Att cykla eller inte cykla

Jag har blivit en hängiven cyklist. Hade någon sagt det till mig för några år sedan hade jag hånskrattat. Jag HATADE att cykla. Urtråkigt och jobbigt med motvind vart man än skulle. Svettig blev man också. Jag föredrog att gå kortare sträckor eller ta bussen om det var längre. Jag gjorde någon gång ett halvhjärtat försök att cykla till jobbet (ca en mil) men varje gång så svor jag och gnisslade tänder i motvinden och lovade mig själv att aldrig göra om det. Fast någonstans insåg jag att det skulle vara ett väldigt bra sätt att motionera. Särskilt för mig som är så kvällstrött och aldrig orkar gå och träna på kvällarna. Jag löste det genom att hoppa av bussen lite tidigare och promenera den sista halvtimmen. Inte så jobbigt och mycket trevligare, tyckte jag då.

Så för något år sedan bestämde jag mig för att ge det en ny chans. Jag ville gå ner i vikt och känna mig lite piggare och promenaderna räckte inte. Jag började väldigt lugnt, cyklade bara när det var torrt och i princip vindstilla och tog god tid på mig. När det tog emot klev jag av en stund och gick en bit. Jag satte på mig träningskläder och tog med ombyte i en väska så att det inte gjorde något om jag blev svettig. Efter ett tag märkte jag att svärandet och tandgnisslandet minskade något. Jag blev lite djärvare och började cykla även när det blåste lite grand. Och se, det gick ju riktigt bra!

Det sägs ju alltid att man ska vara snäll mot sig själv, läsa positiva "affirmationer" framför spegeln om hur duktig man är och sådant trams. Det har jag aldrig förstått mig på. När det tar emot börjar jag istället håna och häckla mig själv å det grövsta. Jag talar om för mig själv vad jag anser om en sån mes som inte ens kan ta i en sådan ynklig uppförsbacke/motvind. Det funkar fin-fint, jag bestämmer mig varje gång för att visa den där smädande donnan vad jag går för, och så tar jag i för allt vad tygen håller.

Så småningom började jag pinna på ordentligt för att få bra träning och när jag kom fram till jobbet bytte jag kläder och tvättade av mig inne på toa. Sedan kände jag mig helfräsch och pigg! Nu cyklar jag i stort sett alltid, bara en storm eller ett riktigt störtregn kan hindra mig. Om jag någon gång inte kan cykla blir jag jättebesviken. Tro det eller ej men hon som hatade att cykla har blivit helfrälst. På morgnarna cyklar jag längst med Öresund och njuter av utsikten! Passar på att vinka till Zlatan när jag passerar hans hus (han har tyvärr aldrig vinkat tillbaka, bor karln verkligen där?). Sista biten går genom Slottsparken som är fantastisk så här års!

Nu cyklar jag dessutom till alla jobbmöten inne i stan och jag cyklar oftare och handlar, även när jag ska ha mycket. Om man ger sig tusan på det kan man få på väldigt mycket på en gammal damcykel! Härmed vill jag alltså slå ett slag för cyklandet. Prova! Du får frisk luft, massor med motion och väldigt snygga ben! Dessutom är det ju miljövänligt!