Jag, en fastighetshaj

Nu är jag på köpjakt och hetsen har brutit ut på allvar. Ingen pryl, dock, utan en liten lägenhet. Idag var jag inblandad i min första budgivning och jag kan bara konstatera att det är tur att Leif, min bankman, har gett mig ett tak att hålla mig under. Jag drabbades av svår tävlingsinstinkt och kände mig som världens finanshaj! Till slut var jag och min motståndare inbegripna i en sms-duell där buden haglade så det rök om knapparna! Till slut var jag dock tvungen att ge mig, till min stora sorg, för jag tyckte verkligen om lägenheten. Nu återstår det två-tre stycken därute som är helt OK, t.o.m. bra, men ska jag nöja mig med ”bra” när jag har fått korn på drömlägenheten? Problemet är att det kan dröja månader innan nästa drömlägenhet dyker upp och så kanske någon annan bjuder över mig igen. Suck! Jag kanske får inse att jag i detta läge inte har råd med drömlägenheten och sänka mina krav något. Detta tillstånd med en nästan obefintlig ränta kommer ju inte heller att vara för evigt, och då kan det bli otrevligt om man har lånat för mycket pengar. Hmm!

Ett problem som definitivt kommer att uppstå om jag hittar en lägenhet är hur jag ska kunna möblera den. Jag har ju köpstopp! Vissa saker måste man ju bara ha för att kunna leva drägligt, som t.ex. något att sova på, något att sitta i, något att äta ur osv. Min tanke är att jag tyvärr måste tulla på köpstoppet men att jag inte ska köpa något nytt alls utan ska låna, få (folk har säkert gamla saker de har tröttnat på) eller köpa begagnat. Det kan bli en kul grej, att dra runt på loppisar och se vad man kan rota fram. Det får dock INTE bli några grejor som inte är absolut nödvändiga!

Ett annat köpbehov uppstod idag när jag skulle laga middag. Jag hade hittat ett recept i min LCHF-kokbok på rårakor gjorda på rivna grönsaker, ägg, riven ost och keso. Dessa skulle stekas i mycket smör och serveras med stekt fläsk och lingon. Lät smaskens tyckte jag och det såg verkligen gott ut på bilden. Alltså satte jag igång att riva grönsaker på rivjärnet för glatta livet, det var jobbigt, tog lång tid och jag rev mig på knogarna flera gånger, stackars mig. Sedan skulle detta joxas ihop med övriga ingredienser och slutligen skulle man hälla i stekflottet från fläskstekningen. Rårakorna skulle stekas i sista stund för att vara riktigt goda så jag började stekningen medan barnen förväntansfullt (nåja) placerade sig vid bordet. Efter en stund insåg jag att det inte gick helt bra. De fastnade! Vår gamla teflonpanna är inte så bra längre och saker har börjat fastna så smått. Det här var dock det värsta jag sett, det gick inte att få till något som tillnärmelsevis liknade de frasiga skapelser jag sett på bild i kokboken. För lite smör tänkte jag och började på ny kula med säkert 50 gram smör i pannan (ja, jag går ju på LCHF har jag sagt, vi bangar minsann inte för lite smör). Till slut fick jag ge upp, erkänna för den undrande publiken (barnen) att det blir minsann inga rårakor, de var säkert inte särskilt goda i alla fall, det blir istället lite delikat skivad gurka till fläsket. Maken var inte hemma så han slapp se eländet.

Summa summarum, vi behöver en ny stekpanna! Den är slut, finito, har gjort sitt jobb! Jag längtar nu efter en hederlig gammal instekt gjutjärnspanna, en sån som mamma och pappa hade när jag var liten. Den som man absolut inte fick diska med diskmedel utan helst bara skulle torka av försiktigt med hushållspapper för att inte ”förstöra stekytan”. Sådana saker som stekyta var viktiga på den tiden. Varför har vi glömt bort det? Vi kan ju inte ens steka rårakor! Nästa gång jag kommer hem till föräldrahemmet ska jag smyga ner i matkällaren och titta; kanske står det någon gammal panna kvar som inte används?