Eget rum

Jag har tidigare skrivit om mitt behov av en egen vrå och att jag under ett år hyrde en övernattningslägenhet inne i stan. Det blev min alldeles egna oas där jag kunde vara i fred och tänka mina egna tankar till slut utan att bli avbruten. En dag i veckan bodde jag i min lilla lägenhet och det var något jag såg fram emot varje vecka. Att slippa ränna hem efter jobbet med andan i halsen för att fixa mat, förhöra läxor och vika tvätt var underbart i sig. Istället lodade jag runt lite på stan, fikade, gick på bibblan och njöt av lugnet. Sedan handlade jag lite godsaker och cyklade till lägenheten där jag tillbringade kvällen i sängen tittandes på TV eller läsandes en bok. På morgonen steg jag upp i total tystnad och åt min lilla frukost för mig själv efter en lång härlig promenad längs med Limhamnsfältet. Varje gång kände jag mig stärkt och samtidigt lugn och harmonisk efteråt. Jag älskar att vara ensam och rå mig själv! Naturligtvis bottnar denna känsla i att jag vet att det finns en familj därhemma som jag kan återvända till efter min lilla utflykt; att vara ensam alltid hade jag nog inte uppskattat.

Nå, lägenheten har jag inte längre kvar, den finansierades av ”extra” pengar som jag fått av min snälle far. Efter ett år sade jag upp den och gick tillbaka till min gamla tillvaro. Detta har utlöst någon sorts kris i mitt inre; jag saknar det! Jag saknar det så det gör ont! Det blir mer och mer uppenbart att lägenheten inte bara var en kul grej, en lyx. Den var ett svar på ett djupt känt behov som legat latent under småbarnsåren men som nu pockar på starkare och starkare. Jag behöver en egen vrå och ett eget liv! Jag är ingen 7 dagar i veckan familjemänniska! Jag älskar att vara med min familj men om jag inte får ha mitt eget liv också så blir jag olycklig.

Denna min kris resulterade i att maken och jag kom fram till två saker. Nummer ett är att vi ska införa delad ekonomi. Under alla år har vi haft gemensam ekonomi eftersom vi tyckt att det var mest praktiskt så. Alla pengar går ju åt (ofta mer än så!) så varför krångla till det? Eftersom maken fick ansvaret för att sköta alla transaktioner så har detta resulterat i att jag inte haft någon som helst insyn i våra ekonomiska villkor. Detta är helt mitt eget fel, jag har varit bekväm och tyckt att det var skönt att slippa. Nu inser jag att det inte varit bra för någon av oss, det har bland annat medfört att min känsla av att inte ha något eget liv har förstärkts. Dessutom har jag på något vis hamnat i en beroendeställning gentemot maken; jag har fått fråga honom varje gång jag har velat ha loss pengar som varit lite utöver det vanliga. Maken har tilldelats den otacksamma rollen av att vara tråkmånsen som säger nej och försöker hålla igen. Men nu ska det bli ändring! I helgen hade vi en stor genomgång och gick igenom vår ekonomi ordentligt. Från och med nu ska jag föra över en summa varje månad till vårt gemensamma konto som ska gå till alla gemensamma utgifter som t.ex. hus och mat, resten disponerar jag själv! Jag blev otroligt förvånad när jag såg hur mycket jag faktiskt har kvar som är mitt. Inte för att jag inbillar mig att jag är rik helt plötsligt, det mesta går nog åt som vanligt, men det känns härligt att ha kontroll! Förut köpte jag allt möjligt utan att känna att det spelade någon roll, det blev liksom ingen skillnad, nu finns det plötsligt en anledning för mig att hålla koll på pengarna. Jag har blivit vuxen!

När jag nu har fått denna kontroll så ser jag ännu en viktig sak; jag har faktiskt råd att köpa en egen liten lägenhet! Ingen lyx men en liten, liten övernattningslägenhet. Hurra! Jag hoppas bara att min bank håller med mig om att jag har råd. Jag har haft diskussioner förr med banker som tycker att jag behöver mer pengar än jag gör för att klara mig. Idag ska jag prata med banken och sedan ska jag ringa mäklaren om den där lägenheten jag såg på nätet igår kväll. Den är pytteliten och har varken riktigt kök eller badkar. Men den ligger högst upp under takåsarna, nära havet. Där kommer jag att trivas!