Ribbor

Hade en diskussion med maken häromdagen om ribbor i hemmet. Var de ligger när det gäller ordning och reda alltså. Förr om åren var min ribba tämligen hög, mycket högre än makens. Jag tillbringade mycket tid med att plocka undan och plocka undan. Och plocka undan igen. Värst var det när vi skulle ha gäster. Då skulle huset vara kliniskt rent! Alla pinaler skulle vara undanstoppade och kuddarna i soffan skulle vara perfekt placerade för bästa estetiska effekt. Jag jagade runt den stackars maken och barnen för att få dem att inse hur viktigt det var att allt var perfekt. Eftersom allt som serverades dessutom skulle vara hemlagat eller hembakt så var varje kaffekalas eller middagsbjudning något av en pina. När gästerna väl anlände var jag så slut att jag knappt orkade umgås. Under själva bjudningen rantade jag dessutom runt som en osalig ande hela tiden för att förvissa mig om att allt flöt perfekt. Det var så tröttande att jag fick gå ut på toaletten ibland för att vila. Efter att gästerna hade gått trillade jag omkull på soffan, så slut att det värkte i benen och ringde i öronen. Varför, undrar jag nu? För att folk inte skulle misstänka att vi är normala människor? Som har det stökigt ibland och som inte alltid hinner med att plocka undan? Och varför vore det en katastrof om någon gäst fick servera sig sitt kaffe själv?

Nu för tiden har jag sänkt min ribba betydligt. Det kanske är åldern som gör det, det är inte längre så viktigt vad andra tycker. Eller så blev jag bara så utmattad på det hela att jag inte orkade bry mig längre. Skönt är det i alla fall. Nu röjer vi lite i vardagsrummet innan gästerna kommer, kollar så att gästtoan är någorlunda fräsch och resten får vara. När någon gäst ber om mera kaffe så kan jag till och med säga; ”kannan står i köket, help yourself” utan att falla död till marken. Den tid som jag förr lade på att plocka undan lägger jag nu på sköna promenader längs havet eller att läsa en bra bok.

Det intressanta är att maken ribba nu har höjts. Eller så kanske den ligger kvar i samma läge men eftersom min har sänks så drastiskt så är det numera han som plockar och plockar medan jag ligger mitt i röran med en bok. Det gäller inte så mycket festerna som i vardagen. Han mår dåligt om det är rörigt hemma medan jag ofta inte ens märker det. Han vill att alla ska sätta in sin disk i diskmaskinen varje gång man har tagit sig en macka, medan jag och barnen glatt ställer grejorna på diskbänken och går därifrån, tänkandes att den som är diskansvarig efter middagen kommer att ta det sedan. Detta väcker onekligen en del intressanta tankar om anpassning och hänsyn. Vem ska anpassa sig till vem? Är det han som ska slappna av lite och bli bättre på att njuta av livet eller är det jag som ska skärpa mig och ta mer hänsyn? Förmodligen lite av båda. Jag är i alla fall ganska säker på att när vi ligger på vår dödsbädd och tänker tillbaka på våra liv så kommer vi knappast att tänka: ”Varför städade jag inte mer!”