andra dagen. Vi hade köpt ett par nya jeans till mellansonen (nödvändigt, de gamla höll på att ramla isär) och efter en dags användande upptäckte han att han behövde ett bälte för att hålla dem på plats. Visserligen är det högsta mode bland tonåringar att ha byxorna hängandes nere på halva rumpan (varför? varför?) men det blev lite väl bra. Eftersom jag just då hade ett par lite mindre byxor på mig än vanligt förbarmade jag mig över honom och lät honom låna mitt tills vi fick tag på ett. Inte vet jag vad han gjorde men efter ett tag kom han fram till mig med ett skuldmedvetet flin i ansiktet och ett trasigt bälte i näven. Mitt enda bälte! Och jag som har gått ner 11 kilo (jepp!) och inte kan ha mina vanliga byxor utan bälte! Vad göra nu? Att köpa ett nytt bälte känns lite mesigt, kanske rent av som ett regelbrott (fast det skulle nog kunna ursäktas). Jag väntar och ser, kanske det dyker upp något gammalt bälte någonstans. Jag får väl knyta ett snöre runt midjan så länge!

Tjocka släkten

På väg till Stockholm mellanlandade vi i Bohuslän för en släktträff. Det var 95 personer från den ärofulla släkten Karlsson som hade slutit upp! Inte så dåligt, kan man tycka. Det som var mest fascinerande var att jag kände, och kände igen, nästan alla! Det är mormorsmor Hannas förtjänst. Hanna och hennes man Gustav fick sju barn, varav min mormor var äldst. Gustav drev en bryggeri i Lysekil, A Karlssons bryggeri, och Hanna var entreprenör och mångsysslare. Hon drev bl.a. ett pensionat i trakten, som tyvärr inte gick så bra ekonomiskt; hon var alldeles för generös och lät släkt och vänner bo gratis. Efter några år lade Hanna ner pensionatet och startade ett lantbruk istället. Det gick inte heller så lysande efter vad jag har hört. Men hennes sätt att alltid ha något på gång tilltalar mig oerhört.

Mormorsmor Hanna vurmade för hus och hon såg det som en av sina uppgifter att hålla ihop sin stora familj. Föjdaktligen köpte hon hus i trakten och delade ut till sina barn. Ett smart sätt att hålla dem kvar i närheten kan man tycka. Ett ganska dyrt sätt också, men bryggeriet gick bra och Gustav lät henne hållas. Husen har sedan gått i arv och använts som sommarhus av Hannas barnbarn, alltså min mor och alla hennes kusiner. Den gemensamma nämnaren är en liten strandbit med brygga och badhus som användes av alla; det är där man träffades, varje solig sommardag. Nu är en del av husen sålda men några finns kvar och används fortfarande av Hannas ättlingar, dvs min generation och våra barn. Vi träffas fortfarande på stranden varje sommar, tre generationer Karlsson. Hanna hade varit mycket nöjd om hon hade sett det!

Jag fick tyvärr aldrig träffa Hanna, hon dog innan jag föddes, men jag tror att vi hade haft en del att prata om. Intresset för hus har gått i arv, min favoritdel i morgontidningen är husbilagan på söndagar. Jag sitter länge och bläddrar och drömmer om hus och lägenheter jag skulle vilja köpa. Min hemliga dröm är att någon gång i livet få driva ett pensionat, förhoppningsvis lite mer framgångsrikt än Hanna. Sist men inte minst är jag en idékläckare och visionär, precis som hon var. Tyvärr, eller som tur är, har jag ingen rik man som kan bekosta alla mina vansinniga projekt, så till skillnad från Hanna får jag oftast nöja mig med att drömma.

Snart åker jag till Bohuslän igen för att tillbringa en del av min semester där, som jag gör varje sommar och har gjort sedan jag föddes. För mig är det inte sommar förrän jag kommer till Bohuslän. Då samlas vi på stranden igen och tar vid där vi slutade förra året. En av dagarna kör jag in till kyrkogården i Lysekil, där Hanna och Gustav ligger och säger hej. Tack, Hanna för att du fanns!

Familjeresa

Nu är jag i Stockholm igen, denna gång med familjen. Vi har tagit en vecka ledigt för att visa barnen Stockholm, de har aldrig varit här. Följdaktligen kör jag favoriter i repris från mitt besök här med namibierna; båttur, Vasa, Skansen, Slottet m.m. Båtturen tyckte barnen var sådär, men Vasa fick godkänt och så även Skansen-akvariet. Både jag och äldsta sonen har med stort nöje slukat boken om hur Jonas Wahlström skapade Skansen-akvariet så det är ju naturligtvis roligt att se det "IRL". Idag ska det bli vaktavlösningen, slottet och en tur i Gamla stan.

Konstigt att jag alltid glömmer hur det är att resa med våra barn. Varje gång blir jag en lite besviken på att de inte uppskattar det vi tror att de ska uppskatta. Att jag inte lär mig! Det våra barn gillar bäst med resor är att vara på hotellrummet. Man ska ligga i sin säng och spela DS (nån sorts liten manick med elektroniska spel i) eller läsa Manga-böcker. Då är livet toppen! När man då har släpat dem till Thailand ((förförra året) eller Spanien (förra året) så blir man en smula besviken. Man anordnar utflykter till paradisöar, turer med snabba båtar eller annat som man tror ska kännas lika fantastiskt för dem som för oss och den enda fråga man får är: när ska vi åka tillbaka till hotellet? Suck! Vi kanske ska stanna hemma helt enkelt? Fast man vill ju så gärna att de ska få se världen!

När det gäller shoppingen så går det fortfarande bra. Vi har handlat kläder och skor till barnen och visst suger det mig ibland att köpa något snyggt jag får syn på, men än så länge har jag hållit emot. Jag lägger märke till att det har börjat sticka i mig när jag ser alla shoppare på stan, fullastade med påsar. Inte av avundsjuka, nej detta är ett annat stickande, mer som irritation eller oro. Jag får lust att gå fram och säga: Det här håller inte, sluta shoppa så urskillningslöst! Jag är ju förstås väl medveten om att jag såg likadan ut för några månader sedan och då inte hade en tanke på något köpstopp. Lätt att slå sig för bröstet nu alltså!

Vad ska vi äta?

Idag diskuterade vi olika dieter på jobbet. Jag själv går, som jag tidigare nämnt, på GI-kost vilket fungerar bra för mig. Jag skippar alla snabba kolhydrater som socker, pasta, ris, potatis och nästan allt bröd. Det enda bröd jag äter är en fullkornsmacka på morgonen. Dessutom har jag lagt ner kakor och godis i alla former förutom lite mörk choklad då och då (minst 70 % kakao) samt nötter. Jag har istället ökat dosen grönsaker, frukt och bär. På detta mår jag toppen och har hittills gått ner 10 kilo på ca 12 veckor. En kollega kör LCHF (Low carbs, high fat) vilket innebär att man skippar nästan alla kolhydrater, även frukt och bär och en del grönsaker, och ökar på fettdosen rejält liksom proteinet. Fettet ska gärna vara mättat! För en som är uppväxt med ”Frukt är godis” och fått sig itutat är omättat fett är det enda raka känns detta väldigt konstigt men kollegan har liksom jag gått ner ca 10 kilo och känner sig i väldigt fin form. En tredje kollega går på ISO-dieten och trivs bra med det.

Så vad är rätt? Hur ska vi äta för att må bra? Ja, uppenbarligen är detta väldigt individuellt! Det som är fascinerande är att trots all forskning på området så är experterna inte överens om vad som egentligen är bra för människokroppen. Borde vi inte ha kunnat fastslå det en gång för alla? När det gäller att gå ner i vikt så tror jag att i stort sett alla dieter hjälper på kort sikt, så det är egentligen inget bra mått på vad man ska äta eller inte äta. Så fort man börjar begränsa sitt intag av föda så går man ner i vikt. Särskilt som de flesta uppryckningar av ens matvanor brukar innebära att man också ökar dosen motion. Det som verkligen spelar någon roll måste vara hur man känner sig och inte vad vågen eller måttbandet visar. Dessutom måste man ge det tid och känna hur det känns när nyhetens behag har lagt sig och vardagslunken träder in; Mår jag bra? Funkar detta för mig i vardagen? Känns det långsiktigt hållbart eller var det bara en ”quick fix”? Det största problemet för det flesta är ju att stanna kvar i sina nya goda vanor och inte falla tillbaka i det gamla.

Innan var jag av den bestämda uppfattningen att det bara handlar om ”Energi in – energi ut” och att det funkar lika för alla. Nu är jag mer tveksam; det kanske inte är så enkelt. Folk verkar ju uppenbarligen ha olika lätt för att gå upp i vikt t.ex. Jag börjar mer och mer tro att en viktig faktor är hur känslig man är för socker (eller sådant som omvandlas till socker i kroppen som t.ex. snabba kolhydrater) och att detta är väldigt olika för olika människor. Jag har själv tidigare haft stora problem med blodsockersvängningar, t.ex. har jag ibland när jag cyklat hem från jobbet sent på eftermiddagen fått stanna halvvägs och äta något sött för att jag fått såna känningar att det kändes som om jag skulle svimma. Detta har blivit mycket bättre sen jag skippade alla snabba kolhydrater. GI känns alltså rätt för mig. I detta sammanhanget känns LCHF-folket inte heller helt ute och cyklar. Mer fett och mindre kolhydrater ger en jämnare blodsockerkurva! Men det svindlar lite när man tänker sig att om LCHF:arna har rätt så har vi alla fått totalt fel kostråd de sista 30 åren eller så. Totalt fel!! Och det pågår fortfarande! Hela vårt ätande är uppbyggt kring kolhydrater (minns kampanjen sex till åtta skivor bröd om dagen). Om man börjar fundera på vad detta har gjort för folkhälsan i världen, och hur det hade sett ut om vår kost istället hade varit uppbyggd kring proteiner och fett så blir man betänksam. Är det möjligt att vi alla har tagit så fel? Det känns otänkbart! Eller?

Eco Queen - bra eller dålig tidning?

Jag har nämnt tidigare att jag är tidningsnarkoman och att jag nu försöker byta ut en del tramsiga tidningar jag tidigare läst mot sådana med mera vettigt innehåll. En tidning som jag läst några gånger och är ganska kluven till är Eco Queen. Den är ganska ny på marknaden och liknar de vanliga månadsmagasinen men har ekovinkel. Reportagen handlar till största delen om mode, inredning och skönhetsvård. På snart sagt varenda sida finns det tips på grejor som man kan köpa, vilket inte känns särskilt hållbart. Rubrikerna på reportagen är t.ex. ”Eco-shopping”, ”Eco-chic” eller ”Eco-snygg”. Köplusten triggas precis som i de traditionella magasinen. Å andra sidan visar man en mera hållbar väg att shoppa genom att handla ekologiskt eller second hand. Här blir det också tydligt att tiden när ekologiska kläder var beiga och trista är förbi; kläderna på modebilderna är ursnygga! Ska man nu ändå shoppa så är det ju bättre att köpa miljömärkt/ekologiskt eller second hand än att köpa kläder av besprutad bomull t.ex. Naturligtvis hade det varit bäst att inte alls köpa sådant man inte behöver och därför borde man kanske bojkotta tidningar som Eco-Queen. Risken med ett sådant förhållningssätt är att man skrämmer bort shoppinglystna människor och stärker deras fördomar om att ett hållbart liv är ett tråkigt liv. Jag vet inte hur man ska förhålla sig här, men det tål helt klart att diskutera.

Jag berättade för några veckor sedan att jag ville läsa boken ”Växla ner” av Karin Lilja men att den inte fanns på biblioteket och inte heller att köpa begagnad eftersom den är alldeles ny. Mest för syns skull skickade jag in ett inköpsförslag till biblioteket men hade inga större förhoppningar om att det skulle hända något inom överskådlig tid. Jag hade bestämt mig för att köpa boken eftersom jag kände att den hade något viktigt att lära mig och jag får köpa böcker som känns viktiga för min utveckling och inte finns på biblioteket. Det var emellertid något som tog emot och jag köpte den inte, tänkte att det ordnar sig nog, den kanske dyker upp. Nu har den dykt upp! På biblioteket! Antingen hade de redan tänkt köpa den eller så gjorde mitt förslag susen. Den var till och med redan utlånad. Jag har dock lagt in en beställning så snart dyker den upp på ett bibliotek nära mig. Hurra!

Sommarfunderingar

Det är hårt att vara prylstoppare när butikerna svämmar över av fina sommarkläder, rara små saker till sommarstugan och nya intressanta böcker. Nästan varje dag ser jag sommarklänningar i skyltfönsterna i stan som känns otroligt lockande. Igår såg jag dessutom ett par jättefina röda lädersandaler som ropade på mig med hög röst. Än så länge har jag hållit emot utan större ansträngning dock; jag noterar att den där skulle jag gärna köpt men jag är långt ifrån att faktiskt göra det. Jag har alltså lyckats ganska bra med att omprogrammera min hjärna till icke-köpande . Var på Åhléns med en kollega häromdagen för att köpa badbyxor till sonen som växt ur sina (barnen omfattas inte av köpstoppet). Hon berättade då att jag faktiskt har smittat henne en smula; hon ser mer kritiskt på sina inköp nuförtiden och frågar sig om de verkligen är nödvändiga. Det tyckte jag var väldigt uppmuntrande att höra; dubbel nytta med mitt lilla projekt alltså.

En av orsakerna till att jag inte faller till föga och köper den där sommarklänningen eller de där sandalerna är förstås det faktum att jag har pratat vitt och brett om mitt köpstopp för alla jag känner. Det i kombination med den här bloggen sätter ju press på mig: det skulle vara en nesa utan dess like att ge upp eller att börja fuska. Naturligtvis skulle jag kunna köpa saker i smyg men då skulle jag nog inte kunna se mig själv i spegeln. Ånej, här ska kämpas! Till sista blodsdroppen!

Ett eldprov kommer när jag om en månad åker på en konferens till Namibia. Där finns så mycket underbart hantverk som man vill lägga vantarna på! Nu har jag ju redan varit där nere två gånger det senaste året och köpt en del fina saker (före köpstoppet alltså) så jag får väl tänka på det jag redan har där hemma när suget sätter in. Få se hur det går…

På resande fot

Har inte bloggat på ett tag nu på grund av två tjänsteresor efter varandra + strul med min uppkoppling. Nu är jag emellertid lyckligt och väl hemma igen och har fått kontakt med omvärlden. Den sista veckan har jag befunnit mig i den kungliga hufvudstaden tillsammans med en delegation från Namibia. Det var en spännande upplevelse på flera sätt. Dels var det roligt att se Sverige och Stockholm med namibiska ögon och dels var det en märklig känsla att vara turist i sitt eget land. Jag är ofta i Stockholm för att gå på olika möten eller delta i konferenser, men detta vara faktiskt första gången jag besökte Stockholm som turist. Meningen med besöket var att den namibiska gruppen skulle lära sig mer om Sverige och om vår huvudstad, som en inledning på det treåriga samarbetsprojekt som vi nu inleder. Besök på stadshuset och i riksdagen för att lära sig mer om hur Sverige styrs varvades med vaktavlösningen på slottet och en historisk tur i Gamla stan. Jag rycktes med i turiststämningen och hade det inte varit för mitt köpstopp så hade jag förmodligen avslutat resan med att köpa en svindyr dalahäst i en souvenirbutik! Nu fick jag nöja mig med att följa med mina namibiska kollegor på deras shoppingturer runt stan på lediga stunder. Det mesta var naturligtvis väldigt dyrt med namibiska mått mätt (även med svenska skulle jag vilja säga), men en del presenter att ta med hem blev det ändå.
Förutom köpstoppet har jag ju även gjort ett hälsoryck och går på GI-kost sedan några månader tillbaka. När jag är ute och reser, även i Sverige, så förvånas jag över hur lite GI-tänket har slagit igenom i butiker och restauranger. Försök hitta något på Pressbyrån som du kan ha med dig att äta på resan! Det är mackor, mackor, mackor samt pastasallader. Det slutade för min del med en smoothie, en banan och lite nötter. Helt OK mellanmål men som lunch känns det lite klent. Samma sak när man ska äta något snabbt på stan. Korv med bröd? Ja, om du skippar brödet. Samma sak med hamburgare, eller gyros, eller falafel, eller… Hur kul är det? Det här GI-tänket tvingar en att bli uppfinningsrik. Jag har numera med mig lite snacks i ryggan som jag tar till när det kniper. Nötter, frön, torkade bär och torkad frukt (se upp för socker), mörk choklad m.m.. När jag bor på hotell går jag och köper t.ex. skinka eller räkor, ost, paprika, frukt och bär som jag lägger i minibaren och sedan kan jag duka upp en liten trevlig och nyttig buffé på kvällen när jag ligger och zappar på TV:n och blir sugen. Klart bättre än förut när jag åt ostbågar och skumbananer!

På köpfronten annars inget nytt. Jag har inte köpt något, inte heller har jag haft något större köpsug. Min plånbok har gått sönder, blixtlåset till myntfacket har gett upp. Jag vet inte riktigt hur detta ska lösas, kanske det ligger någon överbliven plånbok någonstans i gömmorna? I väntan på att jag kommer på något så har jag mynten i fickan och det går bra det också!