Hönsig mamma

Igår började min äldste son gymnasiet. För att vara snäll (och för att jag aldrig någonsin kommer att bli säker på att han verkligen klarar sig utan sin mor ute i stora världen) så körde jag in honom till stan för uppropet. (För dem som nu har, fullt berättigade, åsikter om att jag körde bil istället för att ta bussen så finns det en kommentarsfunktion. Ös på bara!) Tänkte att jag kunde kanske slinka in och vara med på ett hörn. I våras missade jag skolans informationsdag pga. en tjänsteresa så jag hade aldrig satt min fot på skolan ifråga. (Maken var där förstås, och kollade läget.) Det är en liten friskola som etablerat sig mitt i centrala Malmö och jag var naturligtvis nyfiken på den organisation och de personer som ska ta hand om mitt barn på dagtid de närmaste tre åren. Jag frågade sonen om det var OK att jag var med eller om han tyckte det var pinsamt, men han har aldrig skämts för att visa sig i sällskap med sin mor (hittills) så han sa att det kvittar. När vi kom in i skolans lokaler fick jag dock inse att jag var helt fel ute. Inte en vuxen människa så långt ögat nådde. Alla andra föräldrar hade förstås insett det löjliga i att följa sina sextonåringar till skolan som om de vore sju bast. I korridorerna hängde tonåringar med uttråkad uppsyn och glodde trött på mig och jag insåg att det bara var att drypa av. Fort!

Medan uppropet pågick gick jag istället till närmaste köpcenter för att köpa en silversked till vårt fadderbarn som snart fyller år. Expediten slog in skeden i ett fint liten paket och kvittrade: fyrahundratjugonio kronor tack! Jag stirrade chockat på henne och undrade i mitt stilla sinne när det blev så här dyrt med en liten skedusling. Brukar vi verkligen betala så här mycket? Vi kanske ska ompröva de här faddergåvorna. Inte för att ungen inte är värd pengarna, men vi har ju egentligen ingen aning om ifall han någonsin kommer att vilja använda de förbaskade skedarna. Det finns ingenting som hindrar att han smälter ner dem och gjuter om dem till kaststjärnor eller nåt. Inte för att han har visat några sådana tendenser, det är en trevlig unge, men man vet ju aldrig. När han var en söt liten baby kändes silverskedar passande men nu när han är tonåring? Och hur många kan man egentligen använda? När jag tänker på saken så är vi ju nu över dussinet. Kanske dags att börja samla på något annat? Knogjärn?

När jag ändå hade tid att slå ihjäl passade jag också på att besöka biblioteket. Nej, jag lånade ingenting, fast det var MYCKET frestande. Flera av de böckerna som står på min beställningslista (och som det är LÅÅNG kö på) hade dykt upp på snabblåns-hyllan. Det är alltså nya böcker som man får låna i 14 dagar, utan möjlighet till omlån. Jag var genast framme och ryckte i dem, men besinnade mig och insåg att jag redan har 4 snabblånsböcker hemma och att jag aldrig skulle hinna läsa dem. Jag satte mig istället lugnt ner och läste tidningar. Sådana tidningar som jag annars hade känt mig frestad att köpa, för dyra pengar. När jag gick därifrån kände jag mig mycket nöjd med mig själv. Jag hade ju faktiskt suttit där på bibblan och ägnat mig åt en stunds icke-shopping!