Shoppingvånda

Idag har jag shoppat! Ja, bara sådant som är tillåtet, som strumpor till barnen och tvål, men ändå. Det kändes konstigt, ja rent av förbjudet, att ta upp plånboken och hala fram kortet. Jag väljer att ta det som ett gott tecken; att jag blivit så avprogrammerad redan att varje inköp som inte sker i mataffären tar emot. Jag märker också att jag allmänt blivit lite snålare eller mer ”medveten om pengars värde” om man vill uttrycka det trevligare. Häromdagen fick jag slut på rikskuponger och fick sedan betala lunchen kontant i flera dagar innan nästa häfte dök upp. I mitt gamla liv hade jag inte brytt mig ett dugg! Nu tog jag ett tårfyllt farväl av hundralappen innan jag lämnade över den och fick lite skrammel tillbaka. Det är lurigt med rikskuponger; det känns som man äter gratis eftersom pengarna dras på lönen, man ser dem ju aldrig. Nu såg jag pengarna flyga iväg och det sved!

Över huvud taget tränar jag nu på att känna mig mer nöjd. Inte bara med mina prylar och kläder utan överhuvudtaget. Jag har alltid varit en sökare som undrar om inte det finns något bättre någon annanstans; gräset måste enligt mitt sätt att se definitivt vara grönare på andra sidan stängslet, det är i alla fall bäst att undersöka saken. Familjen har fått stå ut med det ena förändringsprojektet efter det andra under åren, initierade av undertecknad. Nu koncentrerar jag mig på att gilla läget! Det går sådär…

Ett tag förde jag och maken tacksamhetsdagbok varje kväll. Ja, jag vet att det låter lite Kay Pollackskt, men det var faktiskt ganska bra. Vi kände att vi kommit in i en gnällig period så vi bestämde att vi skulle säga tre saker vi var tacksamma för varje kväll (något jag snappat upp i en tidning naturligtvis). Jag minns inte hur länge vi höll på, det ebbade ut så småningom, men det var ett bra sätt att bli mera nöjd.

Jag läste i en bok om ett armband som man skulle bära på armen i ett antal dagar (tror det var 21) som ett tecken på att man inte klagat på något. Varje gång man klagade fick man flytta över armbandet till andra armen och börja om. Låter som en bra idé. Detta måste ju kunna funka även i andra sammanhang. Jag har t.ex. funderat på om jag ska utmana mig själv och se hur många dagar jag kan klara mig utan att använda bilen. Kanske ett bilarmband? Eller ett godisdito?

Jag har i alla fall blivit mindre gnällig över småsaker sedan jag började arbeta internationellt. Jag arbetar ibland med länder långt borta där levnadsstandarden på många håll är avsevärt sämre än vår. De sista åren har jag t.ex. besökt Indien, Kina och Namibia. Efter en tur till en namibisk kåkstad där folk bor i pappkartonger eller en promenad i ett indiskt slumområde där barnfamiljer lever direkt på trottoaren blir man mera tacksam för vad man har. Man får också mindre tålamod med bortskämda gnällspikar hemma i Sverige! Man kanske skulle börja dela ut klagoarmband utanför ICA här hemma!