Ajöss och tack för lyan!

Jag har under det senaste året åtnjutit lyxen av att ha ett eget litet krypin där jag har bott en dag i veckan. En liten, liten lägenhet inne i stan som bara var min (nåja, jag hyrde den i andra hand) och där jag kunde vara helt ensam och bara njuta. Jag har alltid haft ett stort behov av att vara ifred och rå mig själv; faktum är att när jag var yngre trodde jag aldrig att jag överhuvudtaget skulle klara att leva familjeliv. Men så träffade jag maken, vi blev kära, fick barn och så rullade det på och gick förvånansvärt bra. Småbarnsåren var dock svåra, chansen att få vara ifred när man har småbarn är nästintill obefintlig, det vet alla småbarnsföräldrar. Tidvis kändes som om jag satt i fängelse; fångvaktarna var väldigt söta och jag avgudade dem, men jag kände mig ändå som en livstidsfånge emellanåt. Denna känsla gav mig naturligtvis otroligt dåligt samvete, det är ju meningen att man ska vara rosenskimrande lycklig när man blivit mamma! Dessutom var jag orolig för att barnen skulle känna att jag ville fly och tro att det var något fel på dem eller att jag inte älskade dem. Nu verkar det som om de inte lidit någon större skada dock, de är lugna, harmoniska, kloka och roliga; mer än jag förtjänar alltså!

Jag har alltså ända sedan jag fick barn haft en dröm om ett eget ställe där jag kunde gömma mig ibland. Det har förstås känts lika ouppnåeligt som månen. Men så för ett år sedan bestämde sig min gamle far för att ge bort en större summa pengar till sina barn, pengar som han oförhappandes fått och inte tyckte att han behövde själv. Det har tidigare kommit gåvor av det slaget från mina generösa föräldrar och jag har alltid använt dem till något som hela familjen har haft glädje eller nytta av. Nu bestämde jag mig dock för att det var dags att vara en smula egoistisk. Jag hyrde alltså en liten skokartong i centrala stan i ett år. Där har jag sedan övernattat en dag i veckan, och njutit i fulla drag. Jag har haft riktiga myskvällar för mig själv: läst, tittat på tramsiga TV-program, ätit godis och slappat. Ensam! Underbart!

Intressant i sammanhanget är den reaktion jag har fått av omgivningen. När folk får reda på att jag bor själv en dag i veckan stirrar de på mig som om jag kom från Mars. Sedan följer en av två reaktioner: Antingen tycker de vansinnigt synd om maken som har en så hemsk fru (de säger inte att jag är hemsk, men jag ser att de tänker det, undrar hur många som hade tyckt synd om mig ifall maken hade gjort något liknande?) eller så undrar de om vi ska skiljas. Många verkar närmast provocerade av detta utbrott av själviskhet från en maka och mor. Är det verkligen så illa att det fortfarande är kärnfamilj sju dagar i veckan som är den enda accepterade lösningen? Att alla andra varianter av familjeliv anses vara förkastliga? Jag har under det här året endast mött ett fåtal personer som gillar idén och säger att de gärna skulle göra något liknande, alla andra verkar ta totalt avstånd. Som om jag på något sätt hotar deras trygga existens. Trist tycker jag. Jag gillar mångfald och skulle gärna välkomna fler typer av familjeliv. Se på Torsten Flinck och Annika Jankell t.ex. De har två barn ihop men har ändå valt att vara särbo från början. Inte vet jag något om orsaken eller hur det har fungerat (det är väl hon som skött allt det praktiska vilket kan få en att fundera på det jämlika i det förhållandet men den diskussionen tar vi en annan gång) men jag gillar nya grepp och folk som skiter i hur andra gör eller vad andra tycker. För mig skulle en delsbo-variant kännas bra tror jag, dvs att bo ihop ibland men inte alltid. Det är ju också en slags delsbo light som vi har provat detta året. För min del har det känts jättebra! Maken har inte samma behov som jag att vara ifred så för honom har det inte känts lika angeläget, men eftersom det var mina pengar så har han inte klagat. Jag tror inte heller att han har lidit särskilt mycket av arrangemanget; barnen är ju så stora nu och i stort sett självgående.

Nu är dock delsbo-året till ända; pengarna är slut och lägenheten uppsagd. Idag tömde jag den och städade för sista gången. Det känns ledsamt att inte få komma dit mer. Jag kommer att sakna mig! Nu hoppas jag på en lottovinst så att jag kan skaffa en ny lya där jag återigen kan få umgås med mig själv!