Halvvägs!

Häromdagen konstaterade jag att jag faktiskt nått halva vägen på mitt köpstopp, rent tidsmässigt alltså. Kanske dags för en liten halvtidsavstämning. Hur har det gått? Hur känns det? Har jag blivit en ny människa?

Ja, jag får nog säga att jag tycker att det har gått ganska bra. Visst har det blivit några avsteg under vägen, men inte många och inte utan en god anledning enligt min mening. Det jag köpte mest av före köpstoppet var kläder, smycken, böcker och tidningar. Med undantag för de kläder jag var tvungen att köpa när jag blev av med bagaget på senaste tjänsteresan så har jag inte köpt några kläder alls. Detsamma gäller smycken och böcker. Precis i början av köpstoppet köpte jag några grejor till kajaken (den inköptes någon månad före köpstoppet och hade inte kommit i vattnet än) som jag upptäckte att jag behövde ha för att kunna paddla. Alternativet hade varit att låta kajaken ligga oanvänd ett helt år och det kunde jag bara inte förmå mig till. Sedan har jag köpt grejor till min nya lägenhet men bara husgeråd och möbler som varit absolut nödvändiga och inget nytt, bara begagnat. Undantaget var förstås fotona som jag köpte i Shanghai, aja baja (De sitter nu på väggen i lägenheten och är jättevackra!). De får nog sägas vara min enda riktiga ”synd”, trots att snälla vänner hävdar att de är en konstupplevelse och ingen pryl. Annars har jag klarat mig bra och jag är nöjd och ganska stolt över mig själv. Tidningar får jag köpa och det gör jag fortfarande i ganska stor mängd, men min ambition var att rensa ut de ytligaste mode- och skönhetsblaskorna och köpa tidningar som fokuserar mer på hälsa och relationer. Det har jag gjort, t.ex. Femina och Damernas värld har åkt ut och PS! och Leva har kommit in. Kvar finns sedan innan Tara, Topphälsa och Kattis & Co. De sistnämnda är inte helt befriade från ytliga inslag, men de innehåller en hel del bra grejor tycker jag.

Det har överlag gått lättare än jag trodde, jag har inte ens varit nära att fuska utan det har känts OK att avstå. I början var jag livrädd att så mycket som titta i ett skyltfönster för att inte tala om att gå in i en affär, trodde att jag inte skulle kunna stå emot suget. Nu traskar jag glatt in på t.ex. Åhléns för att köpa schampo och kan till och med ta en sväng runt i affären och bara titta. Jag noterar att jag ser fina saker som hade varit roliga att ha men det är liksom inte aktuellt, det gäller inte mig. Har jag blivit ”avprogrammerad”? Har köpsuget verkligen försvunnit eller i alla fall dämpats betydligt? Ja, det känns så, men sanningens minut kommer egentligen inte förrän köpstoppet är slut och det är fritt fram igen. Hur kommer jag att bete mig då? Förhoppningsvis kommer jag att shoppa med måttlighet och på ett mer planerat och medvetet sätt. Inte så mycket onödigheter bara för att det är kul och inte så mycket nya prylar utan mer begagnat.

Det här halvåret har fått mig att inse skillnaden mellan det faktiska behov som uppstår i en särskilt situation i vardagen där jag saknar något och det inbillade behov som uppstår när jag ser något fint i en affär och ”vill ha”, trots att jag aldrig saknat det förut. Ett faktiskt behov kan vara när jag upptäcker att något jag använder har gått sönder och inte kan lagas eller när jag packar inför en tjänsteresa och kommer på att jag faktiskt saknar ett klädesplagg som hade behövts i en specifik situation. Den sortens behov kommer jag att tillfredställa i framtiden när köpstoppet har upphört. Dock kommer jag förhoppningsvis välja att köpa begagnat eller miljöanpassat om möjligheten finns/ekonomin tillåter. Det är det inbillade behovet jag hoppas att jag blivit av med eller i alla fall dämpat när det här året är slut. Att det försvunnit helt är nog orealistiskt att tro men jag ska verkligen försöka att inte ge efter för det så ofta. Jag har ju märkt en viktig sak under det gångna halvåret och det är att saker som jag förr köpte för att jag absolut ”måste” ha dem, har jag nu glömt bort några dagar efter att jag sett dem. De var alltså inte viktigare än så. Det ska jag försöka komma ihåg!