Jag fryser!

Nu är jag tillbaka i Sverige och fick utstå decenniets klimatchock när jag kom hem. Från + 35 grader till -5 på ett dygn! Lite trist att komma tillbaka till ruggiga Sverige, men man ska inte gnälla när man fått tillbringa två av vinterns kallaste och mörkaste veckor i södra Afrika. Dessutom blev resan otroligt lyckad, projektet går mycket bra och alla är väldigt entusiastiska. Nu diskuterar vi om vi kan göra något större av det här; något som kan ge eko i hela landet, ja kanske t.o.m. i hela södra Afrika. Solfångare finns lite överallt men hittills har vi bara sett dyra vacuum-solfångare som köpts in från Kina. Att bygga de billigare, plana, solfångarna själva till ett pris som även de fattigare har råd med har ingen annan gjort här nere vad vi vet. Detta kan bli något stort!

Lyckligtvis visade sig att min ”fiende”, mannen som burit sig illa åt, bestämt sig för att skärpa till sig och följaktligen var vänligheten själv när vi väl träffades. Jag kommer nog aldrig att lite på karln mer, men så länge han inte direkt motarbetar mig så är jag nöjd. Hans närmaste underlydande, som är de som är praktiskt involverade i projektet, är två riktiga pärlor så jag koncentrerar mig på samarbetet med dem och det flyter fantastiskt bra. Jag är också nöjd med att jag lyckades avhålla mig från att shoppa trots att jag såg många fina saker som jag gärna lagt vantarna på. Jag fick påminna mig om att jag redan köpt en del fina souvenirer, innan mitt köpstopp började, och att jag inte alls behöver något mer.

De sista dagarna i Namibia tillbringade vi i huvudstaden Windhoek för att göra studiebesök och lära oss mer om landet. Det var otroligt intressant! Det är svårt för en svensk att riktigt förstå de umbäranden som många fick utstå när landet kämpade för självständighet. Det var en dubbel kamp kan man säga, åtminstone för de svarta; dels för självständighet från Sydafrika (Namibia tillhörde Sydafrika fram till 1990 och hette då Tyska Sydvästafrika) och dels för att bli fria från apartheid. Många dog i kampen, andra blev illa tilltygade, både fysiskt och psykiskt. Men de lyckades till slut efter lång kamp. Att namibierna är stolta över sitt land är inte att ta fel på; aldrig har jag hört nationalsången sjungas med sådan känsla! Nu samsas vita och svarta i landet och så vitt jag förstår så går det hyfsat. Den tidigare motståndsrörelsen SWAPO regerar landet och samtliga beslutsfattare är svarta. En del vita jag pratar med hävdar att det nu råder en omvänd apartheid, att de svarta har makten och i viss mån förtrycker de vita. Ser man sig omkring kan man dock konstatera att det fortfarande är de svarta som bor i de fattigaste områdena och har de sämsta jobben. Vissa saker tar det tid att ändra på!