Erfarenhetskärringen

Nu är det full fart på jobbet igen! Det blev verkligen en rivstart i år, vilket kändes rätt jobbigt efter tre veckors totalt slappande! I min familj är vi rätt bra på att ha söndagsångest. Med söndagsångest menar jag att man dagen innan man ska börja jobba efter en ledighet inte mår helt bra. Trots att man kanske har ett jobb som är helt OK. Tror det har något att göra med omställningen från en totalt kravlös tillvaro i långsamt tempo till PANG – högt tempo och stora krav! Efter några dagar har man kommit in i tempot igen och allt känns ganska bra, men omställningen är aldrig rolig. Min söndagsångest har visserligen minskat med åren men den finns där utan tvekan. Lyckligtvis inte längre på vanliga helger men alltid efter en längre ledighet. Det är nog inget att göra något åt, bara gilla läget och påminna sig själv om att det går över. Samt inte planera in något den där sista dagen, för då vill man inte göra något alls. Bara odla sin ångest och försöka hålla fast de sista kravlösa timmarna. Maken har lärt sig med åren att det är bäst att hålla sig undan, så jag får vara ifred.

Vad skönt det är att bli äldre! Särskilt i sådana lägen när man inte är på topp. Man kan ta det ganska lugnt eftersom man vet att det har hänt förr och att man inte dog av det. Man minns alla gånger man har fått ångest över ett eller annat och man minns också (oftast i alla fall) att det gick över och att allt sedan var ganska OK. Dessutom har ens perspektiv vidgats så saker som verkade förskräckligt viktiga när man var yngre är inte lika viktiga längre.

Någon kvinnlig skribent (minns inte vem) kallade det för sin inre ”erfarenhetskärring”. Det är hon som höjer rösten då och då för att säga: "Du, det här har vi gjort förr!” när man hetsar upp sig över ett eller annat. Eller som hindrar en från att trampa i samma klaver två gånger, när man rusar iväg lite för snabbt. Det är också hon som lugnt säger: ”Du, hur viktigt är det här, EGENTLIGEN?”

Jag gillar min erfarenhetskärring och för det mesta lyssnar jag på henne. Det är ju hon som hjälper mig igenom min söndagsångest så att den blir bärbar. Ibland ropar hon dock inte tillräckligt högt utan jag gör om gamla dumma misstag för nuttonde gången. Då har hennes röst dämpats av viljan att vara till lags, eller av rädsla att inte duga eller annat gammalt emotionellt skräp jag släpar runt på. Men hon ger inte upp för det. Hon reser sig alltid på 10 och säger: ”Vad var det jag sa?” Då skäms jag en smula och lovar henne att jag ska vara klokare nästa gång.