Tjocka släkten

På väg till Stockholm mellanlandade vi i Bohuslän för en släktträff. Det var 95 personer från den ärofulla släkten Karlsson som hade slutit upp! Inte så dåligt, kan man tycka. Det som var mest fascinerande var att jag kände, och kände igen, nästan alla! Det är mormorsmor Hannas förtjänst. Hanna och hennes man Gustav fick sju barn, varav min mormor var äldst. Gustav drev en bryggeri i Lysekil, A Karlssons bryggeri, och Hanna var entreprenör och mångsysslare. Hon drev bl.a. ett pensionat i trakten, som tyvärr inte gick så bra ekonomiskt; hon var alldeles för generös och lät släkt och vänner bo gratis. Efter några år lade Hanna ner pensionatet och startade ett lantbruk istället. Det gick inte heller så lysande efter vad jag har hört. Men hennes sätt att alltid ha något på gång tilltalar mig oerhört.

Mormorsmor Hanna vurmade för hus och hon såg det som en av sina uppgifter att hålla ihop sin stora familj. Föjdaktligen köpte hon hus i trakten och delade ut till sina barn. Ett smart sätt att hålla dem kvar i närheten kan man tycka. Ett ganska dyrt sätt också, men bryggeriet gick bra och Gustav lät henne hållas. Husen har sedan gått i arv och använts som sommarhus av Hannas barnbarn, alltså min mor och alla hennes kusiner. Den gemensamma nämnaren är en liten strandbit med brygga och badhus som användes av alla; det är där man träffades, varje solig sommardag. Nu är en del av husen sålda men några finns kvar och används fortfarande av Hannas ättlingar, dvs min generation och våra barn. Vi träffas fortfarande på stranden varje sommar, tre generationer Karlsson. Hanna hade varit mycket nöjd om hon hade sett det!

Jag fick tyvärr aldrig träffa Hanna, hon dog innan jag föddes, men jag tror att vi hade haft en del att prata om. Intresset för hus har gått i arv, min favoritdel i morgontidningen är husbilagan på söndagar. Jag sitter länge och bläddrar och drömmer om hus och lägenheter jag skulle vilja köpa. Min hemliga dröm är att någon gång i livet få driva ett pensionat, förhoppningsvis lite mer framgångsrikt än Hanna. Sist men inte minst är jag en idékläckare och visionär, precis som hon var. Tyvärr, eller som tur är, har jag ingen rik man som kan bekosta alla mina vansinniga projekt, så till skillnad från Hanna får jag oftast nöja mig med att drömma.

Snart åker jag till Bohuslän igen för att tillbringa en del av min semester där, som jag gör varje sommar och har gjort sedan jag föddes. För mig är det inte sommar förrän jag kommer till Bohuslän. Då samlas vi på stranden igen och tar vid där vi slutade förra året. En av dagarna kör jag in till kyrkogården i Lysekil, där Hanna och Gustav ligger och säger hej. Tack, Hanna för att du fanns!