Köpfeber

Ironiskt nog präglas mina dagar just nu av shopping. Det handlar om att hitta nödvändiga saker till lägenheten. Min idé om att allting ska vara begagnat har funkat riktigt bra, hittills har inga nya prylar kommit över tröskeln med undantag av en handdukshängare till badrummet (det blev för opraktiskt att ha handdukarna liggande på golvet och jag hittade ingen begagnad som funkade utan att borra hål i det nya fina kaklet). Nu har jag hittat det mesta jag behöver för att kunna leva ett drägligt liv och allt som är inköpt har fyndats på Blocket eller på lokala loppisar. Det har blivit en soffa, ett soffbord, en säng, ett matbord, en byrå, några lampor och lite husgeråd. Några stolar och en gammal fåtölj har jag tagit med hemifrån. Mer behövs i stort sett inte för att klara det dagliga. Det som är kvar nu är mest sådant som är lite svårt att hitta begagnat, men jag ger mig inte, förr eller senare dyker det upp. Jag tänker då på en dörrmatta (att torka av skorna på när man kommer in), en sopborste med skyffel (dammsugare verkar onödigt till 29 kvadratmeter) och en gummiskrapa till duschen. Jag har s.k. stockholmsdusch, vilket innebär att hela badrummet är totalt översvämmat varje gång jag duschat. Än så länge funkar mina fötter som gummiskrapa, jag känner mig lite som Pippi Långstrump när hon skurar köksgolvet.

Sängen inköptes på Blocket för ett par dagar sedan. Äntligen slipper jag ligga på en madrass på golvet, det var inte så bekvämt. När det var dags att åka och hämta den så ställde min vän och kollega Åsa upp som bärhjälp och moraliskt stöd. Jag insåg ganska snart att sängen var både större och tyngre än jag trodde men med hjälp av säljaren och hans fru lyckades vi baxa upp den på taket till den medhavda bilen. På vägen in till stan uttryckte jag mina tvivel på att vi två fruntimmer skulle lyckas få upp den för fyra trappor utan hiss men Åsa var kolugn och tyckte att det grejar sig. Väl framme vid lägenheten förstod jag varför. Jag upprepade mitt mantra: ”det går inte”, men Åsa kvittrade bara: ”Vänta lite; det här fixar jag”, och försvann in på puben tvärs över gatan. Två sekunder senare (kanske lite längre, men inte mycket!) kom hon ut igen med en snygg kille i släptåg. Innan jag hann blinka hade hon och killen fått ner sängen från bilen och burit den fyra trappor upp. Efter kom jag, släpandes på bäddmadrassen (med stort besvär, pinsamt nog). Det enda Åsa sade efteråt var att hon var lite besviken på killarna på puben, hon hade tänkt sig att ragga upp två stycken så att hon slapp bära själv, men de andra barhängarna hade varit mesiga och skyllt på ryggont. Typiskt Åsa, hon kan fixa vad som helst! Den snälle killen försvann in på puben igen med ett lyckligt smil (Åsa har den effekten på killar) efter att ha blivit lovad en öl lite senare. Tack Åsa, vad skulle jag göra utan dig!

Anskaffandet av lägenhet och grejor till den har lärt mig något om vad man egentligen behöver för att kunna leva ett gott liv. I min gamla tillvaro hade jag åkt ut till IKEA och köpt en förskräcklig massa saker, alla nya och en del onödiga. Nu har jag istället rotat runt på loppisar och surfat på Blocket och valt ut några få godbitar. Jag har förstått att man behöver mindre än man tror för att klara det dagliga. Jag har också insett charmen och skönheten hos gamla grejor. Ta min golvlampa till exempel, som jag köpte av en dam på en lokal loppis för 200 kronor. Varje gång jag kommer in i lägenheten så är det den jag ser först och jag bli lika glad varje gång. Den är så fin! Dessutom vet jag att den har en historia; den har lyst i många år innan den kom till mig, hos någon annan som säkert också tyckte den var fin. Nu får den åldras med behag hemma hos mig, jag släpper den aldrig!