Semester på låtsas

Nu har många börjat jobba men jag är ledig en vecka till innan det är dags. Ja, ledig och ledig, jag har egentligen semester men jag måste ”bara” fixa ett par jobbresor som dumt nog ska äga rum i slutet av januari och början av februari och som jag inte hann fixa före jul. På några av resorna ska jag dessutom släpa med mig kollegor, experter som ska hålla föreläsningar, politiker och tolkar. Detta är inte gjort på en kafferast. Det ska förhandlas i det oändliga om datum och sedan ska resorna bokas. Naturligtvis ska inte två personer resa samtidigt så det är ett evigt kattrakande fram och tillbaka om flygtider och anslutningar. På en resa (Kina) ska det dessutom fixas visum och då krävs också en officiell inbjudan från värdarna förutom att själva visum-ansökan ska fyllas i (Hur många gånger har ni varit i Kina? När då? Vad ska ni göra här? Vem är er värd? Vad har er värd för skonummer?). Glöm för all del inte fotot där man ALLTID ser ut som man nyss rymt från Sing-Sing. Det är ett under att man blir insläppt över huvud taget.

(Jag har faktiskt varit med om att inte bli insläppt pga. ett passfoto. Det var jag och en kollega som skulle in i Ryssland och ryssarna tyckte inte att min kollega var lik fotot i sitt pass. Det hade de helt rätt i men vem tusan är det egentligen? Fler och fler allvarliga ryssar i uniform anslöt och situationen började kännas smått obehaglig. Särkilt när en av de allvarliga sade att de skulle skilja på oss så att vi inte skulle kunna prata med varandra. Det löste sig till sist genom att vi ringde upp våra ryska värdar som fick berätta för passpolisen att vi var kommundirektörens ”speciella gäster” och att Ryssland väl och ve vilade på våra axlar och liknande smärre överdrifter.)

Detta gör jag alltså min ”lediga” vecka och det sväller naturligtvis och tar mycket längre tid än man tror. Idag när jag irrade runt på ICA ringde en turk och ville diskutera simultan tolkning versus konsekutiv. På mycket bristfällig engelska dessutom (hennes alltså, inte min; min är rätt OK vid det här laget). Det är ju bara att släppa taco-såsen en stund och skruva in jobbhjärnan. Hade jag insett hur det skulle bli denna sista vecka (varför gjorde jag inte det?) så hade jag inte lagt dyrbara semesterdagar på detta!

Min idé om att köra mindre bil har redan blivit lite solkad i kanten. Idag skulle jag och mellansonen in till staden för att besöka optikern. Min målsättning var att vi skulle ta bussen och jag framhärdade trots sonens buttra invändningar om att bilen är ”mycket bättre”. När jag frågade om han tyckte att hans egen bekvämlighet var viktigare än att bekämpa växthuseffekten (dum fråga!) svarade han lugnt ”ja”. När det gick upp för maken att vi skulle iväg kom han på att vi kunde ju ”passa på” att ta med sonens bas till gitarraffären för lagning. Innan vi kom iväg upptäckte jag att det behövdes storhandlas och i samma veva började det snöa. Där någonstans började jag vackla och var därmed ett lätt offer för en tonåring. Det blev alltså bilen! Jäklar! Jag kan bara konstatera att den här miljö-hjälte-grejen hade varit mycket lättare om det bara hängde på en själv!