Inbrott!

Det har varit inbrott i vår sommarstuga! Jag var där häromveckan för att ta en promenad i skogen, leta svamp och fundera över min livssituation. Det var en fin dag, vindstilla och med den där klara höstluften som jag gillar så mycket. Jag vet inte varför folk tycker illa om hösten, den är fantastisk! Hur som helst så strövade jag ett varv runt den lilla sjön i sakta mak och spanade efter svamp. Det brukar kunna gå att hitta trattkantareller och efter tio år i trakten vet jag var jag ska titta. Denna gången var det emellertid som förgjort, inte en svampusling i sikte! Tre fattiga små svampar blev resultatet efter en dryg timmes promenad. Inte mycket till svampmacka, inte. Nå, jag bestämde mig för att inte hänga läpp för det utan ta mig bort till vår stuga och inta min lilla matsäck på verandan som jag planerat. Där kan man sitta länge och titta ut över sjön. När jag klev upp på verandan noterade jag genast att det saknades en liten glasruta i ytterdörren. ”Ånej, inte igen” tänkte jag, för vi hade inbrott för ett halvår sedan, då någon gick in och la beslag på vår motorsåg. Jag trodde dock inte att det var någon större fara, vi har ju inga värdesaker i stugan, inte ens en TV. När jag kom in såg jag att denna gången hade de inte varit ute efter att stjäla, denna gången hade de haft fest! Alla våra grejor låg utspridda på golvet, de hade hällt ut coca-cola på golvet, de hade tänt ett stort stearinljus och sedan eldat upp taklampan över det och, värst av allt, de hade gått loss på väggarna med en yxa! Jag gick runt i stugan och tittade på allt, konstigt nog utan att känna någon ting alls mer än ”jaha”. Tror det blev för mycket för mitt redan överfulla huvud, jag tog liksom inte in det. Funderade på att städa upp men det kändes inte lönt, kanske skulle de komma tillbaka redan samma kväll och festa loss igen? Efter ett tafatt försök att ringa polisen (”ni är nu nummer 17 i kön”) pluggade jag igen hålet i dörren med en trasa och åkte därifrån, som bedövad. Helgen efter åkte maken dit och städade undan och spikade igen dörren med en skiva.

Såna här händelser får en verkligen att fundera på både det ena och det andra. För det första undrar man ju vad för slags människor som gör sånt här. Vad tänker de när det håller på? Förstår de inte att det är någon annans älskade stuga som de förstör? Eller var de för fulla för att kunna tänka? (Makens whisky var urdrucken också). Hur mår de nu efteråt? Har de vett att skämmas? Jag hoppas det!

För de andra känns det som ett sådant otroligt intrång, även personligt. Att tänka sig främmande människor som rotar runt bland våra saker! Vi hade som sagt inga särskilda saker där, men det var VÅRA inga särskilda saker! Blotta tanken på att de kan komma tillbaka när som helst och göra om det får en att känna sig totalt maktlös. Vad kan vi göra åt det, 10 mil därifrån? Och är det ens lönt att renovera? Vem kan säga att de inte kommer tillbaka om några månader igen, med en ny skojig fest i sikte? För mig känns det lite grand som att stugan inte längre är min, den har tagits över av andra. Tänk om de kunde ha fattat det, de där oinbjudna festprissarna!

Uppkopplad

Jag är ett tekniskt geni! Jag har installerat ett mobilt bredband och har nu alltså Internet i min lägenhet! För den mer tekniskt begåvade är detta förmodligen inget märkvärdigt men för mig! Efter uppmuntran från snälla kollegor travade jag iväg till Telia-butiken och tecknade ett sorts abonnemang för bredband. Med mig fick jag en mojäng som ser ut som ett något tjockare USB-minne. Väl hemma pluggade jag in mojängen i datorn, följde den mycket enkla manualen och vips var jag ute på nätet. Jag som trodde att detta skulle vara jättekomplicerat och inget jag skulle kunna klara av själv. Ikväll ska jag surfa på alla sidor man kan tänka sig och bara njuta av att äntligen vara uppkopplad.

Min Stockholmsresa är alltså avslutad och jag är hemma igen. På grund av köpstoppet och min flytt till egen lägenhet känns vistelserna i Stockholm nu helt annorlunda jämfört med förut. Innan har jag haft två huvudfokus vid sidan av jobbet när jag varit i huvudstaden. Det ena har varit shopping och det andra har varit att ha myskväll på hotellrummet med TV och godis. Då har jag verkligen njutit av min ensamma tid och av att kunna titta på TV helt själv utan att någon annan har lagt sig i programvalen eller haft synpunkter på godispåsen och dess innehåll. Nu kan jag inte shoppa och ensamma myskvällar kan jag ha när som helst. Vad ska man då göra på sin lediga tid? Promenad på Djurgården? Bio? Båda lät ganska bra men kyla och kvällströtthet satte stopp. Det blev tyvärr ett besök på Åhléns när jag hade en timme att slå ihjäl mellan två möten och det höll på att bli mitt fall! I flera år har jag letat efter en snygg mössa att ha på mig utan att lyckas hitta något jag gillat. Alltså traskar jag runt i en ganska missklädsam men skön och varm fleece-mössa. Naturligtvis hittade jag nu en mössa på Åhléns som såg snygg ut och kunde inte låta bli att prova den. Den var jättefin! Hur jag än vände och vred på huvudet så kvarstod faktum; den var hur snygg som helst! Precis en sådan jag letat efter. Det blev en svår stund. Riktigt svår. Jag överlade med mig själv och hittade minst 18 anledningar till varför jag skulle köpa mössan trots köpstoppet. Lyckligtvis sansade jag mig efter en stund, satte på mig den fula fleecemössan igen och lämnade affären, svärandes över mitt idiotiska köpstopp. Aldrig mera ska jag gå in i en affär för att fördriva tiden, hellre fryser jag ändan av mig ute på gatan!

Nätbrist

En sak som jag verkligen saknar i min lägenhet är internet! Det finns helt enkelt inte vilken känns som rena stenåldern. Först tänkte jag att det var onödigt, jag har ju tillgång till internet hela dagarna på jobbet och om det krisar när jag är ledig kan jag cykla bort till biblioteket. Men jag har upptäckt att jag saknar det där slösurfandet. Ni vet när man bara sitter och leker lite, kollar mejlen, lyssnar på en favoritlåt på Spotify, kollar en kul grej på Youtube, googlar på något man vill veta mer om. Inte nödvändigt alls men trevligt! Dessutom går detta internet-vacuum ut över mitt bloggande som nu sker mer sällan än innan. Det blir väl till att skaffa ett mobilt bredband eller vad det heter. Nästa vecka är det årsmöte i min bostadsrättsförening, jag ska gå dit först och fråga om det möjligtvis är någon gemensam internetlösning på gång, annars får jag väl kavla upp armarna och fixa det. Bra kvinna reder sig själv, liksom (men hur sjutton vet man vad man ska ha?). Nyttigt för mig som i nästan 20 år haft en helpdesk därhemma i form av maken. Dags att bli vuxen?

Just nu befinner jag mig på tjänstresa/semester i Stockholm. Möte om internationella kommunala partnerskap hela dagen igår och idag är jag kompledig. Ska träffa olika kollegor/goda vänner för en fika och sedan på middag ikväll. Det ska bli trevligt! Det är trevliga människor från andra städer än Malmö som först har varit kollegor i internationella projekt och med tiden blivit goda vänner. (Jag har en hemsk känsla av att jag är en patetisk figur, jag umgås nästan bara med folk som jag träffat i jobbet.) Det blir nog både jobbsnack och en hel del skitsnackande skulle jag gissa. Jag älskar att träffa folk på det viset; ute på stan, på fik eller restaurang. Ingen har behövt fixa mat, ingen ska diska (ingen av oss alltså). Man bara sitter och hänger och snackar och tittar på folk, underbart! Jag börjar tro att det är det som är meningen med livet; att hänga med sina vänner!

Dammråttor

Igår gav jag upp tanken att hitta en begagnad sopborste och köpte en ny. Trots ett antal rundor på Myrorna och liknande ställen har ingen begagnad borste synts till. Kände att dammråttorna höll på att ta över min lilla lya; det var helt enkelt dags att slå tillbaka. Annars kunde jag ju gjort som den där killen på Blocket som sålde sina dammråttor; ”20 kronor styck, tre för 50” eller hur det var. Skitkul! När jag ändå var igång så slog jag till på en gummiskrapa till duschen också. Vilken skillnad det blev, både i duschen och på golvet! Jag får väl kanske inse att det är mycket begärt att inreda en hel lägenhet, om än liten, med 100% begagnat.

Jag har stött på ett litet belysningsproblem. Mina fina gamla lampor som jag köpt i små loppisaffärer i kvarteren gick inte att koppla in. Ojordade stickproppar mötte jordade urtag och kärlek uppstod inte! Jag fick leva i mörker ett tag medan jag grubblade över en lösning. Till sist ryckte Åsa in. Igen! Under hennes tålmodiga vägledning (avbruten av lite mindre tålmodiga utrop typ: ”Du är ju kass på riktigt!”) lyckades jag byta ut stickpropparna mot nya, jordade, och nu lyser det så hemtrevligt i vrårna. Det bästa är att jag kan läsa i sängen! Tänk att man kan bli så glad för en läslampa!

I helgen gjorde jag min första insats som helgmamma. Insåg att det är en dyr verksamhet. Om man bor i ett hål i väggen som jag gör kan man ju inte bara sitta där och knö med tre barn + en flickvän. Man måste göra något! Och allt som barnen tycker är kul kostar pengar. Således gick vi först på bio med tíllhörande popcorn och läsk. Sedan skulle vi äta och eftersom jag vägrade att gå på Mc Donalds för 314:e gången så hamnade vi på TGIF (Thank God It’s Friday). Det ser billigt ut men är det inte! Sedan tog vi en tur till godisaffären, det var ju faktiskt lördag. Efter detta frossande åkte de stora barnen hem, medan den minste åkte med mig till lägenheten för att sova över. Vi hade en mysig kväll i min sköna soffa med godis och Körslaget på TV. På söndagen stack han och jag iväg igen, denna gång till bowlinghallen. Där kunde jag konstatera att bowling är populärt bland helgföräldrar; vart jag tittade såg jag ensamma pappor med barn (Var är mammorna? Är det de som har ungarna i veckorna?) Som tur var hade jag några fribiljetter till bion, annars hade detta lilla helgäventyr kostat ca 1700 spänn! Nu blev det något billigare. Några helger till så går jag i konkurs! Tur i alla fall att upplevelser är OK på mitt köpfria år!

Flyttlass

Maken och jag har tyvärr fattat det nödvändiga beslutet att ta en paus från vår relation och separera på prov ett tag. Av hänsyn till min familj kommer jag inte att gå närmare in på detta här utan nöja mig med att kommentera saken ur ett köpstoppsperspektiv. Det kan komma att innebära att jag framstår som helt känslolös. Naturligtvis är detta ledsamt för alla parter, även för mig. Jag tar dock risken att framstå som ett monster, jag vill inte hänga ut maken eller barnen på en blogg till allas beskådande.

Rent praktiskt innebär det att jag kommer att bo i min lägenhet på heltid ett tag framöver. Ett heltidsboende kan, i jämförelse med ett deltidsdito, innebära ökade krav på bekvämlighet, vilket i sin tur kan innebära behov av fler inköp. Jag har bara hunnit vara heltidsboende i lägenheten ett par dagar och kan konstatera att det största problemet egentligen är förvaring. Heltidsboende kräver helt enkelt mycket mer attiraljer än ett par nätters övernattning i veckan. Här blir det alltså nya utmaningar; att förvara saker på ett smart sätt förstås men kanske först och främst att försöka använda mindre grejor i min vardag! Mindre kläder, mindre husgeråd osv. För att inte tala om att jag hela tiden måste rensa och plocka undan, annars drunknar jag! Barnen kommer förstås att hälsa på mig i lägenheten och i alla fall den minste kommer att sova över på helgerna, vilket ökar på röran, men det känns naturligtvis inte viktigt i sammanhanget. Ju mer jag får vara med barnen, desto bättre! Jag får väl åka till Myrorna igen och spana efter någon mer byrå.

IKEA-feber

Idag har jag varit på IKEA. Nej, jag köpte inget till mig själv eller lägenheten men det var frestande. Jag var där av två anledningar, dels att köpa påslakan till mellansonen som behövde nya och dels för att kolla in det nya varuhuset som lär vara ett av Sveriges största. Efter flytten ligger IKEA dessutom väldigt nära där vi bor, vilket förstås är bekvämt. Dumt nog hade jag glömt hur det är att besöka IKEA en lördagseftermiddag. Kaos är vad det är! Folk överallt och alla rör sig i slow-motion så det är helt omöjligt att ta sig fram. Långa köer och gallskrikande barn (varför tar folk med sig barnen på IKEA överhuvudtaget? Låt dem slippa!). Efter ett tag är man svettig och illamående och nära nog apatisk. Innan apatin slog till så hann jag dock förälska mig i en mjuk röd pläd som hade passat perfekt i lägenheten. Tänk så skönt att breda den över mig när jag sjunkit ner i den mjuka soffan! Och vilken fin mörkröd färg! (Jag är rödoman, gillar allt som är rött. Spelar ingen roll om det är en visp eller en brevlåda, har det den rätta djupröda färgen vill jag ha det!). Jag stod och strök med handen en stund över pläden och sökte i min hjärna efter anledningar att frångå mitt köpstopp. Efter ett tag fick jag dock inse att det fanns ingen vettig anledning alls och skiljas från min pläd. Snyft! Kanske finns den kvar i vår när köpstoppet upphör. I så fall är jag förlorad när vi möts igen.

Besöket på IKEA fick mig att fundera över det renoverings- och uppiffningsraseri som tycks råda för tillfället. Alla man känner håller på och fixar med sina hus och lägenheter. Jag kan inte minnas att jag hört någon säga att de är nöjda med hur det ser ut hemma. Varför detta maniska behov av att ständigt förändra och fräscha upp? För inte är det väl så att vi verkligen behöver hålla på så här? Alla jag känner har väldigt trevliga hem, som i mitt tycke duger utmärkt som de är. Är det en tävling där man måste hävda sin position? Eller gör man det för sin egen skull? Försöker vi rentav fylla något inre hål som vi inte klarar av att fylla på något annat sätt? Något skaver på insidan och det enda man kan göra är att sätta upp en fondtapet. Det är ju inte ovanligt att folk kastar ut inredning och möblemang som hade funkar fint i många år till. Bara för att de ”känner för något annat”. Det funkar ett tag och sedan börjar något skava igen. Då byter man ut köksinredningen och det känns genast bättre! Tills det är dags igen. Kanske receptet för mindre resursslöseri är gratis terapi åt folket?

Köpfeber

Ironiskt nog präglas mina dagar just nu av shopping. Det handlar om att hitta nödvändiga saker till lägenheten. Min idé om att allting ska vara begagnat har funkat riktigt bra, hittills har inga nya prylar kommit över tröskeln med undantag av en handdukshängare till badrummet (det blev för opraktiskt att ha handdukarna liggande på golvet och jag hittade ingen begagnad som funkade utan att borra hål i det nya fina kaklet). Nu har jag hittat det mesta jag behöver för att kunna leva ett drägligt liv och allt som är inköpt har fyndats på Blocket eller på lokala loppisar. Det har blivit en soffa, ett soffbord, en säng, ett matbord, en byrå, några lampor och lite husgeråd. Några stolar och en gammal fåtölj har jag tagit med hemifrån. Mer behövs i stort sett inte för att klara det dagliga. Det som är kvar nu är mest sådant som är lite svårt att hitta begagnat, men jag ger mig inte, förr eller senare dyker det upp. Jag tänker då på en dörrmatta (att torka av skorna på när man kommer in), en sopborste med skyffel (dammsugare verkar onödigt till 29 kvadratmeter) och en gummiskrapa till duschen. Jag har s.k. stockholmsdusch, vilket innebär att hela badrummet är totalt översvämmat varje gång jag duschat. Än så länge funkar mina fötter som gummiskrapa, jag känner mig lite som Pippi Långstrump när hon skurar köksgolvet.

Sängen inköptes på Blocket för ett par dagar sedan. Äntligen slipper jag ligga på en madrass på golvet, det var inte så bekvämt. När det var dags att åka och hämta den så ställde min vän och kollega Åsa upp som bärhjälp och moraliskt stöd. Jag insåg ganska snart att sängen var både större och tyngre än jag trodde men med hjälp av säljaren och hans fru lyckades vi baxa upp den på taket till den medhavda bilen. På vägen in till stan uttryckte jag mina tvivel på att vi två fruntimmer skulle lyckas få upp den för fyra trappor utan hiss men Åsa var kolugn och tyckte att det grejar sig. Väl framme vid lägenheten förstod jag varför. Jag upprepade mitt mantra: ”det går inte”, men Åsa kvittrade bara: ”Vänta lite; det här fixar jag”, och försvann in på puben tvärs över gatan. Två sekunder senare (kanske lite längre, men inte mycket!) kom hon ut igen med en snygg kille i släptåg. Innan jag hann blinka hade hon och killen fått ner sängen från bilen och burit den fyra trappor upp. Efter kom jag, släpandes på bäddmadrassen (med stort besvär, pinsamt nog). Det enda Åsa sade efteråt var att hon var lite besviken på killarna på puben, hon hade tänkt sig att ragga upp två stycken så att hon slapp bära själv, men de andra barhängarna hade varit mesiga och skyllt på ryggont. Typiskt Åsa, hon kan fixa vad som helst! Den snälle killen försvann in på puben igen med ett lyckligt smil (Åsa har den effekten på killar) efter att ha blivit lovad en öl lite senare. Tack Åsa, vad skulle jag göra utan dig!

Anskaffandet av lägenhet och grejor till den har lärt mig något om vad man egentligen behöver för att kunna leva ett gott liv. I min gamla tillvaro hade jag åkt ut till IKEA och köpt en förskräcklig massa saker, alla nya och en del onödiga. Nu har jag istället rotat runt på loppisar och surfat på Blocket och valt ut några få godbitar. Jag har förstått att man behöver mindre än man tror för att klara det dagliga. Jag har också insett charmen och skönheten hos gamla grejor. Ta min golvlampa till exempel, som jag köpte av en dam på en lokal loppis för 200 kronor. Varje gång jag kommer in i lägenheten så är det den jag ser först och jag bli lika glad varje gång. Den är så fin! Dessutom vet jag att den har en historia; den har lyst i många år innan den kom till mig, hos någon annan som säkert också tyckte den var fin. Nu får den åldras med behag hemma hos mig, jag släpper den aldrig!