Många människor omkring mig har uppmärksammat att jag gått ner mycket i vikt på sistone och jag får många gratulationer. Det är naturligtvis glädjande men jag har fullt sjå att be folk att inte ropa hej; det är ju nu det svåra börjar. Jag har gått ner 14 kilo nu och därmed uppnått mitt mål vilket jag är helnöjd med. Jag känner pigg, smal och naturligtvis skitsnygg! Jag har ju dock gjort den här resan förut och vet att så länge man går ner så är det kul och spännande, men när man är ”färdig” börjar vardagen. Då gäller det att inte falla av och gå tillbaka till de gamla vanorna. Jag har lätt för att gå ner i vikt när jag väl har bestämt mig men det går väldigt långsamt upp igen. Det borde jag kanske glädja mig åt men jag vet precis hur det funkar. Att ostraffat kunna mumsa i sig både det ena och det andra utan att det syns på vågen leder lätt till övermod. Och ett halvkilo hit eller dit spelar ju ingen roll. Alltså går jag låångsamt upp i vikt igen tills jag efter något år gått tillbaka till mitt gamla runda jag igen. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det denna gången, jag hoppas bara att jag lärt mig något sedan sist så att jag är mera på min vakt!
Vad som är glädjande är att min viktnedgång gjort många människor i min närhet nyfikna på lågkolhydrat-tänkandet och LCHF. Som ”nyfrälst” vill jag ju naturligtvis omvända alla mina vänner till den rätta läran och jag funderar nu på att bilda en sekt. Vi kanske kan träffas på mystiska ställen nattetid och bränna kolhydrater på bål under rituella former, iförda munkkåpor. Senast igår kom en kollega fram och ville hoppa på tåget och undrade hur hon skulle bära sig åt. Jag och kollegan Åsa, som började resan före mig, försökte ge henne en del tips om litteratur och hemsidor men, som jag sa till henne, det är egentligen inte så konstigt. Skippa de fem ”farliga” – socker, bröd, pasta, ris och potatis, och ös på med fett istället, konstigare än så är det egentligen inte. Jag får dock erkänna att jag bara några timmar senare bröt mot denna enkla regel genom att inta den underbara desserten ”Chokladtapas” på restaurang Mello Yello på Lilla torg. Det ångrar jag inte alls. Det var kanske inte så nyttigt men det innehöll många ”själsliga vitaminer” som min kollega Karin uttrycker det. Man måste unna sig en guldkant emellanåt och att choklad är bra för kvinnor, det vet ju alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar