Svansar och apelsiner

Nu har jag inte skrivit på ett tag vilket har orsakat klagomål från några trogna läsare. Jag bli alltid lika förvånad över att någon faktiskt LÄSER det jag skriver. Jag skriver mest för mig själv (av någon anledning blir saker och ting klarare när man skriver ner dem) men blir förstås glad när jag får respons. Det känns väldigt roligt och jag lovar att jag ska försöka skriva oftare!

Förra veckan var jag i Turkiet på tjänsteresa. Vi var en hel grupp som reste ner till Antalya för att delta i en workshop om solenergi och för att ha ett möte med våra projektpartners därnere. Antalya är en fantastiskt fin stad, jag kan verkligen rekommendera ett besök, helst utanför turistsäsongen när det är lugnt. Jag har varit där 5-6 gånger nu å yrkets vägnar och varje gång lovar jag mig själv att jag ska återkomma på någon semester och bara njuta. Kaleici, gamla stan, är underbar att ströva omkring i, maten är fantastisk, den gamla hamnen är jättefin osv,osv. Vi jobbade inte hela tiden utan hann även med en tur till vattenfallen som också de kan rekommenderas varmt!

Workshopen var ett gemensamt arrangemang mellan svenskar och turkar och jag hade tagit med mig några föreläsare från Sverige samt två politiska representanter. Publiktillströmningen var som vanligt orsak till en del nervpirr. För mig alltså, turkarna verkar helt lugna! Fast jag har nu börjat vänja mig. Så här brukar det gå till: Som skötsamma svenskar kommer vi alltid i god tid, oftast för att finna att ingen är där och ingenting är på plats. Ungefär när workshopen skulle ha börjat kommer arrangörerna och börjar leta efter datorn. Fortfarande syns ingen publik till. En kvart efter utsatt tid kommer det några ängsliga åhörare och man tror att man har släpat dit folk från Sverige i onödan och att inga mer kommer. Efter ytterligare tio minuter kommer borgmästaren och den s.k. borgmästarsvansen. Då blir det fullt hus! Svansen består av partikamrater, högt uppsatt tjänstemän samt press. Nu andas jag ut; dagen är räddad, professorn från Lunds tekniska högskola har inte åkt hit förgäves! Tyvärr varar detta lugn bara fram till lunch för då avviker borgmästaren och med honom hela svansen. Kvar sitter några tappra entusiaster och min professor får hålla sitt föredrag för ca åtta pers. Suck! Jag sliter mitt hår men tröstar mig med att det är bättre att hålla en presentation för åtta personer som är rätt i sammanhanget än 100 som är fel.

Södra Turkiet låter ju underbart men om man åker på vintern som vi gjorde kan man dock frysa en del, särskilt på natten; att värma upp hus är inte turkarnas bästa gren! Vi bodde på en jättefint gammalt hotell i gamla stan; ett riktigt kulturhus med apelsinträd och en liten fin pool på gården, himmelssängar och knarriga trägolv men KALLT! Jag sov i strumpbyxor, långkalsonger, underställströja och fleecetröja under täcket och det kändes ändå kallt. Brrr! Nästa gång jag åker dit ska det vara minst 25 grader och jag ska ligga under apelsinträdet med en bra bok. Jo, för då ska jag vara ledig och bara njuta!