Hemma igen

Stockholmsresan är över och vi är hemma i vårt hus igen. Konstigt det där med att det alltid är så roligt att åka iväg och så sköönt att komma hem! Dra på sig mysbyxorna och loda runt därhemma bland sina egna grejor. I Stockholm bodde vi på Långholmens vandrarhem, något jag verkligen kan rekommendera. Vandrarhemmet ligger i det gamla fängelset och man bor i de forna cellerna. Rolig idé tycker jag, särskilt som de har ansträngt sig att bevara den gamla fängelsemiljön så mycket som möjligt. Det känns kanske så lagom kul för dem som tillbringat decennier bakom murarna i ångest och vanmakt, dock, att det nu ligger turister i deras gamla celler och mumsar chips och planerar sin nästa tripp till Gröna Lund.

Vi var fem personer som delade en fyrapersoners cell. Det gick ganska hyfsat men efter några dagar var golvet så belamrat med grejor att man nästan inte kunde ta sig fram. Skitiga kläder, tidningar, tomma läskflaskor, mangaböcker, you name it! Ingen av oss är så intresserad av att städa så då blir det som det blir. Dessutom hade äldsta sonen kommit direkt från Dreamhack, ett dataspelskonvent där 10.000 ungar spelar dator i samma lokal! Det betydde att han släpade på en jätteväska med full IT-utrustning. Datorn riggades naturligtvis upp i det pyttelilla utrymmet och spelandet fortsatte.

En annan sak som var rolig var att upptäcka Långholmen. Jag är ju ganska ofta i Stockholm i jobbet men rör mig då huvudsakligen i city eller på Södermalm runt slussen. Denna lilla charmiga ö har gått mig totalt förbi. Tills nu. Jag har den märkliga vanan att vakna tidigt på morgnarna, sådär vid 6-7-tiden, även när jag är ledig. Eftersom min familj gärna sover tills mitt på dagen så har jag en hel förmiddag för mig själv. Inte så dumt! När vi befinner oss på resande fot brukar jag dra på mig träningskläderna och ge mig ut på långa promenader. Jag vet att det låter äckligt käckt för de flesta men för mig är det fullständigt normalt. Jag är pigg då och jag gillar att promenera och upptäcka nya miljöer. (Äckligt käckt för mig är det om man ger sig ut och promenerar på kvällen; då är jag helt död och orkar inte röra mig en millimeter från soffan.) Alltså har jag tillbringat förmiddagarna med att upptäcka Långholmen samt de närliggande delarna av Södermalm. Där finns fantastiska promenadvägar med mycket grönska och en otroligt utsikt över Stockholm. Min förälskelse i vår huvudstad blev än starkare; innan jag dör vill jag bo i Stockholm; gärna på Långholmen eller Söder!

Ett akut shoppingproblem uppstod redan andra dagen. Vi hade köpt ett par nya jeans till mellansonen (nödvändigt, de gamla höll på att ramla isär) och efter en dags användande upptäckte han att han behövde ett bälte för att hålla dem på plats. Visserligen är det högsta mode bland tonåringar att ha byxorna hängandes nere på halva rumpan (varför? varför?) men det blev lite väl bra. Eftersom jag just då hade ett par lite mindre byxor på mig än vanligt förbarmade jag mig över honom och lät honom låna mitt tills vi fick tag på ett. Inte vet jag vad han gjorde men efter ett tag kom han fram till mig med ett skuldmedvetet flin i ansiktet och ett trasigt bälte i näven. Mitt enda bälte! Och jag som har gått ner 11 kilo (jepp!) och inte kan ha mina vanliga byxor utan bälte! Vad göra nu? Att köpa ett nytt bälte känns lite mesigt, kanske rent av som ett regelbrott (fast det skulle nog kunna ursäktas). Jag väntar och ser, kanske det dyker upp något gammalt bälte någonstans. Jag får väl knyta ett snöre runt midjan så länge!