Shopping med förhinder

Fortsättning från gårdagens inlägg kommer här:

När jag landade på Dalamans flygplats i Turkiet blev jag stoppad av en tjänsteman som ville ha tag på alla som kommit från Johannesburg. Vårt bagage skulle levereras i en annan terminal. Jag försökte säga att mitt bagage var borttappat, men hon påstod envist att de hade mitt bagage och att jag nu skulle få det. Då tändes ett litet hopp; kanske hade hon rätt, kanske hade de lastat om mitt bagage i Istanbul i alla fall och det var därför det inte dök upp på bandet. Jag följde med tjänstemannen och några andra resenärer som rest från Johannesburg till utrikesterminalen för en ny väntan vid bagagebandet. Allas bagage dök upp, utom mitt, naturligtvis. Det blev till att fylla i blanketter igen! Sedan började nästa projekt: att hitta min utlovade skjuts! Frågan var ju nu om chauffören fanns vid inrikes- eller utrikesterminalen. Strängt taget var detta en inrikesflight, men jag kom ju från utlandet från början; hur hade chauffören tänkt? Och hade han/hon orkat vänta medan jag krånglade med bagaget? Efter letande vid båda terminalerna fick jag inse att ingen chaufför fanns någonstans. Några bussar fanns inte heller, så det blev till att ta taxi. Ca 700 spänn kostade det, vilket kan tyckas dyrt, men å andra sidan var det en resa på ungefär 1,5 timme så det kändes rätt OK.

Väl framme visade det sig att hotellet var a) tämligen sunkigt och b) låg i ett industriområde i utkanten av stan. Inte så kul! Dock låg det granne med en outlet dit jag genast styrde kosan för att fixa lite kläder och toalettartiklar (känns detta bekant?). Vid det här laget hade jag alltså varit på resande fot i ett dygn och var inte på topp. Kände mig snurrig av sömnbrist och synnerligen ofräsch. Det enda jag ville var att ta en lång dusch och sedan sova en stund före middagen. Hade inga större förhoppningar om att få tag på något vettigt i klkädväg men lyckades faktiskt hitta en topp jag kunde ha till middagen och en klänning att ha på konferensen nästa dag. Dock hade de varken underkläder eller toalettartiklar. Jag återvände till hotellet med mina fynd och gjorde mig redo för en tur med taxi (igen) in till den lilla stadskärnan, som låg kanske 10 minuter bort med bil. Då drabbades jag av den turkiska hjälpsamheten! Jag tror att jag har berättat om den innan, den är charmerande men ställer ofta till besvär och den är svår, för att inte säga omöjlig, att värja sig mot.

Det började med att jag helt oskyldigt frågade i receptionen om de kunde ringa efter en taxi eftersom jag ville åka in till staden. Personalen i receptionen kunde ingen engelska (inget ovanligt på hotell på landsbygden eller i mindre städer) men ordet taxi uppfattades i alla fall. Dock ringde de ingen taxi utan istället den engelsktalande värden för konferensen som bodde på samma hotell. Han kom då genast nedstörtande i receptionen och ville hjälpa till. Jag förklarade igen att jag bara ville ha en taxi för att åka in och handla eftersom jag blivit av med mitt bagage. Han ringde då inte heller till taxi utan till min kontakt på kommunen och bad henne om hjälp. Hon meddelade att hon gärna skulle komma om en timme och köra mig in till stan och ”hjälpa mig” med shoppingen. Detta var det sista jag ville så jag tackade så mycket men sa att jag inte ville vänta utan ville åka nu och att jag gärna tog en taxi. Nytt konfererande mellan mina hjälpare och sedan kom ett nytt besked: en chaufför från kommunen skulle komma inom kort och köra mig. Jag orkade inte protestera utan satte mig snällt ner för att vänta. Efter en halvtimme (!) kom det en bil och hämtade mig. Chauffören som inte heller kunde ett ord engelska fick instruktioner från konferensvärden och sedan bar det iväg. Jag hade sagt till värden att jag bara ville bli avsatt i stan och sedan ta en taxi hem, men så lätt skulle jag inte komma undan! Nu blev jag körd till en affär med damunderkläder (tantdito!) där jag blev insläpad av chauffören som själv följde med in för att se att jag fick det jag behövde. Efter en del fnissande från personalen lyckades de gräva fram ett par gigantiska vita tanttrosor som de stolt höll fram för beskådande. Jag nickade trött och köpte två stycken, mest för att komma ut därifrån. Mäkta belåten lotsade chauffören ut mig igen. Jag tackade så mycket och försökte ta mig loss för att göra resten av inköpen själv innan jag tog en taxi hem igen men min hjälte ville inte höra på det örat. Han viftade in mg i bilen igen och satte fart. På väg till en ny affär tänkte jag smått apatiskt men icke, efter en stund märkte jag att vi var på väg tillbaka till hotellet. Men jag hade ju inte handlat färdigt! Jag försökte protestera men det var lönlöst. Jag skrek förtvivlat: ”not hotell, city centre!” men han nickade bara glatt och ökade farten. Efter 10 minuters färd var jag tillbaka på hotellet, fortfarande utan toalettsaker, men ännu tröttare än innan. Chauffören var mycket nöjd med att ha utfört sitt uppdrag och hjälpt den utländske gästen att handla. Själv var jag nära ett sammanbrott. Rasande stegade jag fram till receptionen och röt ”TAXI” så att den lille mannen bakom disken hoppade högt. Inom två minuter var taxin där och jag började om igen. Denna gång fick jag dock göra på mitt eget vis. Jag köpte mina toalettsaker, strosade lite och satt mig slutligen på ett café och tog en glass i solen. Sedan tog jag en taxi tillbaka till hotellet och tog en dusch. Iförd rena nya kläder skred jag sedan ner i receptionen för att gå ut och äta middag med de andra konferensdeltagarna. Fortfarande väldigt trött men ren, fräsch och LUGN!