Hemma bäst av allt

Under min vecka i Kina fick jag mig en hel del tankeställare. När man glider runt på gatorna i denna spännande världsmetropol så är det lätt att glömma att man befinner sig i en diktatur. Ibland får man dock en påminnelse. Den första kom när jag skulle blogga. Utan att tänka mig för försökte jag öppna bloggen som vanligt. När det inte gick blev jag lite irriterad; varför funkade inte min anslutning när jag nu äntligen fått tid att blogga? Efter en stund kom jag dock på var jag befann mig. Det slutade med att jag fick mejla texten till maken som fick lägga in den på bloggen. Det fick mig att fundera på hur det är att leva i ett land där man inte kan göra en sån enkel sak som att blogga. Eller gå in på Youtube, vilket jag försökte göra dagen efter, återigen utan att tänka mig för. Vad kränkt man måste känn a sig! Och hur tänker egentligen ledarna i ett sådant land? Jag menar, man har ju inte mycket att komma med när man måste förbjuda andra människor att uttrycka sina åsikter för att förbli vid makten. Jag undrar om de någon gång i livet slås av det? Förmodligen inte.

Den andra påminnelsen kom när jag skulle åka ut till expo-området med vår svenske utställningsbyggare. Vi körde längs den gata som blivit utsedd till expons paradgata. Vår byggare förklarade för mig att här tidigare legat gamla charmiga små enfamiljshus men att dessa jämnats med marken för att lämna plats för de fula och trista betongklossar som nu kantade gatan. På min fråga om var de boende blivit av ryckte han beklagande på axlarna och svarade: ”relocated”! Vart visste han inte. Och de är inte de enda som fått lämna sina bostäder, sina grannar och vänner för att lämna plats för expo-bygget. Det får en naturligtvis att fundera på om det är rätt att vi deltar eller om vi borde tackat nej. Jag försöker trösta mig med att vi förhoppningsvis gör miljönytta genom att visa att det faktiskt går att bygga en hållbar stadsdel som folk vill bo i.

Nu är jag i alla fall hemma igen och det känns skönt. Att få krama familjen och sen ligga i soffan och mysa med en bra bok. Att få krypa ner i sin egen säng på kvällen och dra sitt eget mysprassliga duntäcke ända upp till näsan – det är ändå bäst! Jag har nu haft mitt resande jobb i fem år och de första åren älskade jag det. Tänk vad spännande att få se nya städer och länder hela tiden och få träffa trevliga människor från hela världen. Nu börjar jag dock bli lite mätt. Det är fortfarande spännande att resa men nu känner jag också hur trött jag blir. Det går allt trögare att packa väskan och lämna familjen och det känns inte längre motiverat att missa barnens födelsedagar och skolavslutningar. Jag börjar längta efter ett normalare liv. Ett liv där man kan träffa sina vänner utan att behöva planera in det månader i förväg, där man kan gå på gympa en gång i veckan eller börja sjunga i kör. Där man orkar hitta på något kul på helgen och inte bara vilja ligga still i soffan för att man är trött. Det börjar kanske bli dags för ett annat slags liv?