Jag finns!

Under sommaren har jag funderat mycket på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag befinner mig i en sits på jobbet som jag har varit i många gånger förr och aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera. Jag har ett fantastiskt jobb där jag får utvecklas och arbeta självständigt. Jag får resa och träffa intressanta människor och jag befinner mig i ett arbetslag som känns som min andra familj. Många skulle såga av sin ena fot för ett jobb som detta. Om jag inte har vett att uppskatta det förtjänar jag det inte. Det är jag väl medveten om. Ändå är det något som skaver och har gjort så ett bra tag nu. Jag har vänt ut och in på jobbet och mig själv för att försöka komma på vad det är. Jag har tjatat och gnatat på min omgivning för att få input (TACK till maken och Åsa som orkat med mig!). Flera möjliga orsaker har till slut utkristalliserat sig.

Det första handlar egentligen inte om mig som person utan om sättet jag/vi jobbar på. När jag tänker på mitt jobb, känner jag mig som en sån där cirkusartist som har ett stort antal tallrikar balanserande uppe på smala pinnar. Hans jobb är att hålla tallrikarna i ständig rotation uppe på pinnarna, annars trillar de ner. För att klara detta springer han runt, runt och sätter fart på pinnarna som håller tallrikarna i rörelse. Springer han inte fort nog så stannar tallrikarna och trillar ner. Vad jag vill ha sagt är att jag driver och driver och driver för att hålla mina projekt igång. Så fort jag slutar driva stannar allting upp (”trillar ner”). Det är otroligt energikrävande och jag känner att jag börjar tappa energi. Ett misstag vi gör ibland på min avdelning är att vi då och då startar projekt som sedan visar sig kräva inblandning från andra förvaltningar i kommunen och/eller andra organisationer. Dessa har kanske inte tid eller ork och då börjar jagandet och tjatandet. Detta är fallet i båda mina projekt. Dessa är dessutom internationella projekt vilket också innebär kulturskillnader (på gott och ont) och ibland språkförbistringar. Vi är också s.k. ”lead partner”, vilket innebär att vi har ansvaret för projektet och vi (=jag) är de som blir hängda om inte alla partners gör vad de ska. Man måste ofta vara otroligt tydlig, på gränsen till tjatig och man når ändå inte fram ibland och det ”bidde bara en tumme”. I mitt fall jobbar jag dessutom ensam som projektledare, utan någon egentlig exekutiv projektgrupp, och har ont om partners på hemmaplan att bolla med. Upplagt för energidränering alltså!

Det andra handlar om min personlighet. Jag har hamnat i flera ganska långa projekt, för närvarande ett 3-årigt och ett 4-årigt. Det kräver en viss uthållighet, vilket inte är min starka sida. Jag är en typisk uppstartare, gillar att dra igång saker, är bra på att kläcka idéer och hitta lösningar, att dra upp strategier och planer, att nätverka och vara social. För att överhuvudtaget få luft just nu tar jag på mig små sidoprojekt som piggar upp mig, viket innebär att a) jag löper risk att jobba ihjäl mig och b) jag lätt försummar mina egentliga projekt en smula. (hoppas inte mina chefer läser detta J )

Jag har varit i den här situationen innan som sagt; när jobbet skaver och den mentala energin tryter. Det brukar sluta med att jag, efter en lång tids vånda för att jag ”sviker”, säger upp mig för att göra något helt annat. Jag har således haft en ganska krokig karriär och provat många sorters jobb. Den typen av människa som jag är kallas ganska ofta för hoppjerkor, lite föraktfullt sådär. Vi anses vara svajiga och opålitliga, kanske bortskämda. Definitivt ingenting som en arbetsgivare skulle vilja anställa. Det anses av någon anledning bättre att hålla sig till samma jobb i decennier. Man ska bita ihop, stanna på sin post och helst avancera uppåt så småningom. Måste vara något arv från Luther

Döm om min glädje när jag läste senaste numret av PS! häromdagen. Där hade de en artikel om olika sätt att göra karriär på. Dels finns det den s.k. experten, som är mycket duktigt på ett begränsat område och gärna stannar där. Dels har vi den linjära, som klättrar uppåt i strävan att göra en traditionell karriär. Dels har vi utvidgaren som stannar inom samma område men som vidgar sitt arbetsområde efter hand för att utveckla sig. Sådana reportage brukar stanna där. Då konstaterar jag att jag måste vara den s.k. utvidgaren men att jag ändå inte är nöjd. Efter några år på samma arbete känns det som om jag håller på att kvävas. Det måste alltså vara något fel på mig. Eller på jobbet. Varför kan jag inte hitta rätt?

I reportaget i PS! fanns det dock ett kategori till: EPISODIKERN! Det är jag! Jag finns! Det är inget fel på mig! Eller på de jobb jag haft! Episodikerns drivkrafter är omväxling och oberoende. Han eller hon behöver inte bara byta jobb utan också helst inriktning minst vartannat år för att må riktigt bra. Vi lär oss snabbt, är rörliga och har lätt för att anpassa oss till nya situationer. Vi vill hela tiden möta nya människor, vi stimuleras av tillfälliga projektgrupper och är duktiga på att nätverka. Dessutom: det är inte bara så att vi finns, enligt artikeln är vi också en tillgång! I dagens föränderliga värld är det vi som är bäst på att hantera förändringar och anpassa oss! Hurra!

Jag har alltsedan jag läste artikeln gått omkring med ett fånigt flin i ansiktet och tänkt: ”jag är episodiker, jag finns!” Det känns som en stor lättnad, som om jag fått ett nytt existensberättigande. Frågan är bara vad jag ska göra med denna nya insikt. Jag VILL inte sluta på mitt jobb, jag trivs med mina kollegor och mina chefer och jag gillar vår organisation. Dessutom känns frågan om hållbar utveckling som den mest meningsfulla man kan tänka sig att jobba med. Kanske kan jag stanna kvar men jobba på ett annat sätt? Ett sätt där mina talanger som igångsättare och nätverkare bättre kan utnyttjas? Hmm, nu vet jag i alla fall vad mitt nästa medarbetarsamtal med chefen ska handla om. Ifall jag får bestämma alltså!